79.504 medlemmar 2.283 inloggade
Logga in Bli medlem
Qruiser
Ooh aah, just…
Shopping day...
Blogg
Ooh aah, just…
Hjärtat säger...
Blogg
Ooh aah, just…
Jag ska klaga...…
Blogg
Stockholm 16/7
Chokladkoppen
Gaymap

blog.qruiser.com
Jag bloggar på Skandinaviens största gay- och queercommunity Qruiser. Bli medlem du också!
En hivdivas bekännelser
Finalist i "Det store symesterskapet" i NRK 1 2014, Föredragshållare, kursledare och certifiserad Coach i DNCF.

Öppet hivpositiv sedan 1994. Arbetar med livsstilsrelaterade frågor först i RFSL från 1995 och sedan 2008 i Helseutvalget-Norge.

Öppenhet om hivstatus är ett kraftfullt verktyg mot självförakt och okunskap.

www.nytenk.no
www.pinterest.com/heidkampf

walterheidkampf (at) live.no
Kategorier
Senaste inläggen
Kalender
«
Ti 1 To Fr
1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31
Widgets
Bookmark and Share
Statistik
Blog id: 1045

Alla inlägg i kategorin "Krönikor RFSL 1995-2000"


Vandraren (36)

Rebus  (uppdaterad av Rebus)

”Vandraren har ingenstans att gå när han kommit fram till slutet. Månen färgar alla skuggor blå, han är ensam kvar därute.”*

 

Galan efter Prideparaden. Glädje, rus, gemenskap Stolta paraderade vi genom stan beskådade av tiotusentals åskådare. Mot kvällningen den stora gala finalen i Pride Park. Samma förmiddag satt jag hemma och filade på mitt tal. Ett motstånd, en ovilja att genomföra det jag åtagit mig. Till vilken nytta, vem bryr sig egentligen? År efter år av samma ältande. Aldrig tidigare hade jag arbetat med sådant motstånd inom mig. Efter ett tag slänger jag talet. Jag skiter i det här. Bläddrar förstrött genom år av tal och krönikor. Jag måste ju ändå få till något. Det är då Kristoffer visar sig. Han sitter luggsliten på sin grav, tyst blickande ut över världen.

”Långt där borta från en  enslig gård lyser värmen ut i natten. Väcker hungern i hans frusna kropp som har levt på luft och vatten.”*

Klickar fram krönikan om vårt samtal och det bränner. Läser med frenesi. Tar bort, kortar meningar och lägger till ord som kommer till mig från ingenstans. Lusten och kraften suger tag och alstrar ett frenetiskt skrivande över tangentbordet.

”Det gör ont – men gå ändå du kan alltid vända om. Det gör ont men gå ändå. Du är här och kom hit  som en vandrare.”*

I parken strövar jag omkring med ett låtsasgrin av glädje och samhörighet. Olusten finns kvar. Ett tryck för bröstet, en kort stund av yrsel. Känner av nervositeten som brukar infinna sig sådär en timme innan jag ska tala. Men det är inte de fjäderlätta fjärilarna som med sina lätta vingslag rör om i mitt iNre. Det är tunga bastanta sammandragningar, stenar som rullar oroväckande i min mage.

”Klockan ringer för en ensam själ, den har lånat röst av döden. Vill den illa eller vill den väl när den räknar våra öden.”*

Kommer det att bära? Några minuter kvar. Bakom scenen försöker jag få tillbaka min styrka . Djupa andetag, går tillbaka till tidigare händelser. Stenarna rullar på. Sekunder kvar. Pekka Heino påannonserar: ”Walter Heidkampf, Posithiva Gruppen.”

”Sluta tänka det är svårt ändå, du får ta en dag i taget. Vandraren har ingenstans att gå om han går vid sista slaget.”*

Så händer något. Ett hav av människor och en välkomstapplåd fylld av värme. Den strömmar till mig och gör mig stum. För en kort sekund undrar jag vad jag ska säga. Puh jag har ju talet nedskrivet. Står i  en för mig lång stund och blickar över havet av människor. Det går ett hyschande genom publiken. 7 000 människors tystnad far genom märg och ben. Aldrig tidigare har jag känt en sådan genomströmning av energi. Kraft av värme och empati. Det känns som en evighet men förmodligen tar det bara några sekunder så är jag igång. Kristoffer har rest sig och vinkar till mig, ger mig tummen upp.

”Det gör ont men gå ändå du kan alltid vända om. Det gör ont men gå ändå. Du är här och kom hit som en vandrare.” *

Några dagar efter galan läser jag ett email från en 27 –årig kille och med ett slutcitat från mailet vill jag tacka alla som var närvarande och bidrog till den där berusande empatiska tystnaden i Pride Park en lördagskväll i början av augusti.

”… En väldigt stor del av att det tog sådan tid för mig att komma ut var rädslan för att bli smittad. Men i dig såg jag att även om så skulle bli fallet så finns det hjälp att få och man blir inte lämnad helt i sin ensamhet. Jag fick även se hur alla dessa tusen människor tystnade och visade sin respekt för "våra vänner". ”

 

*(Citaten hämtade från Vandraren/Nordman text Py Bäckman)

Vandraren Krönika i RFSLSE medlemstidning KomUt! Nr 6 2000

 

 

Taggar: Krönikor RFSL 1995-2000

Kommentarer (0)  
Digga (1 medl.)  
 Anmäl  

Det ska vi fira! (35)

Rebus  (uppdaterad av Rebus)

Det är fem år sedan jag skrev min första krönika i KomUt! Det är femton år sedan  man började föra statistik över antalet smittade i Sverige och det är femton är sedan Posithiva Gruppen startades.

 

Ambitionen var det inget fel på då jag ny i ”aidssvängen” klev in på redaktionen och beskäftigt sa att jag ville ha en krönika i tidningen. Redaktör Eman menade att det var en strålande idé men var mer tveksam till att det skulle bli en stående kolumn månad ut och månad in. Det går väl inte att fylla mer än ett par krönikor tyckte han välmenande. Trettioåtta hävdeböcker senare sitter jag här redo för ännu en text.

