Stockholm. Jag har länge haft åsikter om transvården i Sverige. Nu när jag faktiskt gått igenom alla steg har jag fortfarande en del att säga, och det är ungefär samma saker. För även om transvården blir bättre och bättre har den ungefär samma problem som tidigare, och det stavas “frivillig vård”.
Jag tycker inte att jag rättvist kan säga att specialistvården för transpersoner ”är under all kritik”. Det görs inga intelligenstest längre, och vi tvångssteriliseras inte fortfarande. Däremot är det för mig väldigt tydligt att utvärderingen jag genomgått inte alls varit för min skull. Transvården som den ser ut idag, finns för att kontrollera oss. På samma sätt som vi tvångssteriliserades för att ”
ha kontroll på familjebildningen i Sverige”, får vi gå igenom alla dessa, ofta helt onödiga, steg för att staten vill hålla koll på befolkningens kön. Som transperson äger jag inte rätten till min egen kropp och min livsviktiga vård är varken effektiv eller frivillig. Och den är inte under all kritik för att det har varit betydligt värre.
Som första steg i utredningen träffade jag en läkare. Hon berättade för mig lite vad jag kunde förvänta mig, samt frågade vilka förväntningar jag själv hade. Ett steg jag absolut förstår meningen med. Det är viktigt att en är informerad om vilken hjälp en kan få och vilka resultat som är rimliga att förvänta sig utifrån det. Sen gick det dock mest utför.
Som steg nummer två fick jag träffa en sjuksköterska. Vad hans funktion var exakt vet jag fortfarande inte. Han ville mäta och väga mig, och pratade om det viktiga i att leva hälsosamt. Och jag håller förvisso med, men… måste inte detta vara individens eget val, på samma sätt som alla andra får bestämma över sig själva? Detta var ju ingen konsultation eller rådgivning, utan faktiskt en del av min utredning. Sköterskan frågade mig sen om jag får i mig tillräckligt med alla näringsämnen och om jag ”äter kött”. Och här kommer en fråga jag ofta ställt mig under utredningens gång: Vad F A N har detta med min transsexualism att göra? Och jag är vuxen, fråga mig om jag får i mig nog med protein istället. Eller får veganer inte vara trans? Sjuksköterskan sade även att jag sen skulle göra en basutredning, men eftersom jag redan gjort tre stycken så kunde jag ”nog” hoppa över det. Men excuse you, jag tänker inte stå här om ett år och inte få byta kön i mitt pass bara för att du inte hade koll på läget. Myndigheter jobbar inte med ”nog” och ”kanske”. Behöver jag göra den eller behöver jag inte? För att då vara på den säkra sidan gjorde jag den ändå, vilket var nästa steg. Då fick jag träffa en psykoterapeut, och det hon kom fram till var att jag lider av ångest. Vilket jag redan går hos en psykolog samt äter medicin för, så good job! Jag tycker att det absolut kan finnas ett värde i att erbjuda saker som diskussioner om kost eller erbjuda en psykiatriskt basutredning, då transpersoner ofta har extremt dålig psykisk hälsa. Men att tvinga folk till dessa, ofta meningslösa, möten kostar staten massa pengar, och är återigen något vi sällan gör frivilligt. Så även om jag är övertygad om att personerna som jobbar på ANOVA tror att de ger oss bra vård, så har detta varit mer kränkande för mig än det är något annat.
Mitt nästa steg var att träffa en psykolog. Detta är det andra och sista steget i utredningen jag faktiskt ser en mening med. Psykologen kan konstatera att personen är medveten om vad könsbekräftande vård är och kan samtycka till detta, och kan sedan gå igenom ens barndom, trauman och allt vad nu psykologer tycker är spännande. Jag ser personligen inte heller meningen med att jag skall sitta och babbla om min barndom för hundrafemtielfte gången. Återigen, vad fan har detta med min rätt till vård att göra? Men okej, sure. Psykologen tar tre möten, så något måste vi väl prata om. Suck.
Ett steg jag faktiskt, hör och häpna, inte behövde genomgå var att träffa en kurator. Detta slapp jag tydligen för att jag har ett stabilt liv med ett bra socialt umgänge och fint stöd omkring mig. Hur en träff med en kurator på något sätt hade kunnat lösa detta är återigen oklart, och jag har hört av fler som genomgått utredningen i Stockholm att kuratorn varit det värsta steget. Hen har tydligen varit otroligt nedvärderande, pratat med folk som om de vore barn, använt fel pronomen etc. Så det hade ju kunnat vara väldigt spännande, men det fick jag som sagt hoppa över. Ett steg i rätt riktning, I guess..?
Under utredningens gång har jag själv sett till att inte tänka så mycket på att jag är mitt i en utredning. Jag har inte räknat ned, inte kryssat för en kalender eller liknande. Det har varit mitt sätt att orka med, och detta misstänker jag är olika för alla. Långt ifrån alla som går igenom utredningen har ett eget boende, ett jobb att gå till och ett stabilt socialt nätverk, och det är väl min sista punkt: Jag var på mitt egentligen första besök för ungefär tre år sedan hos transvården, men bestämde mig då för att vänta. Detta för att jag inte kände att jag orkade genomgå den kränkande utredning som många vittnat om att detta var. För mig var detta helt rätt beslut. Det handlade inte om att jag tvivlade på min könsidentitet, vilket jag inte gjorde då och inte gör nu. Men bara att jag insåg att det här kommer vara ett smått helvete, och jag måste vara redo för det. Och hur sjukt är inte det? Vi pratar om livsavgörande vård här, borde inte den vara mer till för vår skull? Borde inte den utgå från våra behov snarare än att vara en cis-normativ gateway till en större livskvalité?
Det var allt för denna gång. Jag antar att vi borde prata om de få personer som ångrar sig och hur jag förhåller mig till det. Men det får bli i ett separat inlägg.
Hur jag känner inför transvården i det här landet? Typ såhär...
Gaymap
