Jag inte bara älskar hundar, jag tokälskar just labradorer. Jag har ju haft en i min ungdom. Så efter att hunden kommit in på puben, så var jag fullständigt ointresserad av att prata med mina kollegor. Istället pratade jag med hunden.

Vi blev visade till bordet av en riktigt het kille. Han var så där jobbigt snygg att man inte kan koncentrera sig. Man vet inte riktigt var man ska kolla. Det värsta var att han plötsligt började prata med mig. Det var bara vanliga frågor som om vi varit där tidigare och om vi fick vänta länge på bordet, etc. Det var helt enkelt ett professionellt kallprat från hans sida. Problemet är att kallprat sannerligen inte är min starka sida.

Jag vet inte vad som hände, men jag blev nervös av att han var så snygg och jag visste riktigt inte vad jag skulle säga. Plötsligt hör jag mig själv börja prata om koutsläpp. Så här i efterhand kan jag omöjligen förstå hur jag kom in på det ämnet. Men jag berättade att jag väldigt gärna skulle vilja se ett koutsläpp och hur jag tycker att kossor är så fulsöta. Jag berättade att jag förstår kossornas glädje när dom äntligen blir utsläppta på våren. Jag berättade att ifall jag var en kossa, då skulle jag också bli glad av att bli utsläppt. Jag berättade att helst av allt skulle jag vilja vara en mörkgrå kossa, för jag gillar den färgen, men den finns kanske inga gråa kossor. Det fanns liksom inget stopp på mitt pratande om kossor.

Och när man väl börjat prata om kossor och koutsläpp, då går det liksom inte att styra tillbaka ämnet till något normalt. Så jag bara fortsatte att prata om koutsläppet och kossor. Stället är rätt stort, så den där promenaden till bordet pågick i all evighet. Det kändes som det iallafall. Så vi bara gick och gick. Jag pratade om koutsläpp och den snygga killen sa inte så mycket.

Sedan äntligen, kom vi fram till bordet. Jag kände inte bara en lättnad över att vi äntligen var framme, jag kände en jävla stor lättnad över att mina kollegor inte hade hört detta samtal. Dom hade gått bakom oss och flamsat högljutt över något. Så där som bara tjejer kan.

Förresten. Ifall jag raggar upp en dvärg inatt och känner att jag vill tvätta halva honom. Då uppstår frågan om jag ska tvätta överkroppen eller underkroppen på honom. Och jag vet faktiskt inte vad jag väljer.

Är det meningen att jag ska sitta och bajsa högljutt samtidigt som jag ringer ner till receptionen och beställer roomservice? Eller är tanken att jag ska sitta och bajsa högljutt samtidigt som jag ringer jobbrelaterade samtal?

Okej, det handlar så klart om ett datorspel. Det alldeles underbara spelet Skyrim. Efter det inköpet drabbades jag av en total ovilja att umgås med människor. Vilket enligt rådande normer är konstigt. Jag löste problemet genom att jag intalade mig själv att jag gjorde det för Jesus skull. Vilket har fungerat väldigt bra.

Men mitt grafikkort klarar sig alldeles utmärkt. Även på högsta grafikinställningen flyter det öppna vackra landskapet på. Jag kan glatt konstatera att jag köpte en bra laptop förra året.

Jag vägrade så klart att träffa henne, jag menar jag hade ju fullt upp med mitt datorspel.

Hade jag varit student nu så hade jag varit "sjuk" imorgon och tyvärr inte kunnat gå på föreläsningen eller seminariet. Men jag är inte student längre och jag tror någonstans att det är sunt för mig med en arbetsdag imorgon.

Men det har varit en underbar påsk. En osocial och datorspelsnördig påsk. Men framför allt underbar. Vilket jag kan tacka Jesus för.

Det finns en person som jag en gång tyckte väldigt mycket om. Jag tyckte om de långa konversationerna vi hade. Jag tyckte om hans tankar, hans ord och hans formuleringar. Jag kunde få världens längsta brev av honom. Jag kunde skriva världens längsta brev till honom. Dessutom var han vacker, på det där stilrena sättet.

Jag kommer ihåg första gången vi träffades. Han satt där med vinglaset i handen, han var nervös och han kändes så varm inombords. Vi träffades några gånger och jag började så klart att tycka om honom. Det var oundvikligt.

Vi har inte någon kontakt längre. Sakta men säkert har han försvunnit ur mina tankar.  Det var så han ville ha det.

Det var här i Göteborg och det var exakt ett år sedan. Det var i det där gränslandet mellan slutet av vintern och början av våren. Jag vet inte riktigt var gränsen går. Men jag vet att det var en kall måndagsnatt. Och jag vet att det var då, som det stod klart för mig att han inte kände samma sak som jag kände.

Jag kommer verkligen ihåg hur värdelöst mitt liv kändes då. Jag hade ett jobb jag inte alls trivdes på, jag hade en ful andrahandslägenhet jag inte ville ha och jag hade precis blivit ratad av personen jag ville ha. Mitt liv kändes onekligen värdelöst. Det var en måndagsnatt och det gjorde ont.

