I Storbritannien pågår just nu kampanjen ”Feel free to insult me!” – ungefär: ”Det är okej att förolämpa mig!” eller ”Förolämpa mig gärna!”

Initiativtagarna vill ändra den lagparagraf (”section five”) som gör att det i vissa fall kan vara ett brott att uttrycka sin åsikt – nämligen om någon/några kan uppleva detta som förolämpande. Paragrafen strider mot yttrandefriheten, menar man.

Bland kampanjens förespråkare finns intressant nog både gayaktivister och konservativa religiösa debattörer som vill stoppa regeringens förslag att öppna äktenskapet för homosexuella. Från båda sidor vill man ha rätt att fritt uttrycka sina ställningstaganden utan att riskera åtal.

En sympatisk kampanj, tycker jag spontant. I Sverige har vi ingen direkt motsvarighet till ”section five”, men samhällsdebattens oskrivna regler går åt samma håll. På senare år har vi blivit lite väl försiktiga och angelägna om att stryka alla medhårs, och somliga grupper har blivit alltmer lättkränkta. Själv tror jag att en öppen och kritisk debatt i längden är bäst för alla – inte minst för olika minoriteter.

Klicka här för att komma till den brittiska kampanjens sajt.

Att leva i en långvarig relation är bra för människans välbefinnande, hävdas det. DN har intervjuat framtidsforskaren Anders Sandberg, som är bekymrad över att så många skiljer sig. I framtiden kan vi kanske förebygga en del skilsmässor genom en kombination av medicinering och parterapi, menar han, och berättar om forskare (naturligtvis i USA!) som experimenterat med hormoner för att få promiskuösa sorkar att bli monogama.

Fast någonstans haltar resonemanget. Det tycks även Sandberg själv inse, för avslutningsvis talar han om risken att stänga in folk i dåliga eller destruktiva förhållanden. Just det. Det brukar liksom finnas en anledning till att ett par skiljer sig, och frågan är om den anledningen går att medicinera eller prata bort.

Klicka här om du vill läsa DN-intervjun med Sandberg.

Någon mer än jag som tittat på partiledardebatten? Den var rätt tam, tycker jag. Men på ett sätt så är det kanske bra med alla dessa lågmälda, eftertänksamma partiledare som egentligen inte står särskilt långt ifrån varandra. Det ökar chansen till vettiga kompromisser över blockgränserna, och sådana kan behövas.

I Frankrike har det som vanligt varit betydligt hetsigare i debatten. Och nu verkar socialisten François Hollande ha vunnit presidentvalet. Återstår att se om han kan hålla allt han lovat och i så fall om det är bra för Frankrike och Europa. En glädjande sak är att han vill öppna äktenskapet för homosexuella. Det har han varit väldigt tydlig med. Senast våren 2013 ska det ske.

Visst är det en bra idé att privatisera kungahuset. Då kan de sälja sina tjänster till dem som är intresserade och vi andra slipper ...

Det var mycket folk i stan idag, väldigt mycket folk. Alla har ju fått lön och då ska det shoppas.

På Sergels torg fick vi en riktig déjà vu-upplevelse. Där demonstrerade omkring hundra personer under parollen: ”Atomkraft? Nej tack!” Som om vi plötsligt hade hamnat i ett reportage från 1970-talet. Var det en filminspelning eller demonstrerade de på riktigt? Jag frågade inte utan tog bara några bilder.

Ordet atomkraft känns väldigt överspelat idag, och frågan är om inte den här typen av demonstrationer också gör det. Oavsett vad man anser om kärnkraft så tillför det ju inte så mycket att ställa sig på Sergels torg och demonstrera. I alla fall känner jag att jag har växt ifrån sånt.

Staden Beijing är mycket mer ”västerländsk” än jag hade väntat mig. Många av de nya byggnaderna kunde lika gärna ha stått i London eller Paris. I tunnelbanan finns all information både på kinesiska och engelska, och stationerna ropas ut på båda språken. Sedan känner man också igen ett och annat västerländskt varumärke …

En del gamla bostadsområden med små, låga hus längs smala gränder (hutonger) finns kvar mitt bland alla skyskrapor. Vissa är väldigt förfallna och riskerar nog att rivas så småningom. Men vi såg också områden som renoverats eller där renovering pågick för fullt. Mycket verkar vara inriktat på att locka turister. Eller vad sägs om en rundtur med cykelriksha genom hutongerna?

När det gäller nyare bostadsområden påminner utvecklingen rätt mycket om den i Stockholm. Många hyresgäster har fått köpa sina lägenheter, och det byggs nästan bara höghus med ägarlägenheter. Sedan det blev möjligt att låna i bank för att köpa lägenhet har priserna rusat i höjden.

I Beijing finns inte mindre än sex ringleder, flera av dem med sex filer i varje riktning. Men så bor det också närmare 20 miljoner människor i staden, och alltfler av dem får råd att skaffa bil. Den här bilden tog jag en kväll när vi satt i bussen på väg hem till hotellet. Tyckte den blev ganska fin.

Från vårsol i Beijing till regn och blötsnö i Stockholm. Övergången blev lite chockartad. ”Men här har vi i alla fall demokrati!” sa en bekant. Först trodde jag han skojade, men han tittade allvarligt på mig, nästan lite förebrående.

