Nu har jag äntligen bestämt mig: Bloggen tar numera ledigt på tisdag- och torsdagar. Med start idag. Detta leder förhoppningsvis till en större blogg-kvalité och en Jonathan som har mer koll på läget. Jag har dessutom främst mina teaterstudier på torsdagar, så win på det.

Vi hörs imorgon.

Puss!

Alltså, fuck this. Jag har börjat träna dagtid igen, istället för på morgonen. För att jag inte har samma möjlighet att gå upp klockan 06. Vid dessa tider är det rätt mycket folk på gymmet. Och de senaste gångerna har verkligen känts som en köttmarknad som jag inte bett om. Nu känner jag att jag antagligen kommer behöva använda "tjejgymmet" ändå. Jag hör inte alls hemma där, och misstänker att jag inte kommer tycka det är sådär överdrivet roligt heller. Men det blir i alla fall mindre aggresivt, och inga tjejer lär stalka mig hem från gymmet. Ja, det hände för några veckor sedan.

Pest eller kolera, men jag mår sämst om jag inte tränar alls. Så får det alltså bli.

Jag blir bara så otroligt trött på det här. Det är verkligen inte svårt att låta andra människor vara ifred. Massa andra människor har lyckats innan.

Ugh!

När jag var på Coop för att handla lunch nyss, ställde jag ned mitt paraply mot en kant när jag skulle plocka i mina varor i min tygkasse. I min ögonvrå, ser jag plötsligt hur paraplyet bara försvinner. Jag vänder mig förvånat om, och då har ett barn tagit mitt paraply, och gått iväg. Det är ganska stort, så det släpar liksom i marken. Exakt hur barnet tänkt använda det är oklart... Innan jag hinner säga något, märker föräldern vad som hänt och får smärre panik. Jag får tillbaks paraplyet medans ungen gråter argt, och föräldern ber om ursäkt flera gånger om. Jag förklarar flera gånger om att det är okej, jag är glad att jag fick tillbaks det bara. Jag har ju ett färgglatt Pride-paraply, så jag misstänker att barnet helt enkelt tyckte det passade bättre i hens hem...

Häromdan hade jag den där insikten att underhållning som fungerade för mig för fem år sedan, inte alls fungerar längre.

Don't get me wrong här, jag läser förvisso Shakespeare just nu, men jag kollade på Sharknado 3 häromdan. Jag är inte kräsen. Men när jag kollade på något som jag älskade för några år sedan, komikern Jeff Dunham, insåg jag efter ett tag... att det inte alls kändes intressant. Jag vet inte om det är en ökad social medvetenhet, nya intressen eller något annat som förändrat min åsikt. Han kanske bara är dålig. Jag trodde att Netflix skulle leverera lite nostalgi. Istället blev det bara den eviga påminnaren om att saker förändras...

"Du kan inte göra samma sak hela tiden, men plötsligt förvänta dig ett annorlunda resultat".

När det kommer till att förverkliga sina drömmar och sig själv, är vi människor verkligen helt undermåliga. Jag har märkt att de flesta personers bild av förändring är att gå och lägga sig i ett varmt bad med en ansiktsmask, och sedan låtsas om att något förändrats. Vi är vanemänniskor, och det är inte speciellt konstigt att vi hela tiden försöker hitta genvägar till "lycka", vad det nu innebär. Men det är heller inte konstigt att vi om och om igen misslyckas.

Förändring tar tid. Citatet i början på inlägget är en klyscha, men väldigt sann. Att förändra något är en ständig process, och innebär även ofta uppoffringar. En vän frågade mig häromdan om jag har fått kontroll över mina sömnproblem nu. Ja, sa jag. Och personen undrade hur. Well, jag har skaffat mig ett eget boende, det hjälper. Jag konsumerar inte koffein efter klockan 17. Jag dricker ingen alkohol, tränar och äter regelbundet, dricker ofta vatten, jag går generellt inte och lägger mig efter midnatt, och är jag ute på sociala äventyr kommer jag aldrig hem efter midnatt. Sedan har jag förvisso sömntabletter också, men det är ett hjälpmedel, inte magi. Min kropp fungerar bättre för att jag anstränger mig mer. Personen tyckte såklart det var heeeelt otroligt att jag klarade av detta, och bla bla bla. Well, det är möjligt. Men faktumet är att om du inte är beredd att anstränga dig, så kommer livet inte servera dig allt du vill ha på ett silverfat. Det har tagit mig över ett år att arbeta fram fungerande vanor för de resultat jag vill ha. Om du super hela helgen på grund av grupptryck, så kommer du ändå vara trött på måndagen. Kroppen skiter i varför du gjorde det...

Om du lever med HIV, önskar Folkhälsomyndigheten att du medverkar i en anonym enkät om förhållningsregler och informationsplikt vid hiv. Enkäten tar ca 10 minuter att svara på.

