82.872 medlemmar 1.938 inloggade
Logga in Bli medlem
Qruiser
Ooh aah, just…
Upp med fötterna…
Blogg
Ooh aah, just…
Storkok...
Blogg
Malmö 22/1
Bee kök & bar
Gaymap
Stockholm 22/1
Posithiva Gruppen
Gaymap

blog.qruiser.com
Jag bloggar på Skandinaviens största gay- och queercommunity Qruiser. Bli medlem du också!
Kön 102
Man(t), 36, Skåne
 
Kategorier
Senaste inläggen
Kalender
«
Ti 1 To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31
Widgets
Statistik
Blog id: 5185

Jag är inte för ett tredje juridiskt kön

CG_81
...Jag anser att noll juridiska kön är bättre än både tre och två.
Visst, det finns ett par fördelar med juridiska kön. Den första är att det gör det lättare att föra statistik, för den som vill veta hur olika saker skiljer sig åt beroende på kön. Hälsa, självmord och annat som kan vara av intresse. Detta är det i min uppfattning viktigaste argumentet för att behålla de juridiska könen och lägga till ett tredje.
Fördel nr 2 gäller egentligen bara transpersoner. För en transperson blir ett nytt juridiskt kön som ett slags officiell legitimering av ens könsidentitet. Det kan kännas positivt. Men i förhållande till allt annat är det en mindre detalj.
Förespråkare av juridiska kön brukar dra till med sjukjournaler som ytterligare ett argument, men det håller inte. Juridiskt kön skulle vara praktiskt att ha i sjukjournaler om alla av ett visst kön verkligen hade kroppar som fungerade på exakt samma sätt. Men det har de inte. Inte ens alla cispersoner har det. Därför riskerar det snarare att leda till missförstånd, i och för sig missförstånd som är rätt lätta att rätta till: "Det skulle kunna vara prostatacancer." "Alltså, jag har ingen prostata."
Så, vad är argumenten emot då?
Det som jag framför allt bryr mig om är säkerhet. Så länge transpersoner riskerar att dödas, misshandlas, våldtas, förlöjligas offentligt och på andra sätt förnedras för att de är trans, finns det vissa fördelar med att uppfattas vara cis. Binära transpersoner har det lättare i det sammanhanget än ickebinära - ickebinära måste välja på att bli behandlade som rätt kön, och sin personliga trygghet. När man går till banken, reser, köper en drink, och i andra sammanhang då man kan behöva visa upp ID-handlingar, är det förvisso obehagligt att visa upp en handling där man är betecknad som fel kön, men det skulle också vara obehagligt att visa upp en handling där man betecknas som ett kön som inte är socialt accepterat. Jag har varit med om en del obekväma, men tack och lov aldrig farliga situationer på grund av att uppgifterna på mitt ID-kort beskrivit mig som kvinna fast jag såg ut som en man. Jag kan därför tänka mig hur det skulle vara att ha ett ID-kort där det svart på vitt står att du är trans. För det är vad ett tredje juridiskt kön gör. Det outar dig som trans i ett samhälle som är negativt inställt mot transpersoner. Bortsett från pinsamma utfrågningar och nedsättande kommentarer på banken, i tullen och på krogen finns också risken att man hamnar på listor hos politiska hatgrupper. Finns din transstatus tydligt och klart i dina personuppgifter, behöver du inte vara aktivist för att de ska kunna hitta dig.
Om juridiskt kön tas bort helt, slipper ickebinära riskerna med att outas, och samtidigt slipper de presentera sig själva med sitt ID-kort som ett kön de inte är.
Argumentet nummer två med att ta bort juridiska kön är att man kan skrota processen att byta det. Det minskar såväl tid som kostnader. Alla kan få definiera sig som precis vilket kön som helst och byta hur ofta de har lust, utan att staten ska behöva blandas in. Detta är både en fördel eftersom det tar bort ett moment från en utredning som ändå känns alldeles för lång för de fletsta transpersoner, och en fördel för de som är genderfluid och transvestiter, som slipper välja ETT kön att offentligt definiera sig som. Det är nämligen inte så enkelt med kön att alla antingen känner sig som kvinnor, män eller ett perfekt mittemellan.
Det tredje argumentet är att ens könsidentitet inte är något som ska behöva erkännas/godkännas av myndigheter. Det är ens personliga ensak. Och oavsett staten godkänner ens könsidentitet eller inte, så har man ju den i alla fall!

Taggar: politik samhälle feminism

Kommentarer (0)  
Digga (0 medl.)  
 Anmäl  

Förlåtelse är överskattat

CG_81  (uppdaterad av CG_81)

Om du är HBTQ-person, är möjligheten stor att du nån gång i ditt liv råkat ut för någon form av mobbing, utfrysning, överfall eller trakasserier. Du har säkert också mött attityden (direkt uttryckt eller indirekt) att man måste förlåta dem som gjort en illa, oavsett dessa ångrar sig eller inte. Resonemanget ser ut ungefär såhär:

*Förlåtelse är ett avslut. När du förlåtit kan du gå vidare. Innan du förlåter kan du inte gå vidare.

*Förlåtelse är helande. När du förlåter släpper du loss en helande kraft inom dig. Om du inte förlåter kan du inte helas.

 

Hämnd må vara kontraproduktivt (särskilt om den du vill hämnas på är en hel folkgrupp där de flesta aldrig haft något med dig att göra), men förlåtelse är överskattat. Och detta är skälet: Den är inte till för dig.

Förlåtelse är till för den som har gjort fel. I ursprungliga samhällen kunde man bestraffa en person genom att utesluta den ur gemenskapen en viss tid. När tiden gått, återupptog man den i gruppen och förlät den. Förlåtelse är att återuppta den felande i gemenskapen. ”Okej, du gjorde fel, men du har ångrat dig/det var så länge sen/du fattade inte vad du gjorde. Så vi drar ett streck över det här.”

Vill du verkligen ge alla din förlåtelse? Oavsett vad de gjort, oavsett varför de gjorde det, och oavsett om de ångrar sig?

