Igår kväll såg vännen S. och jag dokumentären För dig naken, där en medelålders svensk konstnär och hans brasilianske pojkvän viker ut sig – dock bara andligen.

Den här filmen kommer nog inte att lämna särskilt djupa spår. Inte hos mig i alla fall. Fast den var bättre än jag hade väntat mig. Roligare, men också spretigare och ytligare. Ibland var det lite rörande, ibland kändes det nästan som ett slags freak show.

Den brasilianske pojkvännen gjorde ett ganska trevligt intryck, men man kan inte låta bli att undra varför han gav sig in i detta äventyr. Filmen gav ingen trovärdig förklaring.

Vad sökte killen egentligen? Kärlek? En sugar daddy? En inkörsport till en bättre framtid i en rikare del av världen? Varför fastnade han för denna egotrippade, labile man i ett kallt land i norra Europa? Nog borde det ha funnits mera attraktiva alternativ att välja på?

I slutet av 1990-talet fick P.O.Enquist Augustpriset för sin roman Livläkarens besök. Den handlar om en läkare med revolutionära åsikter som 1768 blev anställd vid det danska hovet. Hans uppgift: att ta hand om den unge, psykiskt störde kungen medan adelns och kyrkans män styrde Danmark. Under en kort period lyckades läkaren få närmast total makt över både kungen och landet, men fyra år senare tog allt slut när det avslöjades att han var drottningens älskare och förmodligen far till hennes barn.

Jag brukar ha en viss motvilja mot prisbelönta böcker. Vill inte ”tvingas” läsa en bok bara för att alla andra pratar om den och tycker den är så bra. Barnsligt kanske, men sån är jag. Den här boken läste jag i alla fall, och jag vill minnas att jag gillade den.

Igår kväll var vi och såg den danska filmen En kongelig affære, eller A royal affair, som den så träffande heter på svenska :o) Den bygger inte på Enquists bok, men berättar samma historia, som enligt uppgift också ska ha inträffat i verkligheten. En lång men mycket sevärd film, med flera strålande skådespelarinsatser. Dock borde man kanske valt någon med ett större känsloregister än Mads Mikkelsen till huvudrollen som läkaren.

Den här helgen blev det bio både lördag och söndag. Först såg vi The Descendants. En bra film, mycket bättre än jag hade väntat mig, faktiskt. Gå och se den om du inte har gjort det än!

På söndag blev det stumfilmen The Artist. Den är rätt charmig. Men jag förstår inte varför den fått så många utmärkelser – så fantastisk är den inte. I början hade jag lite svårt att hålla mig vaken, fast det blev bättre mot slutet.

Något som jag verkligen kan rekommendera är vietnamesisk mat. Vi åt på restaurangen Taste of Vietnam innan vi såg The Descendants och som vanligt var det jättegott. Det är sällan man blir besviken på maten där, och det är inte särskilt dyrt.

Hon har alltid väckt starka känslor, järnladyn Margaret Thatcher. Positiva såväl som negativa. Och så är det även när hon gestaltas av Meryl Streep i filmen Järnladyn.

Streep gör en strålande insats och det är en mycket sevärd och tankeväckande film. Inte minst därför att man som tittare får många associationer till dagens debatt om ekonomi och politik. Thatcher är förstås historia, men filmen känns förvånansvärt aktuell.

En del kritiker har anmärkt på att filmberättelsen utgår från den åldrande Thatchers liv, tankar och känslor, medan hennes uppväxt och karriär endast skildras genom korta tillbakablickar. Jag tycker tvärtom att det är ett utmärkt berättargrepp, som gör att man får möta människan Thatcher, inte bara politikern.

Oavsett vad du anser om Thatchers politiska gärning: gå och se filmen! Den är bra!

Idag hade vi min femårige dotterson här. Hans mamma var på ett spa med en kompis. Chokladinpackning och helkroppsmassage – visst låter det skönt? Det måste jag nog också testa vid tillfälle.

Femåringen fick följa med oss och storhandla och bestämma vad vi skulle ha till lunch. Det blev prinskorv och köttbullar. Ett inte helt överraskande val.

Nu har han åkt hem igen och vi är lite trötta, men vi ska nog i alla fall försöka komma iväg till bion om en stund och se Järnladyn med Meryl Streep.

Fredag. I morse skrev jag en bloggtext som ingen verkar gilla. Total tystnad. Jobbade några timmar med filosofiboken och tog sedan en promenad till badet. Skönt att simma, basta och sitta och småprata vid bassängkanten.

Vännen J. berättade att han hade lagat "min" laxsufflé, som jag skrev om härförleden. Det var inte särskilt svårt och blev jättegott. Han hade lagt till lite dill men i övrigt gjort ungefär som jag.

När jag kom hem var jag ganska trött, så efter kvällsmaten la jag mig och sov ett tag. Piggnade inte till förrän ganska sent på kvällen, man hann i alla fall se en bra film på svt1: Solisten. Om en psykiskt sjuk, hemlös man i Los Angeles som en gång var ett musikaliskt underbarn. Klart sevärd. Mycket Beethoven att lyssna på också.

Nu ska jag nog snart lägga mig igen.

Igår kväll åt vi en god middag på Side Track. Sedan knallade vi över till Victoria och såg Clint Eastwoods film om den legendariske FBI-chefen J. Edgar Hoover. En lång och innehållsrik film, men i det stora hela ganska platt och tråkig tyvärr.

Här finns ett antal teman som skulle vara intressanta att utveckla och fördjupa, både på det politiska planet och det personliga, men allt rinner bara ut i sanden. Till och med de mest dramatiska ögonblicken i Hoovers privatliv och karriär skildras på ett ytligt och anekdotiskt sätt, med diskreta antydningar om att det finns mycket mer att berätta. Men det berättas inte, och ingen av huvudpersonerna blir någonsin en levande människa.

Varför gör man en sådan film?

En gång för många, många år sedan läste jag Marianne Fredrikssons bok Simon och ekarna. Jag tyckte mycket om den. Marianne Fredriksson var en begåvad berättare.

Igår kväll var jag på bio med vännen K. och såg Lisa Ohlins film som bygger på boken. Den gillade jag också. Bitvis berörde den mig ganska starkt, faktiskt.

Gå och se filmen om du inte gjort det än! Den är klart sevärd!

Ikväll var vännen K. och jag på bio och såg Joachim Triers kritikerrosade film Oslo 31 augusti. En ganska långtråkig historia om en ung norrman som vantrivs i tillvaron. Jag förstår faktiskt inte varför den fick så bra recensioner.

Någon som har sett en bra film på sistone? Tacksam för tips!

Måndagmorgon. Bilderna från gårdagens film snurrar fortfarande runt i skallen på mig. Vi bestämde oss för att avsluta helgen med biobesök och såg The Skin I live In, Almodovars senaste film. En berättelse om en galen läkare, starka känslor, hämnd och ond bråd död. En typisk Almodovarfilm, välgjord och rätt underhållande, fast inte en av hans bästa.

Idag ska vi ha första mötet med Gayseniorernas nyvalda tf. styrelse, och jag misstänker att det under den närmaste tiden kommer att bli en del pyssel med föreningens bokslut och annat kul. Några måste liksom offra sig och ta hand om sånt. Men jag hoppas att vi nästa år också kan få i gång lite fler aktiviteter, utöver seniorcaféet varje onsdag.