Läser mitt första skrivna alster till brädden fylld av alla de svårigheter jag upplevde att jag, andra hivpositiva och hivnegativa bögar drogs med. ”Att vara hivpositiv innebär att jag är en minoritet bland bögar. Med andra ord - en minoritet i minoriteten….En vanlig föreställning är att vi inte har sex…Smittskyddslagen säger att den som är hivpositiv har skyldighet att berätta för sin partner. Det innebär inte att alla gör det vid alla tillfällen…Ett hivpositivt besked innebär inte att jag går hem och låser in mig eller isolerar mig i någon kamratförening för hivpositiva…Trots att mitt marknadsvärde reducerats upplever jag ändå att öppenheten för det mesta gjort det enklare i mina kontakter med andra killar.”

Jag kommer också ihåg när en vän som arbetade på Noaks Ark ringde och berättade hur upprörda delar av ledningen var över min krönika. Bara rubriken ”Jo, hivpositiva har sex” . hur kunde man (RFSL) uppmuntra hivpositiva att ha sex!.

 

Så, har det då blivit bättre med åren? Kanske kanske inte. Smittskyddslagen har vi kvar även om en utredning sett över den och kommer med sitt betänkande, vilket är en besvikelse. Den största stötestenen informationsplikten föreslås vara kvar. Suck!

Självklarheten att vi knyter sexuella kontakter precis som andra bögar är inte heller den lika självlysande som den borde vara. Även om det blivit bättre. Eller också är det för att jag är blivit ett känt ansikte på grund av mina krönikor att de som inte vill ha med mig som hivpositiv bög att göra på ett sexuellt plan undviker mig.

Öppenheten då som jag så hett förespråkar, hur är det med den bland andra bögar som har hiv? Lite si och så skulle jag vilja säga, även om några fler är öppna idag. Fick ett mail för inte så länge sedan och Paul (vi kallar honom så för han har valt att inte vara öppen) skriver så här;

”Det är snart 8 år sedan jag fick mitt besked …  Men att offentliggöra detta för alla i
vänskapskretsen? Aldrig. Och varför inte?… jag vill bli förknippad med annat än HIV/AIDS och det blir jag inte om jag går ut och berättar... Jag har sett så många andra som gjort så och varenda gång folk pratar om dem talar de mest om hur bra de verkar och att de knappt ser sjuka ut. Och det kanske är bra- medkänsla och allt det där. Men aldrig att de pratar om att den och den kanske har nå´t hot på gång…, eller att den och den borde ta sig samman och hitta lite karlar och sätta lite sprätt på livet igen. Därför mina många varma tack till Dig Walter, som gör det jag också borde göra. Som i dina krönikor skriver om sådant som de flesta inte ens vågar tänka på, som skriver om sån´t som både vill och inte vill veta. Du är en lisa för själen (oftast...) och Du skall känna Dig stolt över vad Du uträttar!”

Jag blev mycket glad över brevet och samtidigt avundsjuk på hans val. Han kan själv när han vill välja att berätta eller inte. Jag har gjort mitt val och det går aldrig att ta tillbaka. Sen efter en cigarett och ett glas whiskey, det är ju onsdag i alla fall, slår mig tanken:

”Det är frihet jag eftersträvar och får jag inte känna att jag inte kan vara den jag är blir jag fånge i egen bur.” Och för mig innebär det bland annat att kunna vara öppen och berätta och även höra andra människors funderingar på det här med hiv, liv, död och kärlek.

Jag har fått så mycket tack vare öppenheten. Men just nu är jag mest trött. Less på hiv, uttråkad av att alltid ta medicinerna. Led på att hålla fart på livsgnistan. Trött på säkrare sex och rädd …ibland är jag så oerhört rädd.

Hallå, Hallå! Krönika i RFSLs medlemstidning KomUt Nr 5 2000

 

Taggar: Krönikor RFSL 1995-2000

Kommentarer (0)  
Digga (0 medl.)  
 Anmäl  

17 år och hivpositiv (34)

Rebus  (uppdaterad av Rebus)

Är det någon som driver med mig? Rösten låter konstlad, återhållsam, aningen forcerad. Han börjar med att fråga om det är jag som är Walter, den som skrivit krönikan ”When all is said and done” i RFSLs tidning KomUt.

”Är du …  eh hivpositiv?” Tonen lågmäld. ”Ja, det stämmer jag har hiv. Märkligt varför frågade han det? Är du också det?” En kort tystnad. Andhämtningen i andra änden får mig att fundera på om det är en måndagsrunkare jag har att göra med. Det jakande svaret får mig att rodna. Jag har fel.

Killen hade testat sig och nu visade det sig att han var hivsmittad. Jag sjönk ihop i stolen. Jag trodde fortfarande inte riktigt att det var ett seriöst samtal. Han berättade att han var djupt orolig för vad som nu skulle hända. ”Blir jag registrerad så att vem som helst kan få reda på att jag har hiv? Måste jag berätta vem som smittade mig? Kommer jag att dö? Walter, kommer jag att dö nu?” Det var verkligen allvar. Rädslan för att bli registrerad och kontrollerad av samhället fick till följd att han reste till sin äldre bror på andra sidan Atlanten och testade sig där. Nu var han hemma igen. Föreslog att han skulle kontakta PH-center så att han fick möjlighet att reda ut alla frågor han hade. Han lyssnade nästan ljudlöst, bara andningen hördes, hård som slagen från en pendyl.

”Men vad händer om jag går dit? Får mina föräldrar reda på att jag har hiv? Walter, jag vill inte att de ska få reda på det här.” Vad säger man?  Fortsatte att prata om PH-center och att jag själv går där regelbundet och hur bra jag har tyckt att det varit. ”Dina föräldrar kommer inte att få veta något. Har du kontakt med någon läkare i Sverige då?”