 

Låt oss nu bemöta argumenten. Ja, förlåtelse brukar innebära ett avslut. Ja, förlåtelse kan göra att man helas. Men det är inte förlåtelsen som sådan som leder till detta. Snarare är det så, att de omständigheter som leder till att du vill förlåta, också är de som verkar helande och skapar ett avslut när förlåtelsen har getts. Om de omständigheterna saknas, hjälper det inte att du försöker förlåta.

En relation mellan två individer är en sorts kontrakt. Så fort du på ett eller annat sätt direkt eller indirekt interagerar med en ny person, uppstår ett sånt här relationskontrakt. I idealfallet bygger det på ömsesidig respekt. Vad som händer när någon skadar dig är att det blir obalans i kontraktet. Den andra tar sig makten att förstöra för dig, och behandlar dig som mindre värd. Vad du behöver är inte att förlåta, du behöver upprättelse. Den upprättelsen kan ske på olika sätt. Att den andra ångrar sig är ett sätt. Att du ger igen kan vara ett annat sätt (men oftast inte att rekommendera, för det kan bli en konfliktspiral). Att du inser att personen inte var ansvarig för sina handlingar kan också vara ett sätt. Det finns många olika sätt att få upprättelse. Vilket som passar bäst beror på situation. Ibland är det viktigt att få upprättelsen från den andra i form av t.ex. ånger eller kompensation. Ibland känns det bra om du får upprättelsen från utomstående, som visar att de står på din sida, t.ex. när samhället straffar en brottsling. Ibland behöver du först och främst upprättelse inför dig själv, eftersom brottet fick dig att känna dig dålig och svag. När du känner dig upprättad, då är det lättare att förlåta. Om du försöker förlåta innan du fått upprättelse, finns obalansen kvar.

Men måste man inte gå vidare och helas efter en oförrätt? Jo – men man kan gå vidare och helas utan att förlåta. Ibland funkar det faktiskt omvänt mot vad självhjälpsförfattare, tänk-positivt-frälsta m.m. påstår: Att du går vidare och helas kan ge dig den upprättelse du behöver för att förlåta! ”Jag lever fortfarande och mår bra. Hen lyckades inte krossa mig; jag är starkare. Jag har råd att förlåta.”

Förlåtelsen kan ibland framhållas som en sorts ”quick fix” för att bota trauman efter mobbing och övergrepp. Men det finns ingen quick fix. Självhjälpsförfattare tjänar massor på vårt behov av att bli botade från alla dåliga känslor NU, och vår villighet att tro att det fungerar. Precis som fysiska sår kan psykiska sår tas bättre eller sämre om hand, och händelser kan göra att de läker snabbare eller långsammare. Men ju mer man stressar sig själv för att helas så fort som möjligt, desto längre tid riskerar det att ta eftersom man fixerar sig vid problemet. Ingen vill må dåligt; din kropp och din hjärna jobbar hela tiden för att du ska läkas, även om du inte är medveten om det.

 

Det finns en del personer jag har förlåtit, och en del jag inte förlåtit. Vad gäller dem jag inte förlåtit, är det knappast så att jag går runt varenda dag och grämer mig över hur de skadat mig. Allra största delen av tiden ägnar jag dem inte en tanke.

En del av dessa personer råkade bara möta mig under fel omständigheter och deras skuld är egentligen inte särskilt stor. Men jag vill ändå inte ha något mer med dem att göra. En av dem har försökt bli min vän på facebook; jag har helt enkelt tackat nej och angett att jag inte känner henne. Det kändes ganska bra. Att inte förlåta dem är min lilla upprättelse. Genom att inte förlåta har jag tagit mig makten att själv bestämma vad jag accepterar och inte accepterar – det är ibland den enda makten man har.

Förlåtelsen är till för den andra, inte för dig. Förlåt den andra om och när du anser att den förtjänar det. Annars kan du strunta i kräket, gå vidare med ditt liv och må bra i alla fall.

Taggar: psykologi

Kommentarer (0)  
Digga (0 medl.)  
 Anmäl  

Hönan eller ägget?

CG_81

”Orsakstänkande” är ett mycket vanligt mänskligt tankefel. Vi blandar ihop orsak och resultat. Till exempel, man kan utvecklas av svårigheter – det har fått vissa att tro att svårigheter finns för att vi ska utvecklas. De blandar ihop orsak och resultat.

 

Ofta har vi ändå någotsånär bra koll på vilket som är vilket. Du hör inte folk gå runt och säga att solen finns till för att göra oss bruna, båtar finns till för att göra oss sjösjuka, eller stormar finns till för att fälla träd. Men ibland blir det svårt.

 

Evolution är en sådan sak som ställer till det i hjärnkontoret på oss. Här påstår vi lätt att olika varelser är som de är för att det ena eller det andra. Människor lägger på sig fett för att klara svältperioder, och kan se färger för att kunna skilja på mogen och omogen frukt osv. Man kan lätt förstå att somliga tror på en Gud som styr evolutionen, för det är märkligt hur välanpassade arterna är och hur fort det går för dem att ändra sig efter nya villkor. Visst, många dör också ut, och det dyker ibland upp mutationer som är direkt skadliga för bäraren. Men överlag fungerar livet egendomligt bra. Det är då lätt att tänka sig att något är som det är för att det ska fylla ett syfte. Även de som inte tror på Gud tänker ofta in syften i evolutionen.

 

Men vi måste skilja på vad vi tror och vad vi vet. Vi vet att något är på ett visst sätt, vi vet att det fyller en viss funktion. Men vi vet faktiskt inte om funktionen också är orsaken!

Vad har detta med kön att göra? Jo, vi tänker ju såhär om kön och sex. Kön och sex finns för att vi ska få barn, och om en person vill ha sex med någon som den inte kan få barn med, t.ex. någon av samma kön, då är det ett fel, för det fyller inte syftet med varför vi kan ha sex.

