I sista minuten bestämde jag mig för att följa med till operan i alla fall igår kväll, trots risken för plötsliga host- eller nysanfall. Lyckligtvis gick det bra. Och Richard Strauss ”Capriccio” från 1942 visade sig vara rätt underhållande. Framför allt i andra akten. Där lyfte det och blev bitvis riktigt roligt.

Capriccio är inte bara en opera. Den handlar också om opera. Om vad som är viktigast, texten, teaterkonsten eller musiken, om förhållandet mellan opera och verklighet, om operans traditioner och behov av förnyelse … Allt invävt i en lättsam, lagom romantisk berättelse i överklassmiljö – med inslag av rivalitet och svartsjuka men utan blodiga uppgörelser. Aningen introvert kanske, men helt okej för min del.

Det är ganska eländigt här. Jag har var varit förkyld i flera dagar. Har försökt uträtta en del ändå, men inte riktigt orkat hitta på några blogginlägg. Ont i halsen, ont i huvudet, rethosta, rinnande näsa … "Du har väl pussat och kramat för många Gay-Seniorer", sa min alltid lika förstående älskling :o)

Det lyfte i alla fall lite när jag lyssnade på ”Berlin-Paris (one way)”, hans senaste komposition. Ibland känns det lite jobbigt att han tillbringar så många timmar i sitt musikrum, men när jag hör resultatet förlåter jag allt. Det är ganska meditativt denna gång, en stillsam musikalisk tågresa upplever jag det som. Fast i början låter det som en tidig morgon i naturen. Kanske i Berlins Tiergarten? Klicka här om du vill lyssna själv!

Häromdan var jag på Medelhavsmuseet med Gay-Seniorerna. Vi tittade på en intressant utställning om etruskerna, ett folk som levde i Italien under antiken. Deras kultur hade sin blomstringstid för sådär 2 500 år sedan.

Utställningen bestod mest av små filmer kring olika teman, t.ex. städer, samhälle, krig, religion, språk, måltider eller gravkultur. Men det fanns också en del föremål som arkeologerna har hittat, bl.a. en vitrin med votivgåvor – små skulpturer som etruskerna offrade till gudarna. De föreställde olika kroppsdelar och offerriterna gick ut på att få hjälp mot sjukdomar i dessa kroppsdelar eller tacka gudarna för att man blivit frisk.

Som bilden visar var det många kukar i vitrinen. Är samlingen representativ eller speglar den bara en viss kukfixering hos arkeologerna eller dem som utformat utställningen? Jag vet inte, men man kan inte låta bli att undra. Var det många etruskiska män som led av könssjukdomar eller impotens? Eller var kukskulpturerna kanske fruktbarhetssymboler som man offrade för att få fler barn?

När man tittar runt i en stor museisal är det ovanligt att man tycker om alla målningar som hänger där. Oftast fastnar man bara för några stycken. Men Eugène Janssons Stockholmsvyer i blå toner är helt oemotståndliga.

Det var dessa blå målningar han blev känd för. Det är också de som är vackrast och känns mest moderna, tycker jag. Men en dag bestämde Eugène Jansson sig för något helt annat.

Han började måla nakna unga män i naturlig storlek, ibland till och med större. En del av dessa målningar är också rätt fina, men långtifrån alla. Hur som helst är det fascinerande att man kunde göra sådana målningar i början av 1900-talet – och visa dem på utställningar! Och att man kunde vara så pass öppen med sin homosexualitet som Eugène Jansson verkar ha varit.

Det var förstås friare och öppnare bland konstnärer och intellektuella än i samhället i övrigt. Och så hade han högt uppsatta beskyddare, framför allt prins Eugen. Men tydligen fanns det också gott om unga män som var beredda att ställa upp som nakenmodeller, och de kom nog oftast från arbetarklassen, om jag förstått saken rätt.

Jag såg förra Eugène Jansson-utställningen på Liljevalchs, 1998, och kände igen många av de målningar som nu hänger på Waldemarsudde. Men det var ett glatt återseende, och jag kan nog tänka mig att gå dit fler gånger.

Tisdagen den 28 februari kl.13.00 träffas alla promenad- och konstsugna Gay-Seniorer utanför Gamla stans T-banestation vid Munkbrogatan.

