Det finns en person som jag en gång tyckte väldigt mycket om. Jag tyckte om de långa konversationerna vi hade. Jag tyckte om hans tankar, hans ord och hans formuleringar. Jag kunde få världens längsta brev av honom. Jag kunde skriva världens längsta brev till honom. Dessutom var han vacker, på det där stilrena sättet.

Jag kommer ihåg första gången vi träffades. Han satt där med vinglaset i handen, han var nervös och han kändes så varm inombords. Vi träffades några gånger och jag började så klart att tycka om honom. Det var oundvikligt.

Vi har inte någon kontakt längre. Sakta men säkert har han försvunnit ur mina tankar.  Det var så han ville ha det.

Det var här i Göteborg och det var exakt ett år sedan. Det var i det där gränslandet mellan slutet av vintern och början av våren. Jag vet inte riktigt var gränsen går. Men jag vet att det var en kall måndagsnatt. Och jag vet att det var då, som det stod klart för mig att han inte kände samma sak som jag kände.

Jag kommer verkligen ihåg hur värdelöst mitt liv kändes då. Jag hade ett jobb jag inte alls trivdes på, jag hade en ful andrahandslägenhet jag inte ville ha och jag hade precis blivit ratad av personen jag ville ha. Mitt liv kändes onekligen värdelöst. Det var en måndagsnatt och det gjorde ont.

Några timmar senare, på tisdagsmorgonen, ringde min mobiltelefon. Det var tidigt, väldigt tidigt. Jag vet inte om klockan ens hunnit bli åtta. Jag sov inte bra den natten, så på morgonen var jag verkligen trött. Jag svor högt för mig själv och undrade vilken jävla idiot som ringer så här tidigt.

Personen som ringde var en hög chef från Malmö och hon erbjöd mig en tjänst som jag otroligt gärna ville ha. Jag hade glömt bort anställningsintervjun jag varit på nere i Malmö. Den intervjun kändes väldigt avlägsen. Dessutom hade mina tankar mest varit fokuserade på den där killen. Sen så ringde hon alldeles för tidigt. Dom hade gett mig en tidpunkt då dom skulle återkomma, detta var en eller två veckor innan den tidpunkten.

Jag var inte alls beredd på samtalet. Hon gick rakt på sak, erbjöd mig tjänsten, förklarade lönen och undrade när jag kunde börja. Sen frågade hon om jag behövde några dagars betänketid. Det innebar ju trots allt en flytt från Göteborg till Malmö. Jag kände hur jag jublade inombords. Jag behövde sannerligen inte någon jävla betänketid. Detta var verkligen jobbet jag ville ha. Dessutom ville jag nu bort från Göteborg. Jag tackade omedelbart ja. Jag tvekade inte en sekund. Jag kommer ihåg hur hon skrattade åt mig, för att jag var så säker och så ivrig.

Så här i efterhand kan jag konstatera att jag har ett helt annat liv nu. Jag har ett jobb jag fullständigt älskar. Det finns lördagar då jag längtar till måndagen. Jag har underbara kollegor, många umgås jag privat med. Förmodligen ohälsosamt mycket. Jag har en tokcentral lägenhet jag är riktigt nöjd med. Det är verkligen ett helt annat liv jag har idag.

Det är tacksamhet jag känner. Dels för jobbet så klart. Det är ett bra jobb och jag älskar det. Men det är inte allt. För det var som om hon lyfte mig ur en stad av smärta till någonting helt nytt. Det var precis så det kändes. Och så här i efterhand, så var det exakt vad hon gjorde.

Det har gått ett år. Och jag känner fortfarande tacksamhet över att hon ringde mig den där tisdagsmorgonen.