 

Men tänk om det är tvärt om?! Byter vi tänkande från orsaksorienterat till resultatorienterat, vad har vi då? Jo, barn är ofta resultatet av sex. Men vi vet faktiskt inte om det också är orsaken bakom att sex alls finns.

 

Så vitt jag vet har ännu ingen någon kunskap om hur och varför könad fortplantning uppstod. Om vi inte har någon medveten eller nästan-medveten kraft som på något plan driver arternas utveckling, hur fan ska en liten krumelur utan hjärna kunna veta att ”om jag släpper ut en cell och den andra lilla krumeluren där också släpper ut en cell och dessa två celler förenas, då har vi gjort en ny individ med en blandning av våra respektive gener”?????????!

”Sex” i betydelsen överföring av arvsmassa mellan individer förekommer hos bakterier och virus. Det verkar ha uppstått mycket tidigt i livets utveckling. Men det här ”sexet” leder inte till barn. Vad det däremot kan göra är att skadad arvsmassa hos den andra individen kan repareras.

Tänk om barn är en biprodukt av sex? Varelserna har sex för att de vill ha sex. Det råkar leda till att en ny individ skapas, och eftersom den nya individen har gener från båda sina föräldrar, och båda föräldrarna hade gener för att vilja ha sex, sprids beteendet vidare.

 

Man kan resonera likadant om romantisk kärlek. Det är inte alls säkert att vi blir kära ”för att” vi ska hålla ihop och ta hand om ett barn. Att känna kärlek för den man tänder på kan mycket väl vara en egenskap som bara råkat uppstå, och som gav resultatet att de två individerna tillsammans uppfostrade sitt barn så att barnet fick större chans att överleva.  Eller - vilket kanske är ännu mer troligt eftersom människor är grupplevande djur och barnen antagligen har tagits hand om gemensamt – kärleken ledde till att vi i högre grad hjälpte andra medlemmar i flocken, och det ökade deras chanser att överleva och få barn.


Om det skulle vara så att sex inte uppstått i syftet att fortplanta sig, utan fortplantningen bara är resultatet av sex, och om romantisk kärlek inte uppstått för att vi ska ta hand om våra barn tillsammans utan det bara är resultatet av kärleken, ja då är sexet och kärleken det centrala. Inte reproduktionen. Då är inte homosexualitet ur biologisk synvinkel ett ”fel”. Tvärt om, det är lika rätt som heterosexualitet. Det fyller sitt syfte, vilket det nu var. Betänk att de små krumelurerna som ”uppfann” sexuell fortplantning inte hade någon hjärna. De kunde inte intellektuellt avgöra om det de gjorde var något bra. Antagligen hade de inte mycket till känslor heller, eftersom de inte hade hjärna, så de kunde nog inte heller avgöra om något kändes bra. Oavsett vad som orsakade sex, var det antagligen inte ”nu ska jag göra barn”.

Taggar: sex vetenskap

Kommentarer (0)  
Digga (0 medl.)  
 Anmäl  

Därför är vi svårflirtade

CG_81  (uppdaterad av CG_81)

Tycker du att transpersoner är svåra att ha att göra med? Vad man än säger blir det fel? Tycker du det är ett minfält att flirta med oss? Du ger en komplimang eller ställer en i ditt tycke vänlig fråga, men personen blir sur.

När det gäller grupper, stämmer så gott som alltid påståendet ”inte alla”. Inte alla transpersoner är såhär svåra, förstås. (Jag är det.) Och alla är inte svåra av exakt samma anledning. Men jag tänker ta upp en sak här, som är en vanlig anledning till att det blir svårt. Och vet ni vad, det är inte ert fel. Det är inte heller vårt fel. Det är en följd av att ens kropp och ens hjärna har olika kön.


Om du är en man, föreställ dig att du har en fitta. Om du är en kvinna, föreställ dig att du har en kuk. Genast blir kärlek och sex ännu mer komplicerat än det redan är. Oftast tänker man inte så mycket på sitt könsorgan eftersom det inte syns och de allra flesta saker man gör inte kräver att man använder det. Men när man ska ha sex måste man ju använda det, och dessutom visa det för någon annan. Det kan vara nog så jobbigt om man har rätt variant fast det inte lever upp till idealet. Tänk då hur jobbigt det är när det dessutom är helt fel sorts könsorgan. Det ser jättefel ut och fungerar på ett sätt som känns jättefel, det kan bara användas på ett sätt man själv inte är bekväm med och dessutom säger det något om en som man inte är.

En transperson är ofta mer sig själv påklädd än naken. Ens egen kropp kan vara som ett utklädningsplagg när man är trans. Föreställ dig att du har ditt eget ansikte i vanliga fall, men så fort du klär av dig förvandlas du så du ser ut som Musse Pigg. Vilket slags partner skulle vilja ha sex med någon som ser ut som Musse Pigg? Jag skulle kunna tänka mig…

*Någon som kan bortse från att du ser ut som Musse Pigg när ni har sex.
*Någon som tänder på både människor och Musse Pigg, men förstår att du inte är Musse Pigg utan bara ser ut så.
*Någon som tänder på både människor och Musse Pigg, och ser dig som både och eller mittemellan.
*Någon som tänder på Musse Pigg, och betraktar dig som en sorts väldigt mänsklig Musse Pigg.
*Någon som tycker att din förvandling är väldigt fascinerande och tändande.

Du kan helt enkelt inte förvänta dig att hitta någon som bara tänder på dig för den människa du är när din kropp förmedlar något annat. Att du förvandlas till Musse Pigg när du klär av dig kommer alltid vara en faktor i sammanhanget, som din partner måste förhålla sig till på ett eller annat sätt. Vilket förhållningssätt kan du acceptera? Vilket går du absolut inte med på? Ja, det beror ju på vad du själv känner inför förvandlingen och på din personlighet.

Transpersoner är olika. En del känner sig som både man och kvinna, andra är definitivt det ena. En del har inget emot att någon är fascinerad av dem, andra tycker det är obehagligt att någon tänder på det som är deras livs trauma. Om du inte känner personen kan du ju omöjligt veta hur hen förhåller sig till sitt transskap och sin kropp; vilka saker som får dem att må dåligt och vilka saker som inte stör dem.

