80.798 medlemmar 2.734 inloggade
Logga in Bli medlem
Qruiser
Ooh aah, just…
I kväll...
Blogg
Ooh aah, just…
På vägen hem...
Blogg
The J-way
Första besöket
Blogg
Järfälla 25/4
Görvälns Slott b…
Gaymap

blog.qruiser.com
Jag bloggar på Skandinaviens största gay- och queercommunity Qruiser. Bli medlem du också!
The J-way
Hej, Jonathan här. Välkommen till en av de äldsta bloggarna på Qruiser!

The J-way är helt enkelt bloggen om mig och mitt liv.
Åsikterna är mina och representerar inget annat.


Kontakt:
[email protected]
Kille(t), 30, Stockholm
 
Kategorier
Senaste inläggen
Kalender
«
Ti 1 To Fr
1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30
Widgets
Statistik
Blog id: 3950

Första besöket

Jonathan
Jag har nyligen varit på mitt första möte med transvården här i Stockholm. Det var egentligen inte mitt första möte, då jag var hos dem för några år sedan. Då beslutade jag mig för att vänta. Inte för att jag var det minsta osäker i min könsidentitet, utan för att jag var osäker på om jag klarade av den rätt kränkande process många upplever att utredning om könsbekräftande vård är. Detta var något jag hintade om till läkaren jag träffade denna gång, men vi verkade inte direkt vara på samma sida där. "Tanken är såklart aldrig att någon skall gå härifrån och känna sig ifrågasatt" svarade hon. History has it's eyes on you, tänkte jag bara då. Hon kan väl knappast vara omedveten om den upprepade kritik transvården fått genom åren? Det är såklart möjligt att det bara var en reaktion på min ärlighet som folk inte är vana vid. Inte för att jag på något sätt blev agressiv eller tryckte upp något i ansiktet på henne. Men hon frågade, och jag försökte vara artig när jag svarade. I övrigt fick jag ett vänligt uttryck av personalen jag träffade denna gång. Hur det blir fortsättningsvis har jag såklart ingen aning om, men jag tänker att jag tar det ett besök i taget. Det brukar bli bäst så.
Jag hade även turen att besöket avväpnades väldigt snabbt: Jag kom in och anmälde mig i receptionen. Så fort jag vände mig om, mötte jag ansiktet av en bekant som väntade på sin tid. Vi satte oss ned och snackade någon minut innan vi kallades in till våra besök. Så det kändes extra nice.

Transvården är ju väldigt mycket psykvård, och jag har upptäckt det faktum att jag redan befinner mig i psykvården ger mig en stor fördel: Jag är väldigt van att svara på en miljon frågor om mig själv, och är inte alls fientligt inställd till det. Jag vet inte hur många gånger jag gått igenom min barndom nu, så när ännu en psykolog ber mig berätta hur jag kände som barn går det lite per automatik. Frågorna skall såklart vara rimliga och relevanta, jag svarar inte på frågor om vad som helst. Men om en är lite mindre narcissistiskt inställd eller inte tycker om att prata om sig själv, är denna process antagligen betydligt mer påfrestande än den var för mig. Så i sammanfattning var mitt första nybesök i transvården... helt okej. Men jag hade förväntat mig det värsta, så det säger väl egentligen inte jättemycket.

Taggar: trans

Digga (0 medl.)  
 Anmäl  

Slå tillbaks

Jonathan
När måndagen bjuder på en förkylning, gäller det att slå tillbaks. En shot ingefärsjuice, min alltid så nyttiga morgonsmoothie och gurkvatten att svälja ned medicinen med, blev det till frukost. Nu hoppas jag att kroppen hjälper mig lite på traven här, så förkylningen inte blir alltför våldsam. Blä.

Taggar: Mitt liv

Digga (0 medl.)  
 Anmäl  

På scen

Jonathan
Det var länge sedan jag var på teater senast, men det känns som om det snart kan vara dags igen! Biljetterna till höstens uppsättningar på Stadsteatern i Stockholm släpps idag, och denna caught my attention:
Foto: Carl Bengtsson (bildkälla)
Alex Karim, till höger, spelar Shakespeare i Shakespeare in Love. Och jag ääääälskar Alex Karim. Antagligen mest för att han är onödigt snygg, men han råkar faktiskt vara jävligt bra på sitt jobb också. Jag har dessutom bara sett honom i film, aldrig på scen.
Extra roligt med just Shakespeare In Love, är att den utspelar sig under en tid då kvinnor inte fick vara skådespelare, så alla roller i all teater spelades av män. I en tid då homosexualitet inte ens var lagligt, bjöd alltså teatern på en större mängd homoerotik. Och det ansågs ändå okej, liksom.
Detta känns alltså som något jag kan syssla med i höst.
Mer info om pjäsen HÄR, alla Stadsteaterns biljettsläpp HÄR.

Taggar: Nöje osv

Digga (0 medl.)  
 Anmäl  

En känsla

Jonathan
Alltså... säga vad en vill om 90-talet, men de var inte dåliga på att göra film!

