Häromdan var jag på Medelhavsmuseet med Gay-Seniorerna. Vi tittade på en intressant utställning om etruskerna, ett folk som levde i Italien under antiken. Deras kultur hade sin blomstringstid för sådär 2 500 år sedan.

Utställningen bestod mest av små filmer kring olika teman, t.ex. städer, samhälle, krig, religion, språk, måltider eller gravkultur. Men det fanns också en del föremål som arkeologerna har hittat, bl.a. en vitrin med votivgåvor – små skulpturer som etruskerna offrade till gudarna. De föreställde olika kroppsdelar och offerriterna gick ut på att få hjälp mot sjukdomar i dessa kroppsdelar eller tacka gudarna för att man blivit frisk.

Som bilden visar var det många kukar i vitrinen. Är samlingen representativ eller speglar den bara en viss kukfixering hos arkeologerna eller dem som utformat utställningen? Jag vet inte, men man kan inte låta bli att undra. Var det många etruskiska män som led av könssjukdomar eller impotens? Eller var kukskulpturerna kanske fruktbarhetssymboler som man offrade för att få fler barn?

Tänk att bli pappa till en liten prinsessa. En omtumlande upplevelse, det kan jag intyga. Själv var jag med om det två gånger på 1970-talet. Att bli morfar till en liten prins är också stort. Det blev jag för drygt fem år sedan.

När min första prinsessa föddes var jag bara tjugotvå år gammal. Vi åkte in till BB på kvällen och när jag vacklade ut därifrån på morgonen efter en dramatisk natt kände jag att nu hade jag blivit vuxen på riktigt. Äntligen hade bitarna fallit på plats, liksom. Kanske Daniel kände något liknande igår morse?

Jag var nog rätt chockad också den där första gången. Ingen hade berättat för oss i förväg vad gamla testamentets gudsord ”med smärta skall du föda dina barn” kunde innebära för en kvinna. Inte i klartext i alla fall. Att det skulle göra så ont och bli så mycket blod. Och allt det där bara för att Adam och Eva för länge, länge sedan åt ett äpple … Hur kan någon påstå att det var en god och kärleksfull gud som utdömde detta straff? Har de egentligen läst bibeln, de som tror på detta?

Till hösten ska vår lille prins fylla sex och börja skolan. Igår hämtade jag honom från dagis. Just då satt han mitt i en pöl smältvatten ute på dagisgården och jublade. Och sedan måste jag följa med och titta på alla andra härliga pölar, fast jag slapp kliva ner i dem ...

Barn i den åldern har en förmåga att glädja sig åt det mesta: det är kul när snön kommer, men det är kul när den smälter också. Lyckligtvis hade han en nästan vattentät overall på sig.

Det händer en del i flera europeiska länder när det gäller hbt-rättigheter. Både positivt och negativt. Inte sällan blir det hårklyverier kring ordet ”äktenskap”. Ett ord som många heterosexuella helst vill reservera för sina egna tjusiga kärleksrelationer. Det får liksom inte smutsas ner av sånt där som homosexuella håller på med. Fast det vågar man numera inte säga i klartext. I stället blir det olika krystade resonemang.

I Storbritannien vill den konservativt ledda koalitionsregeringen ge homosexuella par möjlighet att inga äktenskap. Intressant att initiativet kommer just från denna regering, inte från den tidigare labourregringen!

I ett tal i höstas lyckades premiärminister David Cameron med konststycket att motivera äktenskap för homosexuella utifrån konservativa värderingar:

“We’re consulting on legalising gay marriage. To anyone who has reservations, I say: Yes, it’s about equality, but it’s also about something else: commitment.

Conservatives believe in the ties that bind us; that society is stronger when we make vows to each other and support each other. So I don’t support gay marriage despite being a Conservative. I support gay marriage because I’m a Conservative.”

