Till skillnad från många andra brukar jag inte gråta när jag skär och hackar lök. Däremot lärde vännen L. mig denna vecka att jag har gjort fel i alla år. Ajdå.

Visserligen har jag lyckats åstadkomma fina lökringar och riktigt finhackad lök, utan att fälla en tår, men det räknas inte. Man måste gå tillväga på rätt sätt ...

Nej, förresten, det är lika bra att erkänna det: det är faktiskt behändigare att hacka lök på det nya sättet. Jag gjorde det igår när jag skulle laga middag till 8 gäster och det gick hur lätt som helst. Tack L. för lektionen!

Men tänk om det är en massa andra saker som jag också gör fel, utan att ha en aning om det? Jag kanske dammsuger på fel sätt? Borstar tänderna på fel sätt? Tänker på fel sätt? Älskar på fel sätt? Och ingen vågar säga något, utom vännen L. då. Jag kanske får be honom om fler lektioner :o)

Tänk att bli pappa till en liten prinsessa. En omtumlande upplevelse, det kan jag intyga. Själv var jag med om det två gånger på 1970-talet. Att bli morfar till en liten prins är också stort. Det blev jag för drygt fem år sedan.

När min första prinsessa föddes var jag bara tjugotvå år gammal. Vi åkte in till BB på kvällen och när jag vacklade ut därifrån på morgonen efter en dramatisk natt kände jag att nu hade jag blivit vuxen på riktigt. Äntligen hade bitarna fallit på plats, liksom. Kanske Daniel kände något liknande igår morse?

Jag var nog rätt chockad också den där första gången. Ingen hade berättat för oss i förväg vad gamla testamentets gudsord ”med smärta skall du föda dina barn” kunde innebära för en kvinna. Inte i klartext i alla fall. Att det skulle göra så ont och bli så mycket blod. Och allt det där bara för att Adam och Eva för länge, länge sedan åt ett äpple … Hur kan någon påstå att det var en god och kärleksfull gud som utdömde detta straff? Har de egentligen läst bibeln, de som tror på detta?

Till hösten ska vår lille prins fylla sex och börja skolan. Igår hämtade jag honom från dagis. Just då satt han mitt i en pöl smältvatten ute på dagisgården och jublade. Och sedan måste jag följa med och titta på alla andra härliga pölar, fast jag slapp kliva ner i dem ...

Barn i den åldern har en förmåga att glädja sig åt det mesta: det är kul när snön kommer, men det är kul när den smälter också. Lyckligtvis hade han en nästan vattentät overall på sig.

Vad var egentligen din första skiva? frågade min man plötsligt ikväll när vi tittade på melodifestivalen. Det tog en stund innan jag kom på det: det var en singel med Die Moldau av Bedrich Smetana. Jag minns inte om det fanns något mer på skivan.

Min storebror hade köpt en skivspelare, den första skivspelaren överhuvudtaget i vårt barndomshem, och ibland, när han var på bra humör, fick vi andra också använda den. Vi passade förstås också på när han inte var hemma.

Jag tror att teckningsläraren i skolan hade spelat Die Moldau för oss som inspirationsmusik och hade berättat lite om den. Att den handlade om floden Moldau som ringlade sig genom det skiftande landskapet i Böhmen, alltså i dagens Tjeckien.

Något så vackert och medryckande hade jag aldrig hört förut. Detta nationalromantiska musikstycke från 1800-talet gick rakt in i mitt känsliga pojkhjärta. Nästa sommar när jag hade tjänat lite pengar gick jag och köpte skivan, och sedan lyssnade jag på den så ofta jag kunde komma åt skivspelaren. Jag måste ha varit omkring tretton eller fjorton år, och man får nog säga att jag var en tonåring med en ganska udda musiksmak.

Skivan har försvunnit, men jag har musiken på en cd. Och när jag sätter mig och lyssnar så upptäcker jag att Die Moldau fortfarande berör mig väldigt starkt. Nästan så jag börjar gråta, faktiskt. Den där känsliga tonårspojken finns nog kvar någonstans långt inne i mig ...