Han var inte bara rädd han var dödsförskräckt. Under alla omständigheter ville han vara anonym. Han berättade skamset att han hade haft sin första relation med en man. Denne hade under älskogen sagt att han var hivpositiv. Killen hade då velat avsluta samlaget men mannen insisterade. Han bad honom använda kondom utan resultat. ”Efteråt stod jag i duschen och grät. Jag förstod att jag blivit smittad. Försökte skölja ur mig, jag kände mig som en slampa. Jag ville ju inte…” Herregud, tankarna flög fram och tillbaka. Det här är inte möjligt. Det här samtalet äger inte rum.

”Måste man tala om vem som smittade mig? Walter… nu lät han förtrogen. Hans sätt att uttala mitt namn gav mig en känsla av att vi kände varandra väl. Hade vi träffats tidigare for det genom mitt huvud samtidigt med en ilning över ryggen. Förklarade hur en kontaktspårning gick till; att kuratorn kontaktade mannen och att han själv inte skulle bli avslöjad. Mannen hade haft ett stort inflytande över honom och det skrämde inte bara mig. Han var mycket rädd. Under hela samtalet återkom han till frågor om döden. Jag glömmer det aldrig; ”Walter, så där förtrogen igen som bara någon man känner kan vara, kommer jag att dö?” Något inom mig brast.

 

Han var bara 17 år! Jag satt på mitt sketna kontor i en Fenix DX II telefon och önskade inget hellre än att jag varit gud och kunde göra det gjorda ogjort. Nu var jag inte det och fortsatte istället att berätta om Venhälsan, mina positiva erfarenheter därifrån och att han där skulle få veta mer om vilka möjligheter han hade. ”Och nej du kommer inte att dö nu, i vart fall inte av hiv. Du vet också att jag inte kan svara på din fråga, eller hur?” Vem var han? Det var en absurd situation att prata med denne unge kille som ville vara anonym men ändå hade ett så  stort behov av att berätta vem han var. Gång på gång uttryckte han sin tacksamhet för att jag var så fin och tog mig tid att lyssna.

”Vill du kan vi träffas någon dag under veckan och prata vidare.” En lång tystnad. ”Pappa och jag tittade på TV en gång. Det var ett program om hiv. Då sa han att om jag fick det skulle han slänga ut mig.” Till slut kom vi överens om att han skulle ringa när han funderat färdigt på mitt förslag. Ett djupt andetag, en utandning, en kraftansträngning en suck ur vilken han viskade ”Kristoffer, jag är Kristoffer.” Jag bet mig hårt i handen för att inte gå isär. Stirrade i taket och brottades med otillräckligheten. ”Då hör du av dig?”

 

Han var tapper. Kristoffer vågade komma ut för mig och han fick, om än för bara en kort stund, känna att det var ok att vara bög och hivpositiv. Men det räckte inte. Fem dagar senare får jag en hälsning från honom. ”Jag har träffat en ängel - hälsa Walter på RFSL att han är den finaste person jag mött.” Ungefär så sa han. Kristoffer dog den 16 mars efter ett självmordsförsök. Någon dödsannons över sin döde son tänker familjen inte ha.

Frågorna hopar sig. Svaren uteblir. Vem mördade Kristoffer? Hans föräldrar som varken ville ha med homosexualitet eller hiv att göra? Religionen? Eller den svenska smittskyddslagen? Eller var det mannen som smittade honom? Kanske jag som inte kunde tyda hans rop på hjälp? Vilka andra faktorer spelade in?

Vox clamantis in deserto - Den ropandes röst i ödemarken Krönika RFSLS medlemstidning Kom Ut! Nr 4 2000

 

Taggar: Krönikor RFSL 1995-2000

Kommentarer (2)  
Digga (7 medl.)  
 Anmäl  

År efter år efter år (31)

Rebus  (uppdaterad av Rebus)
1996 skrev jag i en krönika i KomUt "Nu står man där igen. Mellan illamående, hopp och förtvivlan." Drygt tre år senare står jag där igen. Den här gången utan förtvivlan.
Forskare arbetar ihärdigt med att förbättra behandlingarna mot hivb. Själv har jag har haft framgång trots besvärliga biverkningar inledningsvis. Efter tre år tar jag fortfarande samma kombination (Crixivan + epivir + Retrovir), vilket är en smula ovanligt. 12 tabletter, tre gånger om dagen, på fastande mage och dricker minst två liter vatten. Fastande mage innebär att inte äta två timmar före och en timme efter det att jag svalt pillren. Peanuts i sammanhanget om man jämför med andra.
Har då några förbättringar gjorts på behandlingsfronten under de här åren?
Ja det får man nog säga. Man har lyckats kombinera två preparat Retrovir och epivir till en tablett som kallas Combivir. Det blir två tabletter mindre om dagen för min del. Det stora problemet tycks ändå inte vara antalet tabletter. Istället är det biverkningar där diarréer och illamående är vanliga och inte alltid övergående som är boven i dramat. En annan sak är att komma ihåg att ta medicinerna och hålla reda på vilken kost man får alternativt inte får äta i samband med intaget.

För mig har tabletterna jag tagit mitt på dagen varit ett aber. Särskilt på helgerna. På  arbetet i veckorna har jag fikapauserna som  påminnelse. Vad jag glömt är att jag inte ska äta wienerbrödet och chokladkakan som åker ner med en rasande fart. I början orolig, men allteftersom tiden gått har jag brytt mig mindre och mindre. Och det tack vare fortsatt omätbara virusmängder och T-hjälparceller som håller sig på hyfsade nivåer. Och det fast att jag ibland glömmer dem eller äter i samband med medicineringen.

Doktorn har påmint mig men varför bry sig när det fungerar?