”Jag har också varit i Kina” sa han sedan. ”Men jag tänker inte resa dit fler gånger. Det är ju förfärligt som den där regimen behandlar människor. Och att de släppt fri råkapitalismen gör inte saken ett dugg bättre. Det innebär bara att eliten berikar sig på folkets bekostnad!”

Och visst finns det en hel del att diskutera när det gäller Kina. Kommunistisk diktatur är ingen rolig företeelse, inte ens i kombination med marknadsekonomi. Men medge att till och med den svenska demokratin har sina begränsningar. Vi kan exempelvis inte rösta bort vintervädret …

Dessutom är jag optimist. Även såkallad råkapitalism kan på sikt höja folkflertalets levnadsstandard … och jag är övertygad om att det kommer en mera demokratisk utveckling i Kina så småningom.

Nog om detta för idag. Här kommer några bilder från Soltemplets park i Beijing. Templet finns inte kvar, men parken är en oas mitt i stan med ett rikt och varierat folkliv.

Hon har alltid väckt starka känslor, järnladyn Margaret Thatcher. Positiva såväl som negativa. Och så är det även när hon gestaltas av Meryl Streep i filmen Järnladyn.

Streep gör en strålande insats och det är en mycket sevärd och tankeväckande film. Inte minst därför att man som tittare får många associationer till dagens debatt om ekonomi och politik. Thatcher är förstås historia, men filmen känns förvånansvärt aktuell.

En del kritiker har anmärkt på att filmberättelsen utgår från den åldrande Thatchers liv, tankar och känslor, medan hennes uppväxt och karriär endast skildras genom korta tillbakablickar. Jag tycker tvärtom att det är ett utmärkt berättargrepp, som gör att man får möta människan Thatcher, inte bara politikern.

Oavsett vad du anser om Thatchers politiska gärning: gå och se filmen! Den är bra!

Det händer en del i flera europeiska länder när det gäller hbt-rättigheter. Både positivt och negativt. Inte sällan blir det hårklyverier kring ordet ”äktenskap”. Ett ord som många heterosexuella helst vill reservera för sina egna tjusiga kärleksrelationer. Det får liksom inte smutsas ner av sånt där som homosexuella håller på med. Fast det vågar man numera inte säga i klartext. I stället blir det olika krystade resonemang.

I Storbritannien vill den konservativt ledda koalitionsregeringen ge homosexuella par möjlighet att inga äktenskap. Intressant att initiativet kommer just från denna regering, inte från den tidigare labourregringen!

I ett tal i höstas lyckades premiärminister David Cameron med konststycket att motivera äktenskap för homosexuella utifrån konservativa värderingar:

“We’re consulting on legalising gay marriage. To anyone who has reservations, I say: Yes, it’s about equality, but it’s also about something else: commitment.

Conservatives believe in the ties that bind us; that society is stronger when we make vows to each other and support each other. So I don’t support gay marriage despite being a Conservative. I support gay marriage because I’m a Conservative.”

Det kom förstås genast protester, även från högt uppsatta partikamrater. Och nyligen ifrågasatte den anglikanske ärkebiskopen av York, John Sentamu, statens rätt att omdefiniera äktenskapet. Hans resonemang kan sammanfattas ungefär så här: Homosexuella par får gärna ingå någon form av partnerskap, men att kalla det för äktenskap skulle vara ett brott mot traditionen och historien. Äktenskapet är av hävd en förbindelse mellan en man och en kvinna, och det kan politiker inte bara bestämma sig för att ändra på.

Det är ett märkligt historielöst sätt att tänka, för egentligen är det väl tvärtom: samhället och språket förändras ju hela tiden, och därför måste man ibland anpassa gällande lagar och regler. Men ärkebiskopen säger sig i alla fall vara emot diskriminering av homosexuella. Alltid något.

I Frankrike har den socialistiske presidentkandidaten François Hollande lovat att öppna äktenskapet för homosexuella. Den nuvarande konservative presidenten Nicolas Sarkozy ligger lågt i frågan just nu, men hans premiärminister François Villon har i en tv-intervju uttalat ett klart ”nej” till äktenskap för homosexuella.

Nejet var nog väntat, men motiveringen väckte ett visst uppseende. Sett ur samhällets perspektiv är äktenskapets främsta syfte att ge barn en trygg uppväxt, tycks Villon mena. Därför passar äktenskapet inte för homosexuella par. Att det finns homosexuella par med barn och heterosexuella par utan barn bekymrar honom uppenbarligen inte. Och att uppdatera äktenskapskonceptet verkar inte vara aktuellt.

Däremot kan Villon tänka sig betydande förbättringar i ”le pacs”, det franska partnerskapet, med utökade rättigheter och någon form av ceremoni i kommunalhuset. Under de senaste fem årens maktinnehav har den konservativa regeringen dock inte tagit några som helst initiativ i den riktningen.

I Spanien går utvecklingen bakåt just nu. Den nya konservativa regeringen har aviserat nya kursplaner för ett skolämne som verkar motsvara samhällskunskapen i svenska skolor. Närmare bestämt tänker man ta bort avsnitten som berör hbt-rättigheter. Många fruktar att regeringen också kommer att göra verklighet av sitt vallöfte att avskaffa det könsneutrala äktenskapet.