Cynthia Nixon, en av tjejerna i Sex and the City, uppges vara lesbisk i verkliga livet. I en intervju har hon sagt att det är ett val. Och av allt att döma var det lätt att välja. Hon citerar ett tal där hon har sagt: ”I’ve been straight and I’ve been gay, and gay is better.”

Dessa uttalanden har hon fått mycket kritik för. Inte minst från homosexuella debattörer som är rädda att konservativa kristna ska få vatten på sin kvarn. För om homosexualitet är ett val, då kan man kanske också välja ett annat sätt att leva.

Möjligen kunde Cynthia ha uttryckt sig lite försiktigare, fast egentligen förstår inte jag varför många blev så arga. För mig som har levt i en heterosexuell relation i många år är det lätt att förstå hennes sätt att resonera.

Jag kunde ju ha stannat kvar där jag var, men mina homosexuella känslor var så starka att jag till slut valde att bryta upp. Läggningen och känslorna valde jag förstås inte. Dem bar jag på från början, även om det länge var omedvetet. Men beslutet att leva ut dem var mitt.

Så var det för mig. Kanske för Cynthia också, vad vet jag. Någon gång måste även hon ha börjat söka sig till personer av samma kön, och det gör man rimligen bara om man ”har det i sig”.

Många andra har förmodligen helt andra erfarenheter, men det upplever jag inte som ett problem. Alla behöver väl inte vara likadana?

Kommer 2012 att bli ett bra år? Bättre än 2011? Säkert inte för alla. Men vi får hoppas att det blir en del framsteg i alla fall.

Kanske några fler länder i världen slutar diskriminera homosexuella och transpersoner. Kanske några fler länder påbörjar en utveckling mot fred, frihet och demokrati. Kanske det blir fred mellan nord- och sydkoreanerna eller mellan israelerna och palestinierna.

Låter det utopiskt? När jag var ung var det ingen som vågade tro att Sovjetimperiet en dag skulle rasa samman, eller att apartheidsystemet i Sydafrika skulle avskaffas. Ändå var det precis vad som hände. Så jag tycker vi ska vara optimister.

Vad jag önskar för Sverige? Hmm. Det måste jag nog fundera på ett tag.

Men själv ser jag fram emot att fylla 65 och bli pensionär på riktigt. Tänk så mycket rabatt jag kommer att få på en massa ställen :o)

Uppenbarligen är det inte bara texter om nakna män och sex som lockar läsare. Att skriva om döden ger också rätt bra utslag i besöksstatistiken. Överraskande bra. Ni kanske trots allt inte är så ytliga och enkelspåriga som man kunde tro :o)

Lite dyster var den nog ändå, min förra blogg. Men då kan jag trösta er med att jag faktiskt inte går och tänker på döden hela tiden. Jag har alldeles för mycket annat att tänka på.

Faktum är att jag är ganska nöjd med mitt liv – både det jag har bakom mig och det jag har idag. Jag vill vara kvar i många år, men skulle det inte bli så, då har jag i alla fall haft ett långt och bra liv. Jag kommer alltså inte att dö bitter och besviken. Och det är kanske det viktigaste?

När jag var ung tänkte jag inte så ofta på döden. Nu när jag blivit äldre tänker jag desto oftare på den. Inte så konstigt kanske.

Det finns några saker som stör mig med döden. Till att börja med att det är så svårt att planera för den. Jag vet liksom inte när den kommer att inträffa. Kanske om en liten stund. Kanske om tio, tjugo eller trettio år. Hur ska jag hantera denna brist på information? Leva som om varje dag kunde vara min sista? Låter käckt, men hur gör man i praktiken?

Å andra sidan – hur skulle jag reagera om jag fick veta att jag bara hade tre månader kvar att leva? Kanske är det trots allt bäst att inte veta …

En annan sak som stör mig är vetskapen att allt kommer att fortsätta ungefär som vanligt efter min död. Några människor kommer kanske att sakna mig, några kommer att tycka det är skönt att slippa mig. Men i övrigt? Ingen skillnad. Världen kommer att snurra vidare som om jag aldrig hade funnits. Och det känns lite tråkigt.

Ibland har jag lekt med tanken att världen kanske bara finns i mitt huvud. Det skulle innebära att allt tar slut när jag dör. Men det var bara ett egotrippat tankeexperiment, inget att ta på allvar :o)

Det värsta är nog allt jag kan råka ut för innan jag dör. Då handlar det inte bara om något som stör mig utan om något ganska skräckinjagande.