Vi kommer att ta färjan till Djurgården och promenera till Waldemarsudde, där vi ska se Eugène Jansson-utställningen. Hjärtligt välkomna, även ni som inte brukar delta i Gay-Seniorernas aktiviteter!

Tänka sig att självaste Richard Wagner bodde i Riga några år. Närmare bestämt 1837–1839. Wagner arbetade som förste kapellmästare vid Rigas tyskspråkiga stadsteater. Men betalningen var tydligen ganska blygsam, eller så hade han för vidlyftiga vanor. 1939 tvingades han hastigt lämna staden för att komma undan sina fordringsägare. Kulturarbetare hade det tufft redan då, det förstår man ...

Det händer en del i flera europeiska länder när det gäller hbt-rättigheter. Både positivt och negativt. Inte sällan blir det hårklyverier kring ordet ”äktenskap”. Ett ord som många heterosexuella helst vill reservera för sina egna tjusiga kärleksrelationer. Det får liksom inte smutsas ner av sånt där som homosexuella håller på med. Fast det vågar man numera inte säga i klartext. I stället blir det olika krystade resonemang.

I Storbritannien vill den konservativt ledda koalitionsregeringen ge homosexuella par möjlighet att inga äktenskap. Intressant att initiativet kommer just från denna regering, inte från den tidigare labourregringen!

I ett tal i höstas lyckades premiärminister David Cameron med konststycket att motivera äktenskap för homosexuella utifrån konservativa värderingar:

“We’re consulting on legalising gay marriage. To anyone who has reservations, I say: Yes, it’s about equality, but it’s also about something else: commitment.

Conservatives believe in the ties that bind us; that society is stronger when we make vows to each other and support each other. So I don’t support gay marriage despite being a Conservative. I support gay marriage because I’m a Conservative.”

Det kom förstås genast protester, även från högt uppsatta partikamrater. Och nyligen ifrågasatte den anglikanske ärkebiskopen av York, John Sentamu, statens rätt att omdefiniera äktenskapet. Hans resonemang kan sammanfattas ungefär så här: Homosexuella par får gärna ingå någon form av partnerskap, men att kalla det för äktenskap skulle vara ett brott mot traditionen och historien. Äktenskapet är av hävd en förbindelse mellan en man och en kvinna, och det kan politiker inte bara bestämma sig för att ändra på.

Det är ett märkligt historielöst sätt att tänka, för egentligen är det väl tvärtom: samhället och språket förändras ju hela tiden, och därför måste man ibland anpassa gällande lagar och regler. Men ärkebiskopen säger sig i alla fall vara emot diskriminering av homosexuella. Alltid något.

I Frankrike har den socialistiske presidentkandidaten François Hollande lovat att öppna äktenskapet för homosexuella. Den nuvarande konservative presidenten Nicolas Sarkozy ligger lågt i frågan just nu, men hans premiärminister François Villon har i en tv-intervju uttalat ett klart ”nej” till äktenskap för homosexuella.

Nejet var nog väntat, men motiveringen väckte ett visst uppseende. Sett ur samhällets perspektiv är äktenskapets främsta syfte att ge barn en trygg uppväxt, tycks Villon mena. Därför passar äktenskapet inte för homosexuella par. Att det finns homosexuella par med barn och heterosexuella par utan barn bekymrar honom uppenbarligen inte. Och att uppdatera äktenskapskonceptet verkar inte vara aktuellt.

Däremot kan Villon tänka sig betydande förbättringar i ”le pacs”, det franska partnerskapet, med utökade rättigheter och någon form av ceremoni i kommunalhuset. Under de senaste fem årens maktinnehav har den konservativa regeringen dock inte tagit några som helst initiativ i den riktningen.

I Spanien går utvecklingen bakåt just nu. Den nya konservativa regeringen har aviserat nya kursplaner för ett skolämne som verkar motsvara samhällskunskapen i svenska skolor. Närmare bestämt tänker man ta bort avsnitten som berör hbt-rättigheter. Många fruktar att regeringen också kommer att göra verklighet av sitt vallöfte att avskaffa det könsneutrala äktenskapet.

