När min första prinsessa föddes var jag bara tjugotvå år gammal. Vi åkte in till BB på kvällen och när jag vacklade ut därifrån på morgonen efter en dramatisk natt kände jag att nu hade jag blivit vuxen på riktigt. Äntligen hade bitarna fallit på plats, liksom. Kanske Daniel kände något liknande igår morse?

Jag var nog rätt chockad också den där första gången. Ingen hade berättat för oss i förväg vad gamla testamentets gudsord ”med smärta skall du föda dina barn” kunde innebära för en kvinna. Inte i klartext i alla fall. Att det skulle göra så ont och bli så mycket blod. Och allt det där bara för att Adam och Eva för länge, länge sedan åt ett äpple … Hur kan någon påstå att det var en god och kärleksfull gud som utdömde detta straff? Har de egentligen läst bibeln, de som tror på detta?

Till hösten ska vår lille prins fylla sex och börja skolan. Igår hämtade jag honom från dagis. Just då satt han mitt i en pöl smältvatten ute på dagisgården och jublade. Och sedan måste jag följa med och titta på alla andra härliga pölar, fast jag slapp kliva ner i dem ...

Barn i den åldern har en förmåga att glädja sig åt det mesta: det är kul när snön kommer, men det är kul när den smälter också. Lyckligtvis hade han en nästan vattentät overall på sig.

Min storebror hade köpt en skivspelare, den första skivspelaren överhuvudtaget i vårt barndomshem, och ibland, när han var på bra humör, fick vi andra också använda den. Vi passade förstås också på när han inte var hemma.

Jag tror att teckningsläraren i skolan hade spelat Die Moldau för oss som inspirationsmusik och hade berättat lite om den. Att den handlade om floden Moldau som ringlade sig genom det skiftande landskapet i Böhmen, alltså i dagens Tjeckien.

Något så vackert och medryckande hade jag aldrig hört förut. Detta nationalromantiska musikstycke från 1800-talet gick rakt in i mitt känsliga pojkhjärta. Nästa sommar när jag hade tjänat lite pengar gick jag och köpte skivan, och sedan lyssnade jag på den så ofta jag kunde komma åt skivspelaren. Jag måste ha varit omkring tretton eller fjorton år, och man får nog säga att jag var en tonåring med en ganska udda musiksmak.

Skivan har försvunnit, men jag har musiken på en cd. Och när jag sätter mig och lyssnar så upptäcker jag att Die Moldau fortfarande berör mig väldigt starkt. Nästan så jag börjar gråta, faktiskt. Den där känsliga tonårspojken finns nog kvar någonstans långt inne i mig ...

Först serverades en underbar svampsoppa med ostkex, sedan lax och broccoli med en jättegod sås och kokt potatis, till slut en ostbricka med mycket att välja på och kaffe med avec som pricken över i:et. Vi kan nog tänka oss att komma tillbaka …

Plötsligt stod jag på en av flodkajerna och tittade ut över vattnet. Det var vackert, soligt väder och jag tog en massa bilder. När jag plåtade ett kyrktorn såg jag att klockan var nästan fyra på eftermiddagen. Jag vaknade med ett ryck – jag hade missat planet hem till Sverige!

Varför drömmer man om ett missat plan? Kan det ha att göra med att månaden februari är för kort för att hinna med allt som råkat hamna i min almanacka? Lite stressigt har det nog varit de senaste veckorna. Och det drömda besöket i hemstaden gjorde knappast saken bättre: det är ju ganska trist med förfallna och delvis rivna barndomskvarter.

Idag ska jag i alla fall ta det ganska lugnt. Bad med gubbarna på eftermiddagen, matlag med andra gubbar på kvällen.

Streep gör en strålande insats och det är en mycket sevärd och tankeväckande film. Inte minst därför att man som tittare får många associationer till dagens debatt om ekonomi och politik. Thatcher är förstås historia, men filmen känns förvånansvärt aktuell.

En del kritiker har anmärkt på att filmberättelsen utgår från den åldrande Thatchers liv, tankar och känslor, medan hennes uppväxt och karriär endast skildras genom korta tillbakablickar. Jag tycker tvärtom att det är ett utmärkt berättargrepp, som gör att man får möta människan Thatcher, inte bara politikern.

Oavsett vad du anser om Thatchers politiska gärning: gå och se filmen! Den är bra!

Femåringen fick följa med oss och storhandla och bestämma vad vi skulle ha till lunch. Det blev prinskorv och köttbullar. Ett inte helt överraskande val.

Nu har han åkt hem igen och vi är lite trötta, men vi ska nog i alla fall försöka komma iväg till bion om en stund och se Järnladyn med Meryl Streep.