Precis som många andra vill jag helst dö knall och fall. Tror det vore bäst både för mig själv och mina närmaste. Men tänk om det i stället blir en lång tid av sjukdom och misär i äldrevården. Fy fan. I ett sånt läge skulle man behöva aktiv dödshjälp. Men det är ju inte tillåtet, och även om det skulle bli tillåtet framöver måste man ju vara tillräckligt stark och klar i knoppen för att själv kunna begära dödshjälp. Så den utvägen kanske inte finns i verkligheten.

Hur som helst. En dag tar det slut. Och något liv efter döden tror jag inte på, så det är det minsta bekymret. Död är död.

I morse väckte min älskling mig med kaffe och cognac. Fast den fina franska cognacen fanns kvar i flaskan och var en 64-årspresent.

Som barn fick vi välja vad vi ville ha till middag när vi fyllde år, och jag valde alltid spenat. ”Vilken märklig pojke du är” sa min mor då, eller kanske kände jag bara på mig att det var det hon tänkte. Men jag fick i alla fall som jag ville.

Konstigt nog minns jag bara spenaten, inte vad vi åt i övrigt. Men jag kan tänka mig att middagen bestod av stora holländska köttbullar, stuvad spenat och kokt potatis. Min mor var inte särskilt road av matlagning och inte särskilt bra på det heller, men en sådan måltid kunde hon nog åstadkomma utan problem.

Lite egen är jag nog än idag. Sånt går inte bort med åren, snarare tvärtom. Och jag tycker fortfarande om spenat, fast cognac är också helt okej :o)

Idag blir det bara en vanlig måndag, för jag har redan firat i lördags.

Idag går tankarna till de vänner och bekanta som dött i aids. När sjukdomen började sprida skräck bland bögar på 1980-talet var jag precis på väg in i bögvärlden. En ganska tuff start, fast det var naturligtvis mycket värre för alla dem som blev sjuka och dog.

Samtidigt är World Aids Day en dag då vi kan glädjas över allt positivt som hänt för oss homosexuella i sjukdomens spår. I alla fall här i Sverige och en del andra länder, främst i västvärlden.

Dels har ju forskningen gjort stora framsteg i kampen mot sjukdomen, dels har vi bit för bit fått samma lagliga rättigheter som alla andra, något som ingen på 1980-talet kunde föreställa sig ens i sin vildaste fantasi.

Men i stora delar av världen ser det helt annorlunda ut. I många länder är det fortfarande svårt att vara homosexuell, det kan till och med vara straffbart, och miljoner hiv-smittade och aidssjuka får ingen eller mycket bristfällig behandling. Vi kanske inte kan erbjuda särskilt mycket hjälp, men åtminstone kan vi skänka alla dessa oskyldigt drabbade en tanke ibland. Idag till exempel.

Hade som vanligt en trevlig onsdageftermiddag med Gayseniorerna. Vi brukar börja med fika och fortsätta med öl eller vin. Lite bakvänt kanske, men man vänjer sig snabbt. Hur som helst så blir det mycket kravlöst småprat, fast det förekommer även mera allvarliga samtal.

I morse hade jag tvättstugan. På eftermiddagen hämtade jag mitt barnbarn från dagis och var med honom några timmar. Jag hade hans cykel med mig, och han insisterade på att cykla en lång omväg för att visa mig en lekplats som han gillar.

När vi till slut kom hem ville han hjälpa till med matlagningen, och det kan man ju inte tacka nej till. Sedan ägnade han sig åt ett nytt konstnärligt projekt: att rita glasstrutar med fina glasskulor i olika färger i en liten bok som han satt ihop särskilt för ändamålet. En glassbok helt enkelt. Han är verkligen en energisk och påhittig femåring. Man har aldrig tråkigt tillsammans med honom.

I morgon blir det heldagsmöte med en projektgrupp som jag är med i. Vi ska diskutera olika bildförslag till en lärobok för gymnasiet. Inga färgglada glasstrutar där, antar jag, men det kan nog bli rätt intressanta diskussioner. Sedan hoppas jag på en lugn fredagkväll.