Några timmar senare, på tisdagsmorgonen, ringde min mobiltelefon. Det var tidigt, väldigt tidigt. Jag vet inte om klockan ens hunnit bli åtta. Jag sov inte bra den natten, så på morgonen var jag verkligen trött. Jag svor högt för mig själv och undrade vilken jävla idiot som ringer så här tidigt.

Personen som ringde var en hög chef från Malmö och hon erbjöd mig en tjänst som jag otroligt gärna ville ha. Jag hade glömt bort anställningsintervjun jag varit på nere i Malmö. Den intervjun kändes väldigt avlägsen. Dessutom hade mina tankar mest varit fokuserade på den där killen. Sen så ringde hon alldeles för tidigt. Dom hade gett mig en tidpunkt då dom skulle återkomma, detta var en eller två veckor innan den tidpunkten.

Jag var inte alls beredd på samtalet. Hon gick rakt på sak, erbjöd mig tjänsten, förklarade lönen och undrade när jag kunde börja. Sen frågade hon om jag behövde några dagars betänketid. Det innebar ju trots allt en flytt från Göteborg till Malmö. Jag kände hur jag jublade inombords. Jag behövde sannerligen inte någon jävla betänketid. Detta var verkligen jobbet jag ville ha. Dessutom ville jag nu bort från Göteborg. Jag tackade omedelbart ja. Jag tvekade inte en sekund. Jag kommer ihåg hur hon skrattade åt mig, för att jag var så säker och så ivrig.

Så här i efterhand kan jag konstatera att jag har ett helt annat liv nu. Jag har ett jobb jag fullständigt älskar. Det finns lördagar då jag längtar till måndagen. Jag har underbara kollegor, många umgås jag privat med. Förmodligen ohälsosamt mycket. Jag har en tokcentral lägenhet jag är riktigt nöjd med. Det är verkligen ett helt annat liv jag har idag.

Det är tacksamhet jag känner. Dels för jobbet så klart. Det är ett bra jobb och jag älskar det. Men det är inte allt. För det var som om hon lyfte mig ur en stad av smärta till någonting helt nytt. Det var precis så det kändes. Och så här i efterhand, så var det exakt vad hon gjorde.

Det har gått ett år. Och jag känner fortfarande tacksamhet över att hon ringde mig den där tisdagsmorgonen.

Jag kan konstatera att utsikten från hotellrummet skulle kunna vara helt underbar, om det inte vore för att Göteborg är världens gråaste stad.

Jag kände att detta var ett jävla konstigt meddelande. Varför i hela världen skulle jag ha en påse att hämta i receptionen? Min första tanke var att jag har tappat något? Och om så, har jag tappat något pinsamt? Jag började omedelbart att fundera på vad för pinsamma saker jag hade haft med mig till hotellet. Samtidigt som jag gjorde detta, så gick jag ner till receptionen.

Recpetionisten var allmänt uppjagad och berättade att någon varit här och sagt att det var väldigt viktigt att jag skulle få detta. Jag svarade henne "Öööhhhh jaha".

Det var så klart Christian. Och det känns faktiskt skönt att veta, att det iallafall finns någon som alltid tycker om mig.

Ikväll är det dessutom ett stort jubileum för min del. Detta blir tionde året i rad som jag ser finalen på plats i globen. En fantastisk prestation från min sida. Om hundra år kommer det fortfarande att skrivas hyllningsdikter om mig.

Jag kommer ihåg 2003 när Fame vann och idag vinner Loreen. Jag kan konstatera att tiden inte har stått helt stilla.

Då jag på mitt jobb har en flexmöjlighet från himmelriket skulle jag lätt kunna vara vaken hela natten och komma in till jobbet efter lunchtid imorgon. Detta gäller normala dagar. Men nu har någon allmänt ond människa lagt in en jävla utbildning hela denna vecka. Tråkigt nog en intressant kurs dessutom. Och när det är utbildning kan man inte drälla in efter lunch. Då förväntas man vara på plats kl. 9.

Jag minns den gamla goda tiden då jag var student. Då kunde jag vara vaken hela nätterna pga festande, datorspel eller amerikanska val. Och dagen efter kunde jag glatt skolka från både föreläsningar och seminarium. Man klarade sig ändå.

Jag är jävligt sugen på en nördnatt där jag följer valet. Men och andra sidan, när man får en lön istället för csn-skulder så medföljer en viss lojalitet.

Fast det borde verkligen inte vara så. Jag vill inte vara en person som tycker om Lotta Engberg och Christer Sjögren. Jag vill inte vara en person som tycker om Loveboat-dansband. Det överensstämmer sannerligen inte med min självbild.

Istället sitter jag här vid min dator och lyssnar på Lotta Engberg och Christer Sjögren på högsta volym. Jag har gått från schlagerbög till dansbandstant. Det är inte bra.