Jag är generellt rätt frustrerad över hur många filmer görs idag, och har nu börjat gå tillbaks till 'klassiker', filmer jag var för ung för att se/förstå när de kom ut. Jag började med The Shining. Hur fantastisk?! Jag klarar egentligen inte av skräckfilmer, men The Shining är mer en känsla än massa effekter och 'jump scares'. Filmen kom dock 1980, och då var jag inte ens påtänkt. Så, till 90-talet: Jag såg nyligen Devil's Advocate (Djävulens Advokat), och insåg att det faktiskt fanns en annan Keanu Reeves innan Matrix. Innan han började kick some major ass var han polisen/surfer dude:en i klassiska filmer som just Devil's Advocate (1997), Speed (1994) och Point Break (1991). Både Devil's Advocate och Speed är verkligen sjukt bra! Dagens filmer är så himla lata och rädda för att publiken inte skall förstå, så de matar oss med handlingen långt innan filmen kommit igång. Så brukade det inte alltid vara. Nämnda filmer är bra exempel på detta. Det händer saker i varje scener, men inget känns forcerat. Och okej, Keanu Reeves lär väl aldrig vinna någon Oscar, men jag gillar honom ändå. Han har det där som bara vissa har liksom.

Taggar: Nöje osv

Digga (0 medl.)  
 Anmäl  

Rakt in i hjärnan

Jonathan
Oh GOD!
Jag var på läkarbesök imorse. Jag sov dåligt inatt, och hade typ ingen tid att göra mig iordning på. Så, när jag tillslut sedan kom hem lade mig och lyssnade på podcasts. Tills jag somnade.
Två timmar senare blev jag väckt av att telefonen ringde. Jag har sällan något ljud på, men eftersom hörlurarna var i så ringde det ändå, rakt in i hjärnan. Kändes det i alla fall som. Jag minns när jag var liten och fick för mig att jag absolut skulle ha en väckarklocka som lät som en skrikande tupp. För det skulle på något sätt göra det lättare att gå upp på morgonen. Typ så kändes det att bli väckt mitt på dagen, av min hemska ringsignal. Anledningen till att jag har en hemsk ringsignal, är att den skall höras när jag väl har den på. Den består av ett gäng minions som sjunger en "låt", säkerligen om en banana. Den sticker ut, och gör sitt jobb när jag väljer att ha mobilen på. Men att bli väckt av? Noooot so much... Trött kille...

Taggar: Mitt liv

Digga (0 medl.)  
 Anmäl  

Trans och träning

Jonathan
QX har lagt upp en artikel om att Boston Marathon nu öppnar upp för transpersoner att delta på egna villkor, och lägger sedan uppmärksamheten på Stockholm Marathon. I frågan om att få definiera sig själv när en ansöker om att vara med i tävlingen, svarar Marathongruppens marknadschef David Fridell "Det här är en brist hos oss, och vi har ärligt talat inte tänkt på att vi kan ha ett tredje anmälningsalternativ för de som inte vill eller kan definiera kön."
Jag vet inte om QX själva riktigt är medvetna om hur tung den här punkten är och hur mycket den påverkar många transpersoners vardagsliv. Långt ifrån alla vill såklart springa marathon, men just det här med träning, sport och wellness är något som är otroligt svårt att hålla på med för många utanför känsnormerna. Och därför låter de flesta hellre bli.
Jag själv gymmar, men det är högst sporadiskt då jag inte alltid orkar med alla blickar jag får på gymmet. Och bara för någon månad sedan fick ett mail från mitt gym, där de ville att jag skulle ge feedback på vad jag tycker... om kedjans Tjejgym. En av anledningarna till att jag bytte till Fitness24Seven från House of Shapes, var att på HoS drog receptionisterna alltid mitt medlemskort. Och ungefär var tredje gång ifrågasatte de högljutt om kortet jag använde verkligen var mitt. De hade även andra stora problem med att inkludera transpersoner, så jag tröttnade. På F24S kan jag gymma vissa tider helt utan att behöva möta personal. De har även handikapptoaletter med dusch, som jag kan använda. Perfekt, tänkte jag. Men bevisligen har även det gymmet en bit kvar.
Jag hade även till min 30-årsdag planer på att åka till Yasuargi spa här i Stockholm. Jag har dock varit där innan, och vet att en stor del av aktiviteterna utgår ifrån en dusch och ett omklädningsrum. Om en inte övernattar får en dessutom förvara sina saker i ett skåp, i sitt omklädningsrum. När en vän till mig vad vänlig nog och ringde och kollade upp hur det låg till i frågan, fick hon samma svar som lämnas av Stockholm Marathon i artikeln: Vi har inte tänkt på att det här existerar.
Som transperson är det otroligt tröttsamt att hela tiden behöva påpeka sin existens. Det är som att jaja, folk fattar att vi existerar, men inte att vi vill vara en del av samhället som alla andra. Då hoppar en hellre bara över det, och många delar av samhället halkar efter. För att de 'bara inte tänkt på det'.
Jag vill tillägga att ja, jag hörde tillslut av mig till House of Shapes. De var trevliga, men jag insåg att de hade noll insikt i hur dåliga de var i den här frågan, så jag bytte gym. Jag mailade även mitt nuvarande gym, och påpekade att nej, mitt personnummer berättar inte för er vilket kön jag är. Jag har såklart inget emot att de skickar ut riktade enkäter om sina gym, men det måste finnas andra sätt att göra det på. Och svaret där var väl ungefär lika likadant som överallt annars.
QX artikel finns att läsa HÄR.

