Idag har jag fått reda på vad vissa folk verkligen tycker om mej. Det rev upp hela bröstkorgen på mej, och jag har tjutit/varit arg hela dagen.
Började med att jag kom i säng ALLDELES för sent i natt, med tanke på att jag skulle jobba idag. Jag somnade inte förrän 4 i morse, det var tänkt att jag skulle se på hockeyn, men det orkade jag inte.
Efter det så var det väl att jag kom ur sängen en kvart innan jag skulle börja, dvs kvart i 10. Inte nog med det, när jag kom till arbetet var dörren låst, redan då började ilskan brinna i mej. Men jag behöll lugnet och ringde min chef, för att kolla om jag skulle få komma in. Det var det naturligtvis inte tänkt... Han sa att han hade sagt till mej att jag skulle börja klockan 11 idag, vilket jag på rak arm VET att han INTE sa. Då blev jag så arg att jag gick hem, för att dricka kaffe och kolla lite på tv.
Klockan 11 stod jag på arbetet med arbetskläder på och var redo att börja. Då kom nästa utskällning. JAG har tydligen inte skött påfyllnaden av dricka och sockerskålar under den veckan jag INTE har detta som ansvar (denna veckan). Det är så att det är den som står i kassan som ska se till att det finns dricka i kylarna och socker i sockerskålarna, och då jag varit i disken denna veckan så såg jag därmed inte detta som nåt jag skulle göra. Men men, jag gjorde det och gick till den andra företagaren som har sitt företag i samma byggnad, och sa nåt i stil med "har han ätit taggtråd idag när han är så sur på allt?" Svaret blev då, och snacka om att hjärtat slets ur kroppen på mej. "Men du har ju varit här längst, så det är klart att du ska göra det" utan att jag hann säga NÅGOT mer så kom tillägget "Hade jag varit din chef så hade jag sparkat dej för länge sen!". Jag är kanske inte den bästa av alla restaurangarbetare, men jag är inte SÅ dålig, jag menar, jag jobbar ju kvar, efter ett år av en anledning. Det brast för mej, jag tappade den lilla gnista jag hade kvar och orkade inte göra NÅGOT. I cirka 2 timmar så var de sista orden det som ekade i mitt huvud "hade jag varit din chef så hade jag sparkat dej för länge sen!", det är inget man tror att man ska få höra av nån man kommit så bra överens med i över ett års tid. Efter de 2 timmarna så accepterade jag faktum, "visst, tyck så om du vill, men vill du ha hjälp någon gång så får du leta på annat håll!" är den slutsatsen jag kommit fram till. Hon har nu gjort mej till sin ovän, vilket i längden kommer att stå henne dyrast, då jag klarar mej utmärkt utan henne. Sen började jag längta efter de kompisar som jag nu endast har kontakt med på telefon, jag saknar min Ellinor nåt så fruktansvärt. Hade jag haft kvar henne i min närhet så hade jag i alla fall haft någon att prata med om detta, men nu har jag ingen. Just nu känns det som om det vore bättre om jag imorgon gick till min chef och frågar om han ens VILL ha kvar mej, för jag orkar inte jobba kvar med ovetskapen om jag ens är önskad anställd.
Nej, nu får jag sluta, så att jag kanske kommer på andra tankar.
Gaymap