 

Både cispersoner och transpersoner behöver bli mer medvetna om vad missmatchningen mellan hjärna och kropp gör med sexuella relationer.

Cispersoner behöver förstå att det kan vara en väldigt otrevlig upplevelse när någon tänder på en egenskap som man själv inget hellre vill än att slippa. Tänk om någon tände på dig för att du luktar så mycket svett, fiser så mycket, har en massa pinsamma fobier eller är arbetslös. Det blir creepy; man vill bara bort från den individen.

Transpersoner behöver förstå att allt obehag som uppstår i interaktionen med cispersoner inte nödvändigtvis är cispersonernas fel, utan en del av det beror på något som ingen av er kan hjälpa. Även om man fortfarande är lika svår, kan man åtminstone vara svår på ett artigare sätt. Så länge cispersonen är artig själv förstås.

Taggar: personligt sex samhälle

Kommentarer (0)  
Digga (0 medl.)  
 Anmäl  

Skillnaden på kön och genus

CG_81

Om någon läsare tycker att jag skriver krångligt, då har hen nog aldrig gått lärarutbildning. Där kan man få läsa texter som är så krångligt skrivna att knappt ens en byråkrat med 30 års erfarenhet skulle förstå dem.

Nä, men skämt åsido. Jag känner en person som läser till förskollärare. Hen kontaktade mig och frågade om en uppgift hen fått: ”Beskriv vad som menas med att genus är relationellt.”

Texten som studenterna skulle utgå ifrån var just sådär krångelakademisk, och fick mig att återuppleva den frustration jag ofta kände på lärarutbildningen. Författaren verkade ha tänkt ungefär ”byter man ut ord som folk fattar mot ord de inte fattar, så verkar innehållet bättre”. Vi lyckades nog ändå lista ut ungefär vad författaren menade tillslut, men jag tror att vårt svar på uppgiften var bättre och mer heltäckande än vår källa.

Först och främst, för att alls begripa frågan, måste vi veta vad ”relationellt” betyder. ”Relationellt” betyder att något står i relation till något annat, och är olika beroende på vad det står i relation till. Motsatsen skulle man kunna kalla statiskt eller absolut, något som alltid är likadant oavsett vad som finns runt omkring. Begreppen ”stor” och ”liten” är relationella. En blåval är stor i förhållande till ett lejon, men liten i förhållande till Kinesiska Muren. Samtidigt är blåvalens storlek ändå alltid densamma. Den varken växer eller krymper, när man placerar den bredvid något nytt. Blåvalens faktiska storlek är absolut, oavsett vi uppfattar den som stor eller liten. Att vi oftast uppfattar den som stor, beror på att den är större än oss.

Kön är som blåvalens faktiska storlek. Du har alltid det kön du har, oavsett vilket kön andra omkring dig har. Genus är som begreppen ”stor” och ”liten”. Ditt genus påverkas av ifall andra omkring dig ses som manligare eller kvinnligare än du, eller som ungefär lika.

Tänk dig en planet där alla har samma kön. Låt säga att alla är kvinnor, för det är mest trovärdigt. Alla är kvinnor, och fortplantar sig genom att föda kloner av sig själva. Dessa kvinnor har samma kön som kvinnorna här på jorden. Men de skulle inte ha någon uppfattning om sig själva som kvinnor – de skulle helt enkelt betrakta sig som människor. De skulle inte eftersträva att vara kvinnliga, eller mobba dem som de uppfattade som okvinnliga, eftersom de inte skulle tänka i banor av kvinnlighet över huvud taget. Om alla arter på den planeten vore enkönade, skulle dessa kvinnor helt sakna uppfattning om kön i betydelsen ”olika fortplantningsroller”. Om det fanns tvåkönade arter – bara inte deras egen – skulle de ha en vetenskaplig uppfattning om kön, men den skulle vara fri fån allt det kulturella och sociala bagage som könstanken har hos oss jordbor. De skulle inte sakna kön, men de skulle sakna genus, eftersom deras kön inte kan jämföras med något annat kön.

Genus finns för att människor har olika kön. Men genus är inte kön. Genus är det som blir när människor av olika kön inser att det finns olika kön, och utifrån det skapar kultur kring kön och en uppfattning om vad kön innebär hos dem själva, hos andra, och hos människor i förhållande till varandra.

 

Att genus är relationellt förklarar delvis varför gayvärlden inte är en frizon från den köns- eller snarare genusordning som finns i heterovärlden, utan istället apar efter den. Vårt sociala liv är så genusbundet, att tar du bort ett kön ur ekvationen kommer personer av samma kön tilldelas olika genus beroende på hur mycket eller lite de anses likna det kön med tillhörande könsroll som tagits bort. Ett sammanhang här på jorden med exempelvis enbart kvinnor skulle inte vara så könsrollsbefriat som vår påhittade planet där det aldrig funnits några män. För män finns, och det innebär att människor kategoriserar varandra som ”manliga” och ”kvinnliga”. Kvinnor utan män kommer börja dela in varandra i manliga kvinnor och kvinnliga kvinnor. Vilket är precis vad som görs inom lesbisk kultur. Inom bögkultur är det likadant fast med män.

Om en bög har en eller flera framträdande egenskaper som uppfattas som kvinnliga, förutsätts han av andra bögar lätt vara ”kvinnlig” i alla andra avseenden också. Samma sak fast tvärt om ifall han uppfattas som manlig. Genom att se vilka egenskaper som klumpas ihop, kan man genom att studera homosexuella stereotyper få en uppfattning om vad som ses som manligt och kvinnligt i den heterosexuella världen. Det blir nästan övertydligt.