Taggar: trans

Digga (0 medl.)  
 Anmäl  

Assnygga selfies

Jonathan
För ett tag sedan var jag och plåtade för en reklamkampanj. Jag hojtar till om jag ser den någonstans så småningom. Anyways, den stora anledningen till att jag
 älskar att spela in reklamfilmer, filmer, spela teater and all that jazz, handlar relativt lite om mitt behov av att synas. Det handlar desto mer om konceptet 'human connection'. När en känner att en verkligen skapar något speciellt, när det finns en gemensam synk och rytm i det en gör. Det är känslan jag är ute efter, och den fanns verkligen under denna fotografering. Såå himla grymt! Som sagt, ser jag resultatet nånstans så lovar jag att peka er dit.
När en står framför en kamera, så bär en oftast smink. Inte smink som samhället tänker på det, som något som skall framhäva en kvinnas femininitet. Utan smink som jämnar ut hudtonen, kanske fyller ut ögonbrynen, och allmänt anpassar en till kamerans starka ljus. När jag var klar frågade make up-artisten om hon skulle tvätta bort mitt smink. Och jag bah nope, för jag skall gå ut och ta en miljon assnygga selfies innan detta åker av.
And so. I. did:

Taggar: Mitt liv

Digga (0 medl.)  
 Anmäl  

Namnbyte

Jonathan  (uppdaterad av Jonathan)
Hej sötnosar!
Så. Anledningen till att min blogg funnits så länge här på Qruiser, är att jag förnyar den i takt med min egen utveckling etc. Och jag känner att vi kommit till en ny punkt nu. Jag får mindre och mindre lust att skriva om HBTQ-saker bara för att, och känner att bloggen måste få en mer allmän riktning. Jag kommer såklart skriva utifrån perspektivet från en transbög, det är inget jag på något sätt vill komma ifrån. Men jag är lite trött på att alltid jaga HBTQ-perspektiv i allt jag skriver, och detta har bidragit till en mer inaktiv blogg. Vilket jag tycker är supertråkigt. Så, bloggen byter nu namn till The J-way. Och kommer mer handla om mina tankar och mitt liv i allmänhet. Så, tack för att ni hänger på, och vi ses snart igen!
Puss på er!

Taggar: Mitt liv

Digga (1 medl.)  
 Anmäl  

Mindre väntan

Jonathan
För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om min väntetid i Stockholms transvård. Jag berättade att jag fått brev om att tiden skulle vara sex till sju månader, men nu har det gått tio.
Jag har sedan dess fått tag på ANOVA. Sköterskan där beklagade sig över att väntetiderna är så långa, men nu ligger de på ca 12 månader. Jag vet att min läkare varit rätt tydlig med att jag mitt ärende är brådskade, av flera anledningar, så att jag skulle hamnat efter för att andra gått före mig känns orimligt. Någon månad möjligtvis, men ett halvår?! De flesta av våra ärenden är akuta liksom, det är vad som gör väntetiderna på transvården så destruktiva. Well, i och med att det redan gått så lång tid betydde detta "bara" ungefär två månader till om jag hade tur, så okej, det var inte så mycket mer att göra.
Inte ens en vecka senare rasslade det till i min brevlåda. Där låg en kallelse till ANOVA. Den var utskriven dagen efter att jag hade ringt dem, och tiden är om bara några veckor.
....what?
Detta är såklart superbra. Men oroande. Den enda slutsatsen jag kan dra är att jag fått en tid hos dem nu, för att jag ringt och tjatat. Och detta är som bekant precis vad folk säger om ANOVA: Om du vill få svar, få tider och kallelser, så måste du ligga på. Vi är en av Sveriges sämst mående och mest utsatta grupper, inga Hollywoodfruar som väntar på sin tioende botoxinjektion. Personer med mental ohälsa mår knappast bättre av att behöva ringa sin vårdgivare hela tiden. Suck.
Oh well, jag har äntligen en tid. Nu skall jag bara gå dit och se hur de faktiskt beter sig. Jag hoppas att allt går som smort, men jag misstänker att jag inte skall ha alltför höga förväntningar...
Jag vill tillägga att jag vet att jag är en stockholmare som söker tid i Stockholm, och att våra upplevelser ofta är en dans på rosor jämfört med för många ute i landet.

Taggar: Mitt liv trans

Digga (0 medl.)  
 Anmäl  

Efterlängtad bögcomeback

Jonathan
Det är tisdag, och idag är Shadowhunters tillbaks. Whaaaaa!!
Det första avsnittet kommer inte till Netflix förän imorgon om jag förstått det rätt, men whatevs. Snart är seriens bästa inslag, Malec, tillbaks i rutan!
Harry Shum Jr och Matthew Daddario, som Magnus och Alec.

Taggar: Nöje osv

Digga (1 medl.)  
 Anmäl