Vi pratar om att försöka ta bort eftermiddagsdosen och fördela tabletterna morgon och kväll. För att försäkra sig om att upptaget blir maximalt tillsätter man en ny medicin (Norvir) som visat sig öka upptaget av bland annat Crixivan som jag äter. Och som en bonus får jag äta vad jag vill när jag vill och hur jag vill. Det är också något nytt – enklare doseringar. Funderar om  det medför några risker att bryta en redan effektiv behandling och sätta in en ny eller komplettera den jag tar? Har jag några garantier för att det nya sättet att ta samma medicinering håller måttet? Och biverkningar?

"Eftersom dosen är så låg kommer du nog inte att få några biverkningar", sa doktorn och i den villfarelsen levde jag. Förstod först inte varför jag var så illamående och sjösjuk förrän jag pratade med pojkvännen . "Det är Norvir förstås." Han om någon borde veta. Sitter framför datorskärmen och dras liksom iväg och får en känsla av att tappa balansen. Jag blir yr och ibland stegras illamåendet och når en gräns när jag tror att jag ska kräkas. Precis som jag är på väg att kasta upp sjunker vågorna tillbaka och allt är som vanligt. Och så där håller det på. Pojkvännen tröstar med att det går över om några veckor - om jag har tur. Biverkningarna tillhör och är en del av behandlingen. I bagaget har jag fortfarande min gamla kombination att ta till om den här misslyckas tänker jag när illamåendet sveper in.

Idag vet vi mer om kortsiktiga- och långsiktiga biverkningar än för fyra år sedan. Vi vet också att man med dagens behandling inte kan radera viruset ur våra kroppar som man hoppades 1996. Vi vet att många har fått livet tillbaka, blivit friskare. Och jag vet att jag någonstans måste lita på mitt val och vila i det, annars får jag aldrig någon lugn och ro.

 

År ut och år in Krönika RFSLs medlemstidning Kom Ut! Nr 10 1999

Taggar: Krönikor RFSL 1995-2000

Kommentarer (0)  
Digga (0 medl.)  
 Anmäl  

Utan mina ord (30)

Rebus  (uppdaterad av Rebus)

Det gör så gudförbannat ont. Orden är mina och har uttalats, ja jag vet inte hur många gånger de senaste tio åren. Från att inte vara kapabel att uttrycka mer än att livet gjorde ont, till att med ord klä tankar och med meningar linda in känslotillstånd och göra dem levande, har vägen varit minst sagt ojämn.

Det började vid Furusjön, jag tror det var 1993. Fem hivpositiva män begav sig för första gången iväg på en femdagars lång samvaro med samtal, massage och vegetarisk mat.

Och det var där några mil utanför Åmål tillsammans med Millvy på en brygga som jag för första gången gav känslan och den fruktansvärda rädsla jag bar på ord.

- NEEEEEEEJ! Jag vill inte dö.

Ropen ekade över sjön. Jag svimmade nästan av utmattning i Millvys armar. Den natten vaknade jag storgråtande flera gånger. Det var en oerhört stark upplevelse. Idag kan jag tänka att utan den där eftermiddagen hade jag inte levat idag. Om det nu är så vet vi ingenting om. Men det jag vet är att efter den dagen kan jag inte leva utan mina ord. I fem dagar arbetade vi med rädslan, känslan och att försöka sätta ord på det vi kände. Arbetsamt, tungt, provocerande var det - ibland ett rent helvete. Idag är det annorlunda.

Åren efter Furusjön tillsammans med min kurator, har jag tagit chansen och möjligheten att finna orden som fått mig att gå vidare. Känslostämningar som till en början var en svidande smärta i magen, huvudvärk eller ett okontrollerat humör.

Tillstånd som med tiden och orden sved allt mindre. Tankar vars värk sakta gick över. Okontrollerade funderingar som tillslut behärskades av orden. Bokstäver som först var konturlösa och utan ordning. Ord som verkade meningslösa. Meningar som när jag lade dem på tungan smakade som rena grekiskan, övergick såsmåningom i befrielse. Ord som befriade. Ord som skapade ett iNre lugn, en stunds harmoni och fred med mitt trasiga jag. Ord som ju mer jag smakade på dem ingav hopp, kraft och styrka. Ord som inte var tomma klyschor eller viljelösa yttringar.

Ibland tog det tid innan jag förstod vad de betydde. Jag fick pussla ihop dem ett och ett för att slutligen klia mig i nacken och se dem i sitt sammanhang. Och det är där förlösningen satt. När orden blev bilder som fick mig att förstå de tillstånd jag befann mig i. Att se mig själv med skinnet hängande runt midjan och säga att livet var ändå ganska bra sådant det blev.

Så länge jag inte är utan mina ord kan jag nog stå ut. Så länge som de finns finns också någon slags garanti att de leder mig till andra ord och meningar med livet - hur de än ser ut. I skuggan av orden där inga meningar fanns var helvetet. En grötig sörja av versaler och gemener. Visst, börja sortera dem i små käcka ramsor som egentligen inte betyder någonting men som ger en snygg fasad. När allt kommer omkring är det inte i skuggan jag vill leva. När allt kommer omkring är det inte utan mina ord jag vill vara. När allt kommer omkring vill jag lyssna, leva och lära. Patetiskt? Kanske men det är det jag vill.

 

Inte utan mina ord Krönika RFSLs medlemstidning KomUt!  Nr 6 1999

Taggar: Krönikor RFSL 1995-2000

Kommentarer (0)  
Digga (0 medl.)  
 Anmäl  

Komma ut (29)

Rebus  (uppdaterad av Rebus)

En del som har hiv lever dolt med sin hivstatus. En del har inte berättat för någon, inte heller om sin homosexualitet. När vi pratar öppenhet och hivpositivitet kopplas den lätt till hivpositiva posterpojkar som viker ut sig i media.

Men det är ju faktiskt så att de flesta av oss inte vill eller törs vara med i Tv eller på tidningsomslag, med några få undantag. Öppenheten är så mycket mer. Och att vara öppen är viktigt, på flera plan. Jag kan se olika typer av öppenhet; öppenheten inför sig själv - att acceptera sin hiv, och öppenheten utåt - att berätta för anhöriga, vänner eller på arbetsplatsen.

 

För mig var tanken att berätta skrämmande. Men det värsta var de förutfattade meningar jag hade om människor i min omgivning. Det var jag själv som utan att fråga bestämde vad omgivningen skulle tycka och säga. Att tro sig veta vad andra kommer att tycka, tänka eller tro var  ett stort misstag. Och det här misstaget gör vi gång på gång i alla möjliga sammanhang.

Efter mitt hivbesked började jag leka med tanken att berätta för mina vänner. En tanke som sakta tog form och slutligen blev till ett beslut. Det visade sig vara en överlevnadsstrategi. Från att vara fullkomligt övertygad att detta vidriga som intagit mig till varje pris måste hållas gömt, till de första trevande stegen till öppenheten blev en strapatsrik resa.

Samma mekanismer som att komma ut som bög fanns i komma ut processen som hivpositiv. Att förtiga, förneka och låtsas som man var hetero i stället för bög. Och nu hivnegativ istället för hivpositiv. Att tänka på öppenheten var otäckt. Vad skulle familjen tycka, grannarna och kompisarna på arbetsplatsen tänka? Och om ingen ville veta av mig mer?

Mina förutfattade meningar och tron att jag visste vad andra tänkte om mig som homosexuell och hivpositiv blev en intäkt för att hålla mig kvar i garderoben.

 

Att inte leva öppet innebar inte alltför sällan att jag tvingades ta till lögner. Svåra att bemästra om än aldrig så vita. Den målade in mig i snåriga skuggor och till slut visste jag inte vem jag var. Idag kan jag se lögnerna höll på att göra med mig. Genom att tiga, förneka och inte se mig själv som den jag faktiskt var, det vill säga bög och hivpositiv, gjorde att jag efter varje lögn raderade bort en del av mig. Mannen Walter blev mindre och mindre tydlig. När jag betraktade mig själv såg jag till slut ingenting. Bara något förljuget som inte var jag. Utan värde, varken för mig själv eller andra. Till slut såg ingen annan mig heller.

 

Att berätta om min hivsmitta blev en slags egenterapi. När jag tittade mig omkring hade jag ingen att prata med som var som jag. Var jag så ensam som jag trodde när jag fick mitt hivbesked? Naturligtvis inte. Sighsten Herrgård gjorde en grandios, om än påtvingad, komma ut entré. Men den betydde inte särskilt mycket för mig. Vad hade jag gemensamt med honom? En kändis som dessutom redan märkt av sin sjukdom. För mig, en vanlig Svensson från Hagfors gav det ingen tröst. Jag ville visa att man kunde vara en ”normal” arbetarpojk från Värmland, yrkesverksam, mitt i livet och hivpositiv. För mig var det så tydligt att de som gick ut och var svårt märkta av sin sjukdom inte hade något att förlora. De skulle ju ändå dö snart. För dem var livet redan slut.

Så blev det då Tv 4 och Maj Fant hösten 1994 och genom åren en massa framträdanden, tal och artiklar. Men det är inte det som är den stora öppenheten. Det stora ligger i det lilla. Som när en hivpositiv kille från en liten by i norra Sverige ringde till mig och berättade att han äntligen vågat berätta för sin bäste vän. Under sju års tid hade han dragit sig tillbaka mer och mer och inte pratat med någon om det som han mest av allt behövde prata om. Sju år! Han var livrädd men nu efteråt kände han sig lätt, lätt som en fjäder. Det spelade inte längre någon roll om vännen skulle finnas kvar vid hans sida eller ej.

All öppenhet är lika mycket värd. Den att berätta för familjen,  lika mycket som den att prata med vänner, den man lever tillsammans med eller på arbetsplatsen.. Sen att jag och några till fladdrar omkring både här och där har inte med saken att göra. För det är också ett misstag vi lätt gör, det att jämföra oss med andra och samtidigt i jämförelsen nervärdera oss själva som mindre bra eller se oss som sämre människor.

 

Men den absolut största öppenheten tycker jag är den inför sig själv. Om jag inte kan acceptera att jag är hivpositiv blir det också svårare att gå vidare i livet. Det är som det är. Att acceptera är inte det samma som att ge upp - tvärtom. Det är nu den stora fighten börjar.

Jag känner med och förstår den som inte vill gå ut öppet med hiv på arbetsplatsen eller inför familjen. Vad har man att vinna? Jag svarar vad har man att förlora? Ett arbete säger du. Familjen säger en annan. Visst men man har också vunnit en seger, den att vara sann mot sig själv. Och det tror jag betalar sig i det långa loppet.

Att vara öppen och berätta om sin hiv måste ske på våra egna villkor. Det går inte att diktera den. Varken av en beskäftig krönikör eller genom lagstiftning.
I´m coming out. I want the world to know
Krönika RFSLs medlemstidning KomUt!  Nr 5 1999

Taggar: Krönikor RFSL 1995-2000

Kommentarer (0)  
Digga (1 medl.)  
 Anmäl  

Den vilda sidan (28)

Rebus  (uppdaterad av Rebus)

Jag sitter och läser POZ, ett amerikanskt hiv/aids magasin. Den heta potatisen just nu är barebacking, eller anala samlag utan kondom. Jag läser artiklarna flera gånger och jag vet uppriktigt inte vad jag ska tycka. Några dagar senare dimper Positive Nation, den engelska motsvarigheten till POZ, ner på kontorsbordet. Även där belyser man fenomenet.

Knulla utan kondom

Oskyddade anala samlag mellan män som har sex med män har förekommit alltsedan aidsepidemin visade sitt fula tryne för drygt 15 år sedan. Varför skulle vi annars ha cirka 100 rapporterade fall av hiv bland homo- och bisexuella män varje år. Det är också i viss mån tabu att prata om det. För vem vågar bryta mantrat ”att alltid använda kondom vid anala samlag.” idag 1999?

De flesta heterosexuella jag känner använder inte kondom. I en del homoförhållanden där man har samma hivstatus (positiv eller negativ), använder man inte heller kondom. Men nästan alla jag pratar med diskuterar och värderar risken med oskyddade samlag mot den information som ges ut. Därefter fattar man sitt beslut om vad man vill eller inte vill, med eller utan kondom.

Romantisering

Barebacking - oskyddade samlag mellan personer av samma hivstatus beskrivs delvis som en romantisering av det kondomlösa knullet. Omslaget till POZ magasinet till exempel, visar en vacker man liggande naken på en hästrygg. Även uttryck man använder för tekniken blir lockande associationer; skin to skin, bareback eller för den som inte faller för romantiken raw.

En barebacker ägnar sig av flera skäl åt analsex utan kondom. Här anges intimitet, närhet, hud mot hud och att inget får komma emellan som viktiga faktorer. Till skillnad från dem som någon gång misslyckats med kondom, så säger man att en barebacker gör ett medvetet val.

Posterboy

En ny sexuell subkultur har sedan 1995, när det första uttalandet om barebacking kom, vuxit fram. Några förkämpar går ut öppet och berättar om sig själva som barebackers. Tony Valenzuela, aidsaktivist och porrstjärna, är USAs senaste posterboy. Alla verkar ändå vara överens; det här handlar om ett fåtal personer och att dessa, i den mån det är möjligt, håller sig till personer med samma hivstatus.

Medan de flesta hivpositiva är noggranna och använder kondom och många också berättar om sin hivstatus för partnern, har ett fåtal inte gjort det. Medan man kan ha överseende med att en hivnegativ person säger sig ha haft oskyddad sex är det fortfarande näst intill upprörande och oförståeligt att den som är hivpositiv också kan misslyckas.

Ingen av barebackförespråkarna menar att kondomlös analsex skulle vara säker- tvärtom. Och definitivt inte för den hivpositive för vilka sexuellt överförda sjukdomar som gonorré, klamydia, kondylom och den eventuella risken att smittas av virulenta eller resistenta virusstammar kan vara ödesdigert. För att inte tala om den hivnegative om oturen är framme.

Uppmuntran till osäker sex

När kondomutdelare delade ut gratis kondomer i början av epidemin menade motståndarna  att det uppmuntrade bögar till att ha analsex. Usch och fy! På samma sätt säger motståndarna till barebacking att de säkrare barebacking regler Michael Scarce presenterade i POZ och som också finns i Positive Nation, enbart uppmuntrar till osäker analsex eller att det inte går att förmå barebackers att ändra beteende.

Bland hivnegativa personer som sällar sig till gruppen barebackers ter det sig svårt, ja nästan omöjligt att verkligen veta att partnern har samma negativa hivstatus. Och hur vet den hivpositive att den som säger sig vara hivpositiv verkligen är det?

Kombinationsbehandlingar och smittsamhet

Artiklarna kommer samtidigt som jag i större utsträckning än tidigare hör några hivpositiva killars osäkerhet kring kombinationsbehandlingarna och dess eventuella effekt på smittsamheten. Man känner en otålighet över att inte få konkret och direkt information om varför virusmängden i sperma inte alltid hänger ihop med minskade virusmängder i blodet. Man förstår förnuftsmässigt att det fortfarande är kondom som gäller. Man menar att behandlande läkare inte förklarar tillräckligt eller på ett sådant sätt att man förstår varför man fortfarande kan vara smittsam.

Tillsammans med känslan av att var mindre smittsam och samtidigt bli ”friskare” när man tar kombinationsbehandlingen vaknar helt naturligt lusten till sex och man söker sig till olika partnerkonstellationer. Känslomässigt finns oron över att motivationen till säkrare sex ska minska i takt med att biverkningarna försvinner och ett normalare liv utkristalliserar sig, De här tankarna kommer inte heller från någon särskilt stor grupp och precis som med barebacking kan man inte dra några slutsatser om huruvida det här är ett problem eller ej.

Provocerande diskussion

Själv sitter jag som en åsna mellan två hötappar och vet inte vad jag ska tycka. Vi som levt i epidemin under alla dessa år lever med förlusterna av dem vi förlorat i aids och utan tvekan är  barebacking diskussionen provocerande. Spänningen och leken med det förbjudna har i alla tider haft en lockelse på oss hur farlig den förbjudna frukten än varit. Och jag undrar hur utbredd företeelsen är i Sverige.

Take a ride on the wild side. Krönika RFLs medlemstidning Kom Ut! Nr 4 1999

Taggar: Krönikor RFSL 1995-2000

Kommentarer (0)  
Digga (0 medl.)  
 Anmäl  

Rita gissa spring (27)

Rebus  (uppdaterad av Rebus)

Det blev livat på RFSL chatten och moralisk panik utbröt när ”hiv+ Sthlm” gav sig ut i cyberspace häromsistens. Han efterlyste killar som gillade att rida ”bareback”. Bareback riding är en företeelse som under senare år diskuteras framförallt i USA och England. Det är en romantisering rent av en glorifiering av att knulla utan kondom. Det handlar om ett fåtal personer som valt att inte använda kondom och det gäller både hivpositiva, hivnegativa och de som inte vet om de är smittade.

 

Diskussionen på chatten blev het. Många blev upprörda över den som man tyckte, oansvarige chattaren. Andra menade att han genom sitt nickname klart och tydligt deklarerat för eventuella partner vad som gällde. Ytterligare några skrev att ”hiv+ Sthlm” med bareback kravet på ett finurligt sätt uteslöt eventuella hivnegativa. Och skulle någon hivnegativ ändå vilja knulla utan kondom var det faktiskt hans eget ansvar.

En moralisk panik utbröt och det var ingen hejd på fantasirikedomen. Fanatikerna ville omgående kasta ALLA hivpositiva i fängelse alternativt sätta dem på livstids tvångsisolering på Gula villan. Hivstämpel i pannan och fångläger på en lämplig ö var några andra förslag. Och varför denna panik undrade jag och lade mig i debatten. Blev det månne skrämmande att en synlig hivpositiv befann sig på chatten och störde de förment kåta hivnegativa lyckosökarna? Samtidigt ramlade säkert en och annan pollett ner under debatten när ”Patrik 22” skrev att egentligen var det inte någon skillnad. Hivpositiva precis som hivnegativa försöker så gott de kan att praktisera säkrare sex. Och ibland händer det att man inte lyckas.

De mest panikslagna skrek  ”Informationsplikt! Hivpositiva är skyldiga att berätta och det är för djävligt att de inte tar sitt ansvar.”

Vid sådana här tillfällen är det lätt att som hivpositiv bög deppa ihop och återgå till den där andra klassens bögkänsla. Ingen vill ha med mig att göra, annat än för att diskutera sin dödsångest  och hivnojja. För knulla är väl inte att tänka på?  Tänker jag och slår i bakhuvudet upp kapitel fyra i underrubriken att hantera bögar med hivnojja efter fyra starköl.

 

Det tycks som om en del hivnegativa killars värld faller ihop när en hivpositiv kille säger att han inte alltid berättar för sin partner att han har hiv. Hur kommer det sig? Och hur kommer det sig att en del av oss hivpositiva inte tycker att vi måste berätta i alla lägen?

Fortfarande, 1999 försöker bögar, genom att stämpla andra bögar som hivnegativa eller hivpositiva, skilja på varandra. Och så tror man att grupperna inte blandar sig med varandra och att alla en lördagskväll på Tip Top känner till sin hivstatus. Vi och dom.

 

Hivpositiva har olika skäl för att inte berätta, precis som hivnegativa har skäl för att vilja veta om partnern är smittad eller inte. Det gör att vi inte i alla lägen kan mötas och även framöver kommer att ha olika uppfattningar om informationsplikten.

Jag tror att hivnegativa vill bli informerade om partnern har hiv för att kunna välja bort, ta avstånd. Den hivpositive å sin sida informerar inte, av rädsla för just avståndstagandet. För hivpositiva är det en möjlighet till sex om man inte berättar, medan hivnegativa ser det som en möjlighet att slippa ha sex om partnern berättar att han har hiv.

En del hivpositiva tycker att man inte behöver berätta, därför att man litar på att kondom skyddar. Och somliga hivnegativa litar inte på säkrare sex.. Hivnegativa män vill inte bli smittade, lika lite som hivpositiva män vill  överföra smitta.

 

Oavsett vad vi tycker om informationsplikten så invaggar den människor i en falsk trygghet om man tror att alla hivpositiva vid alla tillfällen berättar om sin hivstatus. Vilka realistiska budskap kan vi använda oss av så att vi kan minimera oro och rädsla? Tja, varför inte se över våra säkrare sex strategier och lita på att gummitutan skyddar och är en möjlighet till sex oavsett om vi har hiv eller inte. Och klämmer man dessutom på lite glidmedel minskar risken för att kådisen spricker.
Rita gissa spring. Lätt som ingenting. Krönika RFSLs medlemstidning komUt nr 3 1999


Taggar: Krönikor RFSL 1995-2000

Kommentarer (0)  
Digga (2 medl.)  
 Anmäl  

Björn in memoriam (26)

Rebus  (uppdaterad av Rebus)

Kombinationsbehandlingarna mot hiv ger önskad effekt för många. Men för alla räcker den inte riktigt ända fram. Och ända fram, vad betyder det, frågar jag mig efter att Björn Sandelin dog för några veckor sedan efter att ätit medicinerna i två år.

För honom innebar det att han utifrån ett mer eller mindre hopplöst läge faktiskt blev friskare. Friskare men inte frisk. Fortfarande var han märkt av sin sjukdom som också till slut gick segrande ur striden. Under två år fick han en bättre livskvalitet. Åtminstone var det vad vi som stod utanför och betraktade honom trodde att vi såg. För det var så vi så gärna ville att det skulle vara. Att Björn skulle må bra.

 

Det finns personer som menar att vi alla har en ängel som följer  och skyddar oss när vi hamnar i till synes oöverkomliga hinder. För mig var Björn en sådan skyddsängel.

Vi träffades första gången 1993 på Furusjöns kursgård utanför Åmål, där vi tillsammans med några andra hivpositiva homosexuella män deltog i en fem dagars kurs. För mig var det första gången jag var med i en grupp där man berättade om egna erfarenheter och problem kring hiv och samtidigt fick lyssna till hur andra hivpositiva upplevde sin egen situation.

Björn pratade mycket om att för honom var möten mellan människor heliga, oavsett om dessa stunder var av längre eller kortare karaktär. Det tog ett tag innan jag förstod vad han menade. Med tiden lärde jag mig, tack vare honom, att ta tillvara på mötet mellan två människor och lyssna utan att omedelbart döma utifrån vad jag såg eller hörde.

Björn visade mig också att vägen till ett helare liv var att våga sig igenom sin smärta och olösta konflikter. Gråt eller sammanbrott behövde inte vara tecken på svaghet utan tvärtom en resurs och källa till iNre styrka. Om man inte såg, kunde ta och sätta ord på sina problem var det lätt att man vände sin egen styrka inåt mot sig själv, istället för att vända den utåt och göra något konstruktivt av den.

Nu finns han inte mer. Jag sitter framför datorn och tänker tillbaka och inser vilken betydelse han haft och vilket stöd han var i min komma ut process som hivpositiv bög. Björns död blev en påminnelse om heligheten mellan människors möten. Hans sista andetag, en eriNran om avtrycket mötet med honom gjort i mitt liv. Och hur svårt det är att ta avsked.

 

Han kom till mig en natt i drömmen. Där befann han sig i ett rum i en ljusbeige ton inlindad i ett varmt vitt molnlikt dis. Här fanns värmen, den mänskliga empatiska som jag bara upplevt att några få personer kunnat förmedla mig. Och Björn var en av dem.

Han stod lutad mot väggen. När jag närmade mig honom och hälsade kunde jag inte låta bli att förvånas över hur slät och fräsch han såg ut. Han var ju ändå över femtio och sådär ungdomlig såg han inte ut för några månader sen. Inga rynkor, oskuldsfull och solariebrun.

Jag påpekade vad jag såg och kramade om honom. Han tryckte mig hårt mot sitt bröst och log. Han såg lycklig ut. Sen blektes han liksom bort.
Jag vaknade upp med drömmen i mina tankar och kunde inte släppa den på hela dagen. Var det verkligen en dröm? Förutom ett vackert avsked var det också ett heligt möte med en fin kamrat och ledsagare tre dagar efter hans död.

 

En del människor lämnar ett tomrum efter sig som man först inte förstår och det är inte förrän dessa personer är borta för alltid man inser det. Det slår mig hur lätt det är att ta saker för givet. Som kombinationsbehandlingarnas effektivitet. Eller att människor bara ska finnas där. Och att det är Björn jag tänker på.

Döden kan vara plötslig och utan pardon. För oss som lever med hiv, som hivpositiva eller närstående, är det en pågående process där vi någonstans är tror oss förberedda på att våra vänner eller jag själv ska dö i aids. Trots att vi förbereder oss på detta är det inte alltid vi är beredda när det händer. Med Björns död var det så. Den kändes plötslig även om den sedan en tid var väntad.  Det tog ont men inte förrän efter några dagar. I bastun på gymmet kom sorgen över mig. Genom värmen och fukten svettades jag ut saknaden och tomrummet som han lämnade efter sig.

Och än en gång den obesvarade frågan varför, varför varför?

Tack Björn för att du visade vägen. Vi ses.

In memoriam Krönika RFSLs medlemstidning Kom Ut! Nr 1 1999

 

Taggar: Krönikor RFSL 1995-2000

Kommentarer (0)  
Digga (1 medl.)  
 Anmäl  

Skit på dig! (24)

Rebus  (uppdaterad av Rebus)

 

RFSLs hemsida har en plats ”Frågor & Svar” där kan man ställa häslorelaterade frågor. En kille berättar om sitt sexuella äventyr efter en kväll på Propaganda.

 

”När vi sent om sider kom i säng ville han att vi skulle suga av varandra och sedan vände han upp häcken och ville bli knullad. Efter konstens alla regler använde jag kondom och glidmedel när jag satte på honom men ingen av oss gjorde det när vi sög av varandra. Efteråt pratade vi om det men han tyckte inte att det var något att oroa sig för. Då berättade jag att jag var hivpositiv och då blev det ett jävla hallå."

 

När jag läser inlägget tänker jag på RFSLs säkrare sex budskap att undvika sperma i munnen och alltid använda kondom vid samlag. Den här berättelsen visar att båda killarna praktiserade det man kallar säkrare sex. Bägge gjorde avvägningen att suga kuk eller bli avsugen är en  mycket liten risk för hivöverföring om man jämför med oskyddade anala samlag.

Osökt kommer frågorna upp; för vem gäller säkrare sex? Är det enbart för den  som anser sig hivnegativ? Kan man avsäga sig allt ansvar när det visar sig att partnern inte är hivnegativ?

Vet man om sin hiv har man hela ansvaret för att minimera öveföring av viruset

Nu åberopar vän av lag och ordning den svenska smittskyddslagstiftningen där hiv ingår, att den som har hiv är skyldig att berätta om swin hiv, även om han använder kondom. Tyvärr så går det inte att lagstifta bort hivviruset och det hjälper inte att peta in lagparagrafer i ögat på folk.

Jag menar att det är viktigt att skilja på två saker när vi pratar om ansvar och skyldigheter. Det ena är det hivpreventiva syftet med att den som har hiv alltid måste berätta det och det andra är den eventuella moraliska förpliktelsen att göra detta.

Ur en hivpreventiv synvinkel är det kondom som skyddar mot hiv, inte vad man väljer att berätta eller inte berätta. Det moraliskt riktiga i att inte säga något eller att inte underlätta för sin partner att berätta kan man alltid diskutera. Den inledande berättelsen visar hur uddlös förhållningsregeln egentligen är.

Jag har två erfarenheter: Det första är att många, oavsett om vi är negativa eller positiva, låter sig sugas och suger balle utan kondom. Det andra är att långt ifrån alla berättar att om sin hiv.

Visst är det lätt kanske rent av bekvämt att lägga över det egna ansvaret på andra. På så sätt svär vi oss fria från delaktighet och kan med rent samvete gå till Venhälsans kvällsmottagning och naiva som 6-åringar hävda att vi bara följt de säkrare sex råd som RFSL ger. För man trodde ju…

Är jag hivpositiv så har jag ett ansvar som varken borde vara större eller mindre än andras. Men problemet är inte bara oviljan att ta på sig ett ansvar. När hiv tråcklar sig in under de hivnegativa lakanen så upphör det att gälla. Säkrare sex borde utgå från den egna individens önskemål att vilja att ha sexuella relationer på ett sådant sätt att man efter det sexuella äventyret ska slippa eventuell oro och ångest. Även om det visar sig att ”tolvtaggaren” har hiv. Eller är hivnegativ för den delen.

Bögar med hiv och utan hiv festar, knaprar hivmediciner, och några uppåttjack och är sexuella som aldrig förr. Antaganden om en partners hivstatus skyddar inte mot hiv. Däremot kan ett samtal underlätta för en och annan hivpositiv kille att våga berätta. Lätt att skriva men svårare att efterleva oavsett om vi har hiv eller inte.

 


 

Utan att fråga får man inga svar

Krönika KomUt! Nr 9 1999.

 

Bild: Apoteke.se

 

Taggar: Krönikor RFSL 1995-2000

Kommentarer (0)  
Digga (0 medl.)  
 Anmäl