 

Vad är det som avgör vilket genus man placeras i? Ja, det är ju i vilken mån man uppfattas som manlig/maskulin eller kvinnlig/feminin, dels jämfört med befolkningen i stort, dels jämfört med den stereotypa mannen och den stereotypa kvinnan, och dels jämfört med den eller de som man umgås med för stunden. Men alla typer av ”manliga” respektive ”kvinnliga” egenskaper ges inte samma tyngd. I vår kultur ges kroppen störst tyngd. Om man uppfattas ha en manskropp ges man ett manligt genus, och uppfattas man ha en kvinnokropp ges man ett kvinnligt.

Eftersom vi oftast döljer våra kroppar under ganska mycket kläder kan det vara svårt att bedöma vad någon har för kropp. Det är tur för oss transpersoner! Därför utgår vi också från andra signaler när vi ska gissa oss till vilket slags kropp någon har. Mans- och kvinnokläder är utformade olika, för att framhäva manliga respektive kvinnliga drag. Kvinnors kläder är ofta mer formsydda för att kvinnor ska se kurviga ut även då de är påklädda.  Mäns kläder är ofta rakare i formen för att mäns kroppar ska se raka ut. Andra signaler som vi uppfattar som ledtrådar om kroppen är namn, vilket pronomen andra använder om personen, kroppsspråk, röst, klädstil, frisyr med mera. En persons könsidentitet är också viktig för vilket genus hen tilldelas, men om könsidentiteten avviker från andra signaler personen sänder ut, ifrågasätter många personens könsidentitet.

Näst efter kropp och könsidentitet är sexuella preferenser viktigt. Det beror på att heteronormen fortfarande påverkar oss i mycket hög grad. Med sexuella preferenser menar jag dels läggning, och dels ifall man föredrar att sätta på eller bli påsatt. En bög tilldelas ett mindre manligt genus än en heterosexuell man, även om bögen är maskulin. Faktum är att vara bög, och i synnerhet att vara en bög som gillar att bli påsatt, gör att en man lätt uppfattas som mer feminin eller mindre maskulin än vad han i övrigt är. En feminin bög eller en bög som har vad som uppfattas som mindre manligt utseende, förväntas ofta vara passiv även om detta långt ifrån alltid stämmer. Att vilja bli påsatt associeras starkt med att vara kvinna, och att vilja sätta på – men vägra bli påsatt – associeras starkt med att vara man.

Först efter detta kommer andra saker som associeras med manlig- respektive kvinnlighet.

Genus är mycket viktigt för de flesta eftersom det hjälper oss att placera varandra socialt och sexuellt, och ger en ledtråd om vad vi kan förvänta oss från andra. Man skulle kunna säga att genus ökar tilliten till andra, eftersom vi uppfattar folk som mer förutsägbara än om vi utgått från att vem som helst kan ha vilka egenskaper och beteenden som helst! Det är ett av skälen till att personer som avviker från könsnormer provocerar så mycket. I synnerhet om någon presenterar sig som varken kvinna eller man, eller som lite av båda. Människor blir osäkra på hur de ska placera hen socialt och de vet inte vad de ska förvänta sig. Genus fyller positiva funktioner i en tillvaro där människor har olika kön, men det har också nackdelar på så vis att det är begränsande och gör att de som inte passar in stigmatiseras.

Jag vill inte att man ska försöka ta bort genus, och jag tror inte heller det är möjligt så länge det finns olika kön. Däremot behöver genus bli bredare och mer flexibelt, associationen mellan kvinnlighet och svaghet respektive manlighet och styrka måste bort, avvikelser från det förväntade måste accepteras, och människor måste bli mer medvetna om att fastän det oftast är som de förväntar sig, händer det ibland att man har fel.

Taggar: sex vetenskap samhälle feminism

Kommentarer (0)  
Digga (0 medl.)  
 Anmäl  

Transsexuella ”byter” inte kön

CG_81  (uppdaterad av CG_81)

”Könsbyte” och att transsexuella ”byter” kön när de förändrar sina kroppar, var allmänt förekommande uttryck för inte särskilt länge sen. Nu ser man det mer sällan i media, men många privatpersoner håller fortfarande fast vid att kalla det så – eftersom det är vad de har vant sig vid att det heter.

Transsexuella själva säger inte att de ”byter” kön; vi kallar processen för transition. Vi brukar också avråda folk från att skriva och säga könsbyte, eftersom det är missvisande. Förklaringen brukar vara något i denna stilen: ”Jag byter inte från kvinna till man – jag har alltid varit en man! Jag bara rättar till kroppen så att den passar mig bättre.”

För er som vill ha en lite mer ingående analys av varför det är fel att säga att vi ”byter”, ska jag ge en här.

 

De flesta människor föreställer sig kön som en odelbar helhet. Man har ett kön, punkt. Men ett kön är ungefär som en stol; den ser ut som en helhet och man tänker oftast på den som det, fast när du tittar närmare efter inser du att den går att dela upp i mindre bitar. Först kan den delas upp i ryggstöd, sits, ben, skruvar (kanske) osv. Sen kan de bitarna i sin tur delas upp i ännu mindre bitar – molekyler – som i sin tur består av atomer, som i sin tur… etc. etc.

Att transpersoner finns, visar att kön inte är någon odelbar helhet. Människan är ett djur som gör kultur av allt, som har en självuppfattning, som interagerar hela tiden med andra människor och bryr sig om hur de uppfattar dem, som har fantasi och kan föreställa sig hur det är att vara någon annan, som bygger samhällen med lagar, normer och regler, och så vidare. Detta är vår biologi. Våra hjärnor är gjorda så. Att vissa aspekter av vårt kön ibland inte stämmer överens med de andra, är därför inte konstigt alls. Inte konstigare än att andra komplicerade system ibland blir buggiga på grund av inkompatibla delar.

Transsexuella byter inte kön. Men de byter vissa aspekter av sitt kön.

Först och främst byter de juridiskt kön. I vårt samhälle har vi nämligen ett sådant, och vi har en lag som gör det möjligt att byta juridiskt kön, om man har diagnosen transsexualism.

