Förmodligen har ingen stockholmare under 40 några problem med texten på den här reklamskylten i t-banan. För mig tog det några sekunder innan jag fattade.

Men jag blev i alla fall sugen på att spela boule. Det var ett tag sedan. Boule skulle passa bra nu när våren är på väg, men då utomhus förstås. Finns det några som har lust att vara med?

Till skillnad från många andra brukar jag inte gråta när jag skär och hackar lök. Däremot lärde vännen L. mig denna vecka att jag har gjort fel i alla år. Ajdå.

Visserligen har jag lyckats åstadkomma fina lökringar och riktigt finhackad lök, utan att fälla en tår, men det räknas inte. Man måste gå tillväga på rätt sätt ...

Nej, förresten, det är lika bra att erkänna det: det är faktiskt behändigare att hacka lök på det nya sättet. Jag gjorde det igår när jag skulle laga middag till 8 gäster och det gick hur lätt som helst. Tack L. för lektionen!

Men tänk om det är en massa andra saker som jag också gör fel, utan att ha en aning om det? Jag kanske dammsuger på fel sätt? Borstar tänderna på fel sätt? Tänker på fel sätt? Älskar på fel sätt? Och ingen vågar säga något, utom vännen L. då. Jag kanske får be honom om fler lektioner :o)

Häromdan var jag på Medelhavsmuseet med Gay-Seniorerna. Vi tittade på en intressant utställning om etruskerna, ett folk som levde i Italien under antiken. Deras kultur hade sin blomstringstid för sådär 2 500 år sedan.

Utställningen bestod mest av små filmer kring olika teman, t.ex. städer, samhälle, krig, religion, språk, måltider eller gravkultur. Men det fanns också en del föremål som arkeologerna har hittat, bl.a. en vitrin med votivgåvor – små skulpturer som etruskerna offrade till gudarna. De föreställde olika kroppsdelar och offerriterna gick ut på att få hjälp mot sjukdomar i dessa kroppsdelar eller tacka gudarna för att man blivit frisk.

Som bilden visar var det många kukar i vitrinen. Är samlingen representativ eller speglar den bara en viss kukfixering hos arkeologerna eller dem som utformat utställningen? Jag vet inte, men man kan inte låta bli att undra. Var det många etruskiska män som led av könssjukdomar eller impotens? Eller var kukskulpturerna kanske fruktbarhetssymboler som man offrade för att få fler barn?

Tänka sig att självaste Richard Wagner bodde i Riga några år. Närmare bestämt 1837–1839. Wagner arbetade som förste kapellmästare vid Rigas tyskspråkiga stadsteater. Men betalningen var tydligen ganska blygsam, eller så hade han för vidlyftiga vanor. 1939 tvingades han hastigt lämna staden för att komma undan sina fordringsägare. Kulturarbetare hade det tufft redan då, det förstår man ...

”Jag önskar att jag hade haft modet att leva mitt eget liv, inte det liv som andra förväntade sig av mig.”

”Jag önskar att jag hade tillåtit mig själv att vara lyckligare.”

Vad tänker människor på när de inser att de snart ska dö? Vad ångrar de när det är för sent att ändra på någonting?

Den australiensiska sjuksköterskan Bronnie Ware har under många år antecknat vad döende människor sagt till henne. Nu har hon berättat om dessa samtal i en bok.

Jag har bara läst korta sammandrag på hennes blogg och i några tidningar. Citaten ovan är hämtade därifrån, i fri översättning. De känns intressanta och tankeväckande, nästan så man får lust att läsa boken. Fast tyvärr kan man ana sig till en lätt moraliserande och/eller nyandlig tendens. Sånt har jag ganska svårt för.

Än så länge har ingen förnekat att kvinnor och män har olika könsorgan. Tror jag. Men en del människor verkar bli alldeles hysteriska när någon antyder att det skulle kunna finnas fler biologiska skillnader mellan könen. I Sverige är den politiskt korrekta åsikten idag att alla skillnader utöver dem som har att göra med själva reproduktionen har socio-kulturella orsaker. Den som hävdar något annat betraktas som biologist och reaktionär och får mejlkorgen full av hatmejl.

När det gäller frågor kring sexuell läggning tycks det vid första anblicken vara tvärtom. Här är den politiskt korrekta åsikten idag att orsakerna är biologiska, dvs. att det handlar om medfödda anlag. Den som torgför en annan uppfattning blir inte populär, utom möjligen i högerreligiösa kretsar.

Särskilt bland oss homosexuella verkar många bli nervösa inför tanken att det trots allt skulle kunna finnas vissa socio-kulturella orsaker eller aspekter. Vi är ju innerligt trötta på alla minst sagt fantasifulla påståenden om att man kan ”förföras” till homosexualitet, att det är en ”livsstil” som man kan välja eller välja bort och att homosexualitet kan ”botas” med psykoterapi. Nej, då känns det tryggare att tro på biologiska, medfödda anlag.