Det kom förstås genast protester, även från högt uppsatta partikamrater. Och nyligen ifrågasatte den anglikanske ärkebiskopen av York, John Sentamu, statens rätt att omdefiniera äktenskapet. Hans resonemang kan sammanfattas ungefär så här: Homosexuella par får gärna ingå någon form av partnerskap, men att kalla det för äktenskap skulle vara ett brott mot traditionen och historien. Äktenskapet är av hävd en förbindelse mellan en man och en kvinna, och det kan politiker inte bara bestämma sig för att ändra på.

Det är ett märkligt historielöst sätt att tänka, för egentligen är det väl tvärtom: samhället och språket förändras ju hela tiden, och därför måste man ibland anpassa gällande lagar och regler. Men ärkebiskopen säger sig i alla fall vara emot diskriminering av homosexuella. Alltid något.

I Frankrike har den socialistiske presidentkandidaten François Hollande lovat att öppna äktenskapet för homosexuella. Den nuvarande konservative presidenten Nicolas Sarkozy ligger lågt i frågan just nu, men hans premiärminister François Villon har i en tv-intervju uttalat ett klart ”nej” till äktenskap för homosexuella.

Nejet var nog väntat, men motiveringen väckte ett visst uppseende. Sett ur samhällets perspektiv är äktenskapets främsta syfte att ge barn en trygg uppväxt, tycks Villon mena. Därför passar äktenskapet inte för homosexuella par. Att det finns homosexuella par med barn och heterosexuella par utan barn bekymrar honom uppenbarligen inte. Och att uppdatera äktenskapskonceptet verkar inte vara aktuellt.

Däremot kan Villon tänka sig betydande förbättringar i ”le pacs”, det franska partnerskapet, med utökade rättigheter och någon form av ceremoni i kommunalhuset. Under de senaste fem årens maktinnehav har den konservativa regeringen dock inte tagit några som helst initiativ i den riktningen.

I Spanien går utvecklingen bakåt just nu. Den nya konservativa regeringen har aviserat nya kursplaner för ett skolämne som verkar motsvara samhällskunskapen i svenska skolor. Närmare bestämt tänker man ta bort avsnitten som berör hbt-rättigheter. Många fruktar att regeringen också kommer att göra verklighet av sitt vallöfte att avskaffa det könsneutrala äktenskapet.

I delstaten Washington i nordvästra USA kommer man förmodligen snart att rösta igenom en lag som öppnar äktenskapet för homosexuella. Man blir då den sjunde delstat som gör detta. Att lagen ser ut att kunna antas beror på att ytterligare en ledamot i delstatens senat har bestämt sig för att stödja den: senator Mary Margaret Haugen, en djupt troende kristen demokrat.

Det är inte ofta man blir glad när man läser eller hör vad kristna ledare och politiker i världen anser om oss homosexuella och våra rättigheter. Men jag blir faktiskt glad när jag läser Haugens uttalande. Här kommer en del av det:

“I have very strong Christian beliefs, and personally I have always said when I accepted the Lord, I became more tolerant of others. I stopped judging people and try to live by the Golden Rule. This is part of my decision. I do not believe it is my role to judge others, regardless of my personal beliefs. It’s not always easy to do that. For me personally, I have always believed in traditional marriage between a man and a woman. That is what I believe, to this day.

But this issue isn’t about just what I believe. It’s about respecting others, including people who may believe differently than I. It’s about whether everyone has the same opportunities for love and companionship and family and security that I have enjoyed.

For as long as I have been alive, living in my country has been about having the freedom to live according to our own personal and religious beliefs, and having people respect that freedom.

Not everyone will agree with my position. I understand and respect that. I also trust that people will remember that we need to respect each other’s beliefs. All of us enjoy the benefits of being Americans, but none of us holds a monopoly on what it means to be an American. Ours is truly a big tent, and while the tent may grow and shrink according to the political winds of the day, it should never shrink when it comes to our rights as individuals.