De byter också socialt kön. Alltså, vilket kön de presenterar sig som och uppfattas som. De byter därmed också position i genusordningen; de får andra förväntningar på sig och andra normer att rätta sig efter, strunta i eller göra uppror mot.

Många transsexuella byter även könsidentitet. Alltså, vilket kön man på ett medvetet plan definierar sig själv som. Självdefinitioner säger inget om vad man är; det säger bara vad man tycker och känner och tror att man är, utifrån den kunskap och självinsikt man har för tillfället. Men det är förstås ändå större chans att jag vet vad jag är än att du gör det – och tvärt om. Det finns transsexuella som alltid haft samma könsidentitet, men det finns också de som inte inser att de är trans förrän de hunnit leva några år – eller många år. Men när du tycker att den transsexuella ”byter” sitt kön, dvs. när den ändrar sin kropp, då har personen i själva verket bytt könsidentitet för länge sen.

Om vi byter kroppsligt kön eller ej beror på hur man menar. Transsexuella ändrar sin kropp med hormoner och oftast även kirurgi för att trivas bättre med den. Men de byter inte kropp! Alla ändrar inte sina könsorgan (av olika skäl), och de som gör det byter inte könsorgan; det är fortfarande samma könsorgan, men det är omgjort. Vi byter inte könsceller (spermier mot ägg eller tvärt om); vi tar bort dem som finns. På det viset byter vi inte kroppsligt kön. Men när kroppen förändras, går den från att passa in i definitionen på ett kön, till att passa bättre in i definitionen på ett annat. På det viset kan man säga att vi byter kroppsligt kön.

Vi byter inte genetiskt kön – man har fortfarande samma uppsättning könskromosomer som man föddes med, och det spelar inte egentligen någon roll.

Vi byter inte heller mentalt kön. Mentalt kön är det där vaga och luddiga som gör att man ”känner sig som” ett visst kön, trivs eller vantrivs med att ha en kropp som uttrycker ett visst kön, identifierar sig mest med personer av ett visst kön, mår bättre när ens hjärna går på ett visst hormon än på ett annat, osv. Jag har alltid haft samma mentala kön oavsett vad jag definierat mig som, och det är det som transsexuella menar när de säger att ”jag har alltid varit en…”

Om jag minns rätt har forskare lyckats ändra könsrelaterat beteende på mushonor så att de börjat bete sig som mushanar - vill sätta på andra möss och struntar i sina ungar - men det är något som sällan spontanhänder hos däggdjur i naturen. Om deras mentala kön, vad det nu innebär för en mus, har ändrats från hona till hane eller om de bara blivit maskulina – det går nog inte att svara på i nuläget.

Eftersom jag ogillar förenklingar, kan jag inte påstå att mitt mentala kön är ”man”. En ”man” är en kulturell, social och samhällelig konstruktion. Jag kan inte heller påstå att mitt mentala kön är ”hane”, eftersom det fortfarande saknas metoder för att mäta sådant, och det kanske inte alls går att se så lätt på mänskliga hjärnor. Däremot vet jag att jag inte har bytt mitt mentala kön, för det går inte. Och även under den period då jag definierade mig själv som kvinna, skulle jag ha blivit oerhört lättad av att vakna upp och se ut som jag gör nu.

 

De som säger att transsexuella ”byter” kön tänker sig i allmänhet att de byter kroppsligt kön, men vad de i själva verket utgår ifrån är det sociala könet, dvs. den transsexuella uppfattas ”byta” kön för att den skaffar sig yttre egenskaper – namn, röst, kroppsspråk, klädsel, utseende, social roll – som bedömaren associerar med ett annat kön.

Transsexuella utgår ifrån sitt mentala kön, som ju inte har ändrats.

Transfober menar att transsexuella fortfarande är det sociala kön de gav uttryck för tidigare, att man inte ska respektera deras könsidentitet eftersom den är inbillad, samt att mentalt kön i den mån det alls finns, är en produkt av det sociala kön man tilldelats från början, vilket förutsätts vara personens riktiga kön, som transfoben föreställer sig som en odelbar och oföränderlig helhet.

 

Det här är intressant eftersom det ytterst är en fråga om vem och vad man är, samt vem och vad som ska avgöra det. Föreställningar om transsexuella som att de ”byter” kön, att de ”inbillar” sig, ”luras” med mera, grundar sig på ett oftast omedvetet förhållningssätt att det är gruppen, den sociala rollen, och fysiska omständigheter som avgör vem och vad någon är. Alltså på samma sätt som vi säger att någon ÄR lärare när den jobbar som det, ÄR kung om dens pappa ansågs vara det, ÄR slav om någon äger den på ett papper, och likaså uppfattas man VARA sin ålder och sitt utseende. Om någon ”ÄR” taxichaufför tror man att personen nödvändigtvis vill prata om taxi. När man slutat jobba vid 65 BLIR man pensionär, och en pensionär är då inte en individ som gått i pension, utan ses som en särskild sorts varelse.

Men en roll utan en individ som bär den är bara en tom plats.  En kropp utan ett psyke är bara kött. En individ utan roll är däremot fortfarande en individ, och om ett psyke kan överleva utan kropp är det fortfarande ett psyke.

Taggar: personligt vetenskap samhälle

Kommentarer (0)  
Digga (1 medl.)  
 Anmäl  

Två slags dysfori

CG_81

Könsdysfori betyder att man känner obehag och främlingskap inför egenskaper kopplade till ens kön. Det kan vara allt från en lätt obekvämlighet – att man stör sig lite – till stark ångest, äckel eller hat. En jämförelse skulle kunna vara att om du ständigt gick runt med en clownmask fastvuxen vid ansiktet, skulle du få dysfori över din clownmask.

Man brukar tala om två slags dysfori – social och kroppslig. Social dysfori handlar om hur du blir bemött utifrån ditt förväntade kön. Alltså, i exemplet med clownmasken skulle du ha social dysfori om du tyckte det var jobbigt att folk hela tiden antog att du var en clown, och bemötte dig som en. Även otrivsel med sitt namn, pronomen, förväntade kläder osv. hör till social dysfori.