Fast även när det gäller sexuell läggning möts forskare inom biologi/medicin ibland med misstänksamhet. För tänk om de faktiskt lyckas isolera vissa genetiska orsaker – då skulle de ju också kunna få för sig att försöka ”bota” homosexuella eller föreslå att foster med sådana anlag aborteras. Biologi anses alltså vara okej här, fast bara till en viss gräns. Man får inte gräva för djupt och ta fram oönskade forskningsresultat.

Själv tror jag på fri forskning och en fri debatt. Politisk korrekthet är en återvändsgränd som kantas av rädsla, intolerans och brist på fantasi.

Det är dumt och kontraproduktivt att i förväg försöka bestämma vad forskare bör komma fram till. Det är lika dumt och därtill odemokratiskt att försöka hindra folk från att gå ut med obekväma åsikter eller forskningsresultat. Då är det bättre att ta debatten och framföra saklig kritik. Och en öppen debatt bygger på respekt och tolerans – inga hatmejl, tack!

Tänk så mycket även en gammal räv som jag kan lära sig här på Qruiser. Nyss läste jag till exempel Sentrys frågespalt där man svarade på en fråga om analblekning eller analsminkning. Där fick jag verkligen något att grubbla över …

Lite fåfäng är jag nog, det hör väl till när man är bög. Men att jag med stigande ålder kan ha ådragit mig vissa missfärgningar just på det stället – nej, det hade jag faktiskt aldrig reflekterat över. Gud så pinsamt! Varför har ingen sagt något? Det är väl som med dålig andedräkt. Folk är alldeles för väluppfostrade för att påpeka sånt.

Skämt åsido. Det är naturligtvis jättebra att det finns en plats på nätet där man helt anonymt kan ställa frågor av det här slaget. Särskilt för ungdomar, föreställer jag mig. Jag minns min egen djupt religiösa tonårstid, då jag gick omkring och bar på en massa grubblerier men inte vågade fråga någon. Det var inte bättre förr!

En av fördelarna med att bli äldre är att man får perspektiv på saker och ting. Och när jag tänker efter så kan jag nog leva med eventuella missfärgningar runt anus. Då är det värre med allt hår som växer ur näsan och öronen :o)

Idag är det sista chansen att göra en god gärning som kan bokföras på år 2011. För min del får det bli att städa lite här hemma och göra en god efterrätt till våra gäster ikväll. Huvudrätten står min älskling för. Han har lovat att laga Coeur de filet provençal, vitlöksgratinerad oxfilé på potatisbädd, som han brukar göra på nyårsafton. Mumzigt.

Fyrverkerier ska det också bli ikväll. Familjens femåring måste ju få vara med och skjuta upp raketer. Jag ska dock se till att han håller sig på behörigt avstånd. Man bör vara rädd om sina barnbarn …

Innan jag sätter i gång med dagens arbetsuppgifter vill jag önska er alla en riktigt trevlig kväll och

I december brukar många stressa för att hinna med allt som ska vara göras inför julen. Själv tar jag ganska lätt på julförberedelserna, men jag har en hel del att göra ändå.

Den här helgen har min älskling och jag hjälpt hans mamma att flytta, och sedan har jag ägnat ganska mycket tid åt att gå igenom Gayseniorernas ekonomi och producera ett preliminärt bokslut. Någon måste ju offra sig och fixa sånt också, fast för min del känns det egentligen inte som något offer. Jag har alltid varit road av att skapa ordning bland papper och siffror. Tycker det är kul att leta efter det där sista felet och till slut hitta det och få ett bokslut att stämma. Är man pedant och kontrollfreak så är man :o)

Idag ska jag träffa min ”medkassör” för att göra en avstämning. Innan dess vill jag hinna till gymmet för att träna mina sega söndagsmuskler.

Sist men inte minst måste jag inhandla en julklapp till en liten flicka, och jag har fått order om att det verkligen bör vara en ”flicksak”. Här duger det uppenbarligen inte att komma dragandes med en brandbil, en dinosaurie eller någon annan hård ”pojksak”.

Man skulle förstås kunna föra en lång diskussion om detta, men den här gången föredrar jag att lösa det hela smidigt och pragmatiskt: självklart ska barnet få en julklapp som hon gillar. Vi får spara diskussionen till ett lämpligare tillfälle.

Det är Anders Sandrew som sagt eller skrivit orden nedan. Jag hittade dem på väggen på biografen Victoria vid Götgatan i Stockholm. Vilket bra citat. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv :o)