Även om vi praktiskt taget lever i digitala kanaler finns det fortfarande en uppfattning om att det bara är freaks som dejtar på nätet.
Det är helt okej, kanske till och med förväntat, att söka efter jobb och vänner genom sociala medier, men kärlek? Nej! Fy fan.
Det är smuggelgods.
En växande undergroundrörelse för de som har kapitulerat för Plan B.
För trots att det är ett av de vanligaste sätten att träffas på, gör vi det inte utan en liten gnutta postapokalyptiskt regret.
Personligen finner jag det mer udda om du inte är på nätet.
Det känns självklart att vårt beteende digitaliseras i takt med resten av våra liv.
Det konstiga vore egentligen att träffa någon på stan.
Bara sådär på Konsum: tredimensionellt, blottande och helt amish.
Att bli uppraggad på gatan gör mig fasligt nervös – det kan ju vara vem som helst,
jag har inte hunnit göra någon research! Motsägelsefullt nog är den verkliga främlingen den du möter i vimlet, inte den du ser genom lagren av transparens som råder på internet.
Se det så här. I jakten på en sked (eller tesked, om du föredrar att ligga bakom) kan den ambitiöse surfaren enkelt ta ödet i sina egna händer.
Det är inte svårt att scanna en profil – eller bara googla ett span – och få information, eller till och med länkar, som leder till dennes Facebook, Twitter och/eller blogg.
Inom loppet av tio minuter, och efter lite borderline stalking,
kan du alltså veta en orimlig massa om bytet i fråga.
Var de jobbar, vem de umgås med, var de dricker och vad de dricker eller om de dricker. Titta på videoklipp, flickra genom fotoalbum, följa chatkonversationer.
Använder ditt offer dessutom positioneringstjänster som Foursquare eller Gowalla kan du enkelt även ta reda på var denne befinner sig just nu.
Råka dyk upp där du också. Försök se obrydd ut, lite som att du inte är besattheten personifierad. Blue-steela lite kanske. Inga konstigheter.
Människan har svikit internet. Utnyttjat henne. Smutsat ner henne med sina köttsliga lustar.
Och jag hoppas så innerligt att de ärligt oärliga aldrig kommer i kontakt med alla de där vackra, framgångsrika 30-nånting kvinnorna med barnlängtan som tycker vi runt 20 förtfarande är barn.