Kroppslig dysfori är då de känslor man skulle ha inför clownmasken som sådan. Att inte kunna relatera till den; den känns inte som ditt riktiga ansikte och du vill inte ha den där. För transpersoner är det känslor inför t.ex. bröst, skäggväxt, könsorgan, röst, kroppsform och ansikte.

De flesta transpersoner har både social och kroppslig dysfori även om en del har mer av det ena, och andra har mer av det andra. Det finns också de vilkas dysfori är nästan bara kroppslig eller nästan bara social.

 

Socialt/kroppsligt är en typ av indelning man kan göra. Men jag skulle hellre vilja dela in det i social respektive intern (inre)dysfori, där i så fall:

Social dysfori = obehag som hänger ihop med hur ens egenskaper uppfattas av omgivningen och hur man bemöts på grund av dem.

Intern dysfori: Obehag som finns där oavsett vad omgivningen tycker.

Att vantrivas med en könsroll räknas med den första indelningen som social dysfori, men med min indelning skulle det bero på varför man vantrivs med könsrollen. Är det mest för att förväntningarna på ens tilldelade kön inte stämmer med hur man är som person? I så fall är det intern dysfori. Eller är det mest för hur de egenskaperna värderas eller vilka kulturella associationer som finns kring dem? I så fall är det social dysfori. Eller är det både och?

På samma sätt kan dysfori över kroppsdelar vara antingen intern eller social beroende på varför man är obekväm med dem. Exempelvis, känner någon obehag inför sin mörka röst för att rösten associeras med att vara man? I så fall är det social dysfori. Eller är det för att personen känner att hen/hon borde haft en annan röst, och har svårt att identifiera sig med den? I så fall är det intern dysfori.

Jag menar att detta skulle vara användbart, för på så vis får man som transperson mer kunskap om sig själv och inser att man kanske inte behöver må så dåligt över vissa drag som man gör, utan kan istället ifrågasätta de normer och förväntningar som i själva verket är de som skadar en.

Ett bra sätt att veta om man har social eller intern dysfori över något är att ställa sig frågan: Skulle jag bry mig om att jag har X även om jag levde helt isolerat från andra människor? Om du inte skulle bry dig om egenskapen ifall du levde på en öde ö, är dysforin social. Men skulle det besvära dig i alla fall, är den intern. Sedan försvåras det naturligtvis av att vi internaliserar omgivningens budskap, men det är ändå en bra sak att fråga sig.

 

När jag ställt mig den frågan har jag märkt att jag på det stora hela har (haft) mer intern dysfori över det jag har/hade som är fel, och mer social över det som jag saknat. Exempelvis, att sakna skäggväxt var mest jobbigt för att det hindrade mig från att ses som man, men att få kvinnliga höfter i puberteten var jättejobbigt i sig självt eftersom det fick mig att känna mig som främling inför min kropp, ungefär som om jag råkat ladda ner ett utseende från en tivolispegel och sen inte kunde bli av med det. Att jag inte har någon stor ciskuk är mest jobbigt för att kuken ses som något slags krav för att vara man, men ärligt talat är ju kukar ganska opraktiska bortsett från när man ska kissa.  Men att inse att jag hade en livmoder var ungefär som att få veta att ens kropp är specialpreparerad för att bli värddjur till Alien. Jag kan helt enkelt inte relatera till graviditet och barnafödande alls. Även om jag förstår den biologiska nyttan, finner jag det tämligen läskigt på ett känslomässigt plan. Jag kan inte relatera till sperma heller, men det är liksom inte lika invasivt - det ska ju ut.

 

Social/intern dysfori kan också användas om andra egenskaper, som inte är kopplade till kön. De flesta (alla?) har drag som vi inte är så nöjda med, och det kan hjälpa att fråga sig ”hade jag fortfarande brytt mig om detta om jag levde på en öde ö?” Att jag är så kort, till exempel, hade inte spelat någon roll för mig alls på en öde ö. Det har helt att göra med hur korta människor, i synnerhet korta män, uppfattas och bemöts socialt. Men att jag har exekutiv dysfunktion – och svårt att slutföra det jag påbörjat – är ett problem i sig självt då det faktiskt ställer till det för mig.

Taggar: personligt sex vetenskap

Kommentarer (0)  
Digga (2 medl.)  
 Anmäl  

Riktiga män

CG_81

”Riktiga män” är som ”äkta majonnäs”. Vad är oäkta majonnäs liksom? Finns det oriktiga män?

Nja, kanske. I vilket fall som helst finns det föreställningar om att vissa slags män är riktigare än andra. Simone de Beauvoir skrev ”man föds inte till kvinna, man blir det”. Ifråga om män skulle det kunna heta ”man föds inte till man, man förtjänar det”.

En gång i en antikaffär hittade jag en cool gammal officersjacka från 1800-talet. Den satt bra på bredden, men var för lång (mitt vanliga klädproblem). Gubben som hade affären – han var också kort – skojade om att hans gamla befäl skulle ha sagt ”det är inte uniformen det är fel på, det är dig”. Jag såg humorn i det, men faktum är att det också är en ganska träffande sammanfattning av samhällets budskap till män. Och ja, i lika hög grad till kvinnor. ”Det är inte uniformen det är fel på, det är dig.”

Det normpaket som säger att det bara finns två kön – man och kvinna – dömer samtidigt ut en hel del män och kvinnor som anses odugliga som sitt eget kön. Men om du inte duger som kvinna anses du ändå inte vara en man, och om du inte duger som man anses du ändå inte vara en kvinna. I praktiken säger alltså cisnormen ändå att det finns fler än två kön! Riktiga män och de som inte riktigt är män. Riktiga kvinnor och de som inte riktigt är kvinnor. Men du får inte själv välja vilket av dem du är. Det bestämmer normen. Och det är dåligt att inte vara "riktig".

