Förbannad som fan

Och visst tänkte jag, det kan jag väl gå med på. Alla som har haft den minsta kontakt med mig vet att jag är en otroligt snäll människa fylld till bristningsgränsen av ljus och godhet.

Men så visade det sig att det var en jävla krimskrams-skräp-kärringaffär hon ville besöka. Butikshelvetet var som en blandning mellan Indiska och en loppmarknad.

Affären var fylld med skit. Det var fan det värsta jag sett. Kuddar, vaser, porslinsdjur, doftljus, trasmattor, lerfigurer, dockor, halsband, pärlskit, magiska stenar och ännu fler vaser. Så fort jag kom in i affären blev jag bara tokförbannad. Det var som en fontänorgasm av glittrigt skräp. Varenda objekt i den där affären var ett hån mot hela mänsklighetens existens.

För varje sekund jag befinner mig i butiken så blir jag bara mer och mer förbannad. Men jag och kollegan har bara känt varandra i några veckor och jag känner att jag måste stanna kvar där för hennes skull. Det är med största sannolikhet socialt oacceptabelt att överge en ny kollega i en affär. Så jag andas djupt och tänker att snart är jag ute ur butiken.

Fast jag känner hur min blotta närvaro i butiken på något vis stödjer butikens existens. När det i själv verkat är tvärtom. Självklart saknar denna affär all form av existensberättigande. Jag vill bara därifrån.

Då plötsligt vänder sig min kollega till butiksägaren och ställer befängda frågor om standardmått på trasmattor (!!!). Butiksägaren i sin tur håller då en långvarig föreläsning om mattans historia. Varje sekund är nu en evighet.

Allt jag vill göra är att kräkas upp en orkan av svordomar och könsord för att sedan dramaqueen-aktigt storma ut ur butiken. Men jag behärskar mig.

Plötsligt kommer det in fler fruntimmer i butiken. "Åh vilken söt katt" säger ena kvinnan till den andra och pekar på ett porlinshelvete. Jag tvingas nu samla all min kraft för att kunna motstå behovet av att högljutt fräsa ur mig min favoritkommentar "må ni alla brinna i helvetet".

Det är som om tiden står stilla. Jag kommer aldrig att komma ur den här affären tänker jag. Men plötsligt sker ett rent mirakel och min kollega är klar. Vi går ut ur butiken. Och så fort jag sätter min fot utanför affären är det som om jag kan andas igen.