Så fort myndigheter är framme får jag ofta känslan av att det är väldigt gammeldags frågor och synsätt, men frågorna har formulerats i samverkan med hiv-/patient-organisationer som företräder personer som lever med hiv. Och studiens upplägg och enkäten är godkända av Regionala Etikprövningsnämnden i Stockholm. Jag har även dubbelkollat, och vid frågan om 'kön' finns flera svarsalternativ tillgängliga.

Som den uppmärksamme personen kanske märkt, så återkommer det ibland blogginlägg som redan blivit publicerade en gång. Detta gör jag när jag tycker att det finns ett inlägg som förtjänar mer uppmärksamhet än den korta tiden det ligger uppe. Eftersom jag publicerar inlägg flera gånger per dag, så åker alla inlägg ner väldigt snabbt. Och eftersom jag publicerar flera gånger per dag, känner jag inte att detta är ett problem. Jag är alltså fullt medveten om att detta sker, och om en tycker det är irriterande får en helt enkelt vänta några timmar tills nästa inlägg kommer. För det är max ett "gammalt" inlägg per dag.

Så då är vi överrens om det! :)

God morgon.

Söndagseftermiddagen/kvällen var den mest perfekta på lääänge. Eftermiddagen började med att jag gick och kyrkoröstade. Ett tag efter det messade en kompis som ville ha sällskap medans han jobbade. Så jag låg och läste Hamlet till ljudet av knappandet på hans dator. Väldigt bra "white noise" visade det sig. När han dragit tog jag en heeet dusch, något jag gör extremt sällan. Och sedan fortsatte jag läsa Hamlet tills jag somnade. Win på alla vis!

Jag träffade en vän häromdagen. Hen berättade att hen sedan en tid är medlem på en av stadens äldsta klubbar för män som gillar män. En klubb som nekat mig medlemskap i åratal, för ”här handlar det inte om vad man känner sig som, här handlar det om vad man ÄR”. Ansvariga har försvarat sig med att ”man måste ha manligt personnummer”, en process jag kan garantera att ingen av dem har ens den minsta aning om hur den fungerar. Personen i fråga är alltså sedan ett bra tag medlem på klubben. Hen har inget manligt personnummer. Men personen ser ut som en man. Jag har såklart hela tiden förstått att det är vad det handlar om, normer och traditioner. Men nu har jag det, svart på vitt. Jag är inte välkommen. För att klubbens ansvariga och medlemmar har bestämt åt mig: Jag är, trots att jag är en mer samhällsmedveten bög än de flesta av dem, inte en man.

Transpersoner och bögar har historiskt sett slagits sida vid sida. En transperson kastade den första stenen vid Stonewall-upproret 1969, och HBT-kampen tog vid. I stora delar av västvärlden har resultat för homosexuellas rättigheter nåtts snabbare, med könsneutrala äktenskap, rätt till adoption (trots praktiska hinder), och så vidare. Detta medan transpersoner fortfarande år 2017 lider av samhällets allmänna ovilja att ta hand om sina medborgare. Våra pronomen behandlas fortfarande som om de vore en valmöjlighet. Insikten i hur illa transpersoner blir mötta i vården, av myndigheter och på arbetsplatser, är helt icke-existerande. Bögen har fått sina rättigheter, och många verkar ha nöjt sig där. Det är mycket behagligare att dricka rosé på Mälarpaviljongen än att tänka på att gruppen som varit en del av homokampens framgång, fortfarande har den största självmordsstatistiken i Sverige. ”Nu är vår kamp för rättvisa över. Skönt för oss.”

Jag går inte ut längre. Jag vill inte längre bli medlem på den nämnda klubben. Det har sagts så groteska och oförlåtliga saker där. Och jag orkar inte bögklubbar. Är det någonstans jag garanterat blir trakasserad på, så är det bland ett gäng fulla bögar. Jag får dåligt bemötande på många platser, men det absolut sämsta har jag alltid fått av just homosexuella män. En grupp vars rättigheter jag själv ofta uppmärksammar och talar för. En grupp jag ser som min egen, men som jag inte tror att jag någonsin kommer känna mig som en del av.

Det finns många fantastiska individer som uppmärksammar vår kamp och sätter sig in i våra situationer. Men bögar som community har verkligen bara satt sig ned på stranden och prydligt packat upp sina 2,5 barn, Volvo och hund som om inget hade hänt. Det är så groteskt. Så privilegierat. Så historielöst.

 

 

Alltså, det här är möjligen det finaste jag sätt på länge: Dragartister som läser sagor på Stadsbiblioteket! "Bland drakar och drag queens" har skapats av regissören och producenten Petter Wallenberg, och artisterna är Robert Fux, Carnita Molida och Inga Tvivel. I söndags ägde detta normkreativa projekt plats, och vill du läsa mer finns en intervju med Inga Tvivel HÄR. Sagorna lästes för barn i åldern 3 till 7.