Do I respect people who feel differently? Do I not feel they should have the right to do as they want? My beliefs dictate who I am and how I live, but I don’t see where my believing marriage is between a man and a woman gives me the right to decide that for everyone else.”

Det var kloka ord, Mary Margaret Haugen!

Har ni läst Marcus Birros och Eric Roséns ”debattinlägg” om gud och homofobi m.m. de senaste dagarna? Gör det! De är ganska roliga. Fast jag undrar vad de där gossarna egentligen har mot varandra? Olika åsikter har de, det är uppenbart. Men varför blir de så tvärilskna? Vad är det de triggar hos varandra? Bäst att inte spekulera i det :o)

Birros krönika i den frireligiösa tidningen Dagen framkallade först bara en trött suck hos mig. Vilken smörja! Birro anser att Sverige behöver en gammaltestamentlig, oföränderlig, krävande och dömande gud. Således gillar han inte moderna, lite lekfulla och provocerande beskrivningar av gud som ”en lesbisk kvinna som lagar mat i himlen” eller ”en bög i läderbyxor”.

Här kan man förstås läsa en hel del mellan raderna. Det finns även anledning att fråga sig varför Birro väljer att ta avstånd från just dessa gudsbilder, som båda anknyter till homosexualitet. Men att bli ”mullrande jävla dyngilsk” som Rosén och kalla Birros krönika för ”ett frontalangrepp på homosexualitet” – det är väl ändå en lätt överdrift. Det är ju ingen nyhet att påven och en massa andra ärkereaktionära kristna avvisar alla försök att ”uppdatera” religionen och samhället och betraktar homosexuell kärlek som en svår synd.

Hur som helst så går Birro genast till svavelosande motangrepp. Bland annat kallar han Roséns sajt för ”ett nedpissat gammalt plank”. Man förstår att gamla testamentets egotrippade, aggressiva gud passar Birro som hand i handske. En fråga om temperament och identifiering, helt enkelt. Men vad hade han egentligen väntat sig? Om man älskar att väcka uppmärksamhet och provocera, vilket Birro uppenbarligen gör, då måste man väl räkna med att det kan bli reaktioner? Är det inte rentav så att man vill ha reaktioner? Vad vore poängen annars?

Att tillåta äktenskap mellan personer av samma kön innebär ett hot mot mänsklighetens överlevnad, anser påven. Det visste vi egentligen redan, alltså att han anser det, men nyligen har han uttryckt det ovanligt tydligt i ett tal.

Hur tänker påven då? Hur kan äktenskap mellan personer av samma kön utgöra ett sådant hot? Den amerikanske komikern Jimmy Kimmel har förklarat saken i en liten sketch. Klicka här för att se den!

Skulle du kunna tänka dig att låta operera bort din förhud? Väldigt många män skulle nog svara nej om de fick frågan. Kanske de flesta.

Och de som svarar ja? Om de är vuxna och menar allvar bör vi antagligen respektera deras rätt att få omskärelsen utförd. Gärna på egen bekostnad då, om ingreppet inte är medicinskt motiverat.

Men är det verkligen rimligt att utsätta småpojkar för sådana här saker? Varför inte vänta tills pojkarna blivit vuxna och kan bestämma själva?

Visst ska vi ha religionsfrihet. Men måste det betyda att vad som helst är tillåtet så snart det görs i någon religions namn? Har småpojkar inga individuella mänskliga rättigheter?

För inte särskilt länge sedan försvarade vita kristna i Sydafrika apartheidsystemet med hjälp av Bibeln. Borde resten av världen ha accepterat detta i religionsfrihetens namn? Naturligtvis inte.

Genom en stor del av kristendomens historia har Bibeln också använts för att uppmana till diskriminering och förföljelse av judarna. Hur många anser idag att det var okej därför att det handlade om en helig bok och djupt kända religiösa övertygelser? Ganska få hoppas jag.

Det är lätt att komma på fler exempel på gamla religiösa föreställningar som de flