Jag var i Göteborg i helgen. Och det var ju allmänt hemskt. Jag kan verkligen inte förstå varför Göteborgarna älskar sin stad så mycket. Det måste bero på hemmablindhet blandat med ren idioti.
Och jo, jag är berättigad att uttala mig. För jag har faktiskt bott i Göteborg under ett helt år. Men jag flyttade i våras från Göteborg till Malmö. Ett av mina bättre beslut här i livet.
Det första man ser när man anländer till Göteborg är dessa jävla spårvagnar. Dom är överallt. Det finns få saker jag avskyr så mycket som spårvagnarna. Dom är långsamma, fula och högljudda.
Jag är övertygad att ifall jag hamnar i helvetet efter detta liv, vilket jag med största sannolikhet gör, så kommer jag att upptäcka att man tvingas åka spårvagn till helvetet. Spårvagnen kommer att haverera ett flertal gånger under resans gång och jag kommer att anlända till helvetet med en försening på minst 45 minuter.
Spårvagnarna känns som en antik företeelse. En känsla som förstärks av att spårvagnarna är vansinnigt gamla och fula. Och vissa vagnar kan mycket väl vara tillverkade under antikens Grekland. Kolla bara på denna bild inifrån en spårvagn. Har ni sett något fulare?
Varje gång jag går på en spårvagn uppstår därför en viss förvirring.
- Är jag i Rumänien på 1960-talet?
- Nej jag är bara i Göteborg, på 2010-talet.
Detta är dock det absolut värsta av allt med spårvagnarna. När man vill gå av spårvagnen (vilket man vill samma sekund man gick på den). Då ska man dra i ett snöre för att spårvagnen ska stanna.
Enligt mig är detta fullständigt befängt. Detta krav är så bisarrt att jag måste skriva ut det en gång till. Folk som bor i en normal stad utan spårvagnar, tror aldrig på mig när jag berättar detta. Så jag tar det en gång till.
När man vill gå av spårvagnen, då ska man dra i ett snöre för att den ska stanna.
Och allvarligt talat. Där sitter jag på spårvagnen. Jag är intelligent, högutbildad, välklädd och har ett fantastiskt hår. Och när jag sitter där på spårvagnen. Då förväntas det alltså av mig, att jag ska dra i ett snöre. Och jag känner bara nej. Jag gör det inte. Jag fullständigt vägrar. Jag drar inte i något jävla snöre.
Jag kommer ihåg när jag fortfarande bodde i Göteborg. Jag kom ofta försent till jobbet, just för att jag vägrade dra i det där jävla snöret. För när jag inte drog i snöret, då stannade ju inte spårvagnen vid hållplatsen där jag skulle av. Istället åkte den vidare. Det var först när någon annan person skulle gå av och drog i snöret, som jag kunde gå av spårvagnen. Och sen fick jag snällt gå tillbaka och kom då försent till jobbet.
Man kan ju tycka att detta är lite onödigt och löjligt. Man kan tycka att jag är allmänt korkad. Men här vill jag påpeka att vi alla har våra principer och vi har alla våra strider vi utkämpar. En del slåss mot rasism, homofobi eller för en bättre miljö. Jag själv vägrar dra i snören. Det är en väldigt stark princip i mitt liv och jag håller fast vid den. Och jag är beredd att kämpa för den.
Jag anser det vara ett förnedrade krav. Jag är lång, ståtlig och högutbildad. Jag drar inte i några jävla snören. Det är under min värdighet.
Och dessutom, om jag nu skulle gå med på det befängda kravet att dra i snöret. Vad kommer då härnäst? Vad måste jag göra nästa gång jag vill gå av? Dra i spakar? Knyta en rosett? Dansa magdans?
Gaymap