Ikväll avnjöt vännen F. och jag en ganska okänd och udda opera av Puccini: Flickan från Västern med Nina Stemme i huvudrollen. Riktigt bra faktiskt. Det hela utspelar sig i ett guldgrävarsamhälle i Kalifornien. Mycket passion och skönsång men ovanligt nog på opera så är det ingen som dör, bara någon som blöder lite. Slutet är ganska lyckligt, i alla fall för kärleksparet, vilket också är ovanligt.

Det var knakfullt på kungliga operan, men vi såg ganska bra från våra sista-minuten-lyssnarplatser.

Annars är det rätt mycket filosofi just nu. I morgon ska jag titta på ett manus om vetenskapsteori. Fast på eftermiddagen ska jag till gayseniorerna.

Än så länge har ingen förnekat att kvinnor och män har olika könsorgan. Tror jag. Men en del människor verkar bli alldeles hysteriska när någon antyder att det skulle kunna finnas fler biologiska skillnader mellan könen. I Sverige är den politiskt korrekta åsikten idag att alla skillnader utöver dem som har att göra med själva reproduktionen har socio-kulturella orsaker. Den som hävdar något annat betraktas som biologist och reaktionär och får mejlkorgen full av hatmejl.

När det gäller frågor kring sexuell läggning tycks det vid första anblicken vara tvärtom. Här är den politiskt korrekta åsikten idag att orsakerna är biologiska, dvs. att det handlar om medfödda anlag. Den som torgför en annan uppfattning blir inte populär, utom möjligen i högerreligiösa kretsar.

Särskilt bland oss homosexuella verkar många bli nervösa inför tanken att det trots allt skulle kunna finnas vissa socio-kulturella orsaker eller aspekter. Vi är ju innerligt trötta på alla minst sagt fantasifulla påståenden om att man kan ”förföras” till homosexualitet, att det är en ”livsstil” som man kan välja eller välja bort och att homosexualitet kan ”botas” med psykoterapi. Nej, då känns det tryggare att tro på biologiska, medfödda anlag.

Fast även när det gäller sexuell läggning möts forskare inom biologi/medicin ibland med misstänksamhet. För tänk om de faktiskt lyckas isolera vissa genetiska orsaker – då skulle de ju också kunna få för sig att försöka ”bota” homosexuella eller föreslå att foster med sådana anlag aborteras. Biologi anses alltså vara okej här, fast bara till en viss gräns. Man får inte gräva för djupt och ta fram oönskade forskningsresultat.

Själv tror jag på fri forskning och en fri debatt. Politisk korrekthet är en återvändsgränd som kantas av rädsla, intolerans och brist på fantasi.

Det är dumt och kontraproduktivt att i förväg försöka bestämma vad forskare bör komma fram till. Det är lika dumt och därtill odemokratiskt att försöka hindra folk från att gå ut med obekväma åsikter eller forskningsresultat. Då är det bättre att ta debatten och framföra saklig kritik. Och en öppen debatt bygger på respekt och tolerans – inga hatmejl, tack!

Min man älskar att renovera bostäder. Kasta ut all köksinredning och bygga nytt, riva ner tapeter, måla om, lägga nya golv och bygga garderober … Han är rätt bra på det också, det ska erkännas.

Fast om sanningen ska fram så verkar han lite väl förtjust i en del av dessa händiga män som ger goda råd – i byggshopar och på tv.

Låt gå för Johnnie och Mattias i Roomservice och Snickar-Björn i Äntligen hemma. De är i alla fall rätt söta. Men vad ser han i Martin Timell som inte jag ser?

Sedan är det en massa brittisk ombyggnadsporr. Ni vet, sådana där tv-program där folk köper fallfärdiga ruckel och gör om dem till drömbostäder för nästan inga pengar alls.

Själv föredrar jag svt:s kulturnyheter :o)

Och igår kväll fick vi till slut i oss lite finkultur på Kungliga Operan. Richard Strauss kortopera Elektra. "Ett rasande brutalt musikdrama om hämnd och besatthet" kallas den på operans hemsida.

Vännen F. hade fixat biljetter och lockat oss dit. Ett utmärkt initiativ. Det blev passion, hat, ond bråd död och skönsång i en perfekt blandning! Efteråt vacklade vi till Torget för att släcka törsten och bearbeta våra känslor i trygg stockholmsk bögmiljö.