Vad gäller för att räknas som en riktig man? Det finns tre delar: Kroppen, personligheten/beteendet och läggningen. Alla dessa tre måste stämma. Alltså, om du är bög spelar det ingen roll hur maskulin du är, det faktum att du är bög gör att du inte riktigt kvalificerar som man. Jag har till och med hört det sägas rakt ut, av en person som erkände att jovisst, bögar kan vara manliga, men de är ändå inte riktigt riktiga män. Det kan för all del bortförklaras som ett enstaka exempel på omoderna åsikter. Men faktum är att det är den undertonen som finns i vår kultur; han bara uttryckte den medvetet och öppet. Och bögar påverkas av det. Det skulle inte finnas ett sådant stort behov hos så många bögar av att hävda maskulinitet eller att man minsann ”bara är en vanlig kille”, om bögar accepterats som riktiga män till att börja med.

Lesbiska verkar inte på samma sätt räknas som oriktiga kvinnor på grund av sin läggning. Det verkar som att flator accepteras som riktiga kvinnor förutsatt att de har ett normkvinnligt uttryck, och att ens status som riktig eller oriktig kvinna istället hänger samman med hur pass attraktiv man anses vara från ett heteropatriarkalt perspektiv. Men den period jag identifierade mig som lesbisk var ganska kort, och jag hann aldrig umgås med några lesbiska. Så jag kan ha fel. Rätta mig i så fall gärna!

 

Hur är det med transpersoner då? Jo: Om någon är omanlig och tänder på män för att hon i själva verket är en heterosexuell transkvinna, DÅ ska det talas om för henne att hon minsann är en man! Om någon avviker från sin förväntade könsroll för att hen är ickebinär och faktiskt på riktigt inte är någon riktig man eller kvinna, DÅ betraktas hen som sitt fysiska kön, punkt.

Så vem är en riktig man eller kvinna enligt våra (o)moderna västerländska könsnormer?  Jo: Om du är en man, men inte lever upp till idealen, då är du inte en riktig man. Om du är en kvinna, men inte lever upp till idealen, då är du inte en riktig kvinna. Men om du inte lever upp till idealen för att du faktiskt INTE är en riktig kvinna/man eftersom du är trans, då jävlar är du minsann det kön som du inte lever upp till.

Det handlar om makt, statuskamp och om att trycka ner folk på de sätt man kan. Inte om vem som hör till vilket kön, egentligen.

Taggar: politik samhälle

Kommentarer (0)  
Digga (0 medl.)  
 Anmäl  

När är det okej att fråga om könsorgan?

CG_81  (uppdaterad av CG_81)

 

Och när bör man låta bli?

Har du sett såna där videos eller listor över de 10, 5 eller kanske 20 vanligaste sociala felen som cispersoner begår mot transpersoner, så är en sak alltid med: Frågorna om hur ens könsorgan ser ut och hur det används. ”Är du opererad?” ”Har du en fitta?” ”Har du snoppen kvar?” ”Kan du ha sex som en kille – med en tjej?” Just jag har bara råkat ut för den sortens frågor ett fåtal gånger, men för andra händer det oftare, och oavsett hur ofta eller sällan det händer så är det lika ovälkommet. Det är i de allra flesta situationer helt enkelt inte artigt att fråga andra om deras könsorgan eller hur de har sex. Om man frågar, tycker den tillfrågade att man är jobbig och närgången. Det är inte den bild man vanligtvis vill att andra ska få av ens personlighet.

Nå, grejen med cispersoner är ändå att man kan vara hyfsat säker på vilken slags pryl som finns innanför byxorna på dem. Även om man inte kan veta dess utseende i detalj. Med transpersoner kan det dock vara nästan vad som helst, och visst, då är det inte konstigt att många undrar.

Oftast är det inte relevant att veta. Men ibland är det. Då bör man naturligtvis få fråga.

Om du jobbar inom vården kan du behöva veta vad en patient har för könsorgan, för att kunna ta rätt beslut eller få en bild av patientens hälsa. Till exempel kan det vara värt att veta för att kunna bedöma om det över huvud taget finns någon risk för prostatacancer eller om personen alls kan bli gravid. Men om det gäller en brännskada på armen, migrän, alkoholvanor eller salmonella, har ju personens könsorgan inget alls med saken att göra.

Om sex är aktuellt kan det också vara bra att veta på förhand hur personen är utrustad, vad den gillar och ogillar, för att kunna ta ett beslut om det är något man skulle vilja eller ej. Spontansex kan låta bra i teorin, och det kan bli bra, men i praktiken är det nog bättre att ha alla kort på bordet först. Om du t.ex förutsätter att någon har en fitta som hen vill få in en kuk i, bara för att hen ser ut som en kvinna eller föddes med fitta– men om den personen också är aktiv eller ogillar penetration över huvud taget, och/eller inte har det där extra hålet för att hen inte har opererat dit det, alternativt har sytt igen det, då blir det ju fel. Har man fått veta detta på förhand kan misstaget undvikas.

Men obs! Obs! Bara för att någon befinner sig på en dejtingsida, betyder det inte att sex är aktuellt! Häromdagen fick jag ett meddelande från en random, helt okänd man som frågade ”har du fittan kvar?” Jag svarade att det var en väldigt oartig fråga och helt fel sätt att få mig intresserad. Om det finns ett ömsesidigt intresse och ni är överens om att sex verkar vara en bra idé, är det aktuellt att fråga om könsorgan. Annars gäller samma sak här på qruiser som i resten av samhället: Fråga inte folk vad de har mellan benen.

Att ställa generella frågor om operationer är för min del okej. T.ex. "går det att göra en snopp som fungerar?" Eftersom då frågar du inte hur just den personen ser ut, utan om fakta som inte på något sätt är hemligt. Men en del tycker det är jobbigt att få även den sortens frågor eftersom det ju ändå handlar om något som är privat för dem.

Taggar: sex feminism

Kommentarer (0)  
Digga (1 medl.)  
 Anmäl  

Bögpralin!

CG_81  (uppdaterad av CG_81)

Taggar: personligt

Kommentarer (0)  
Digga (0 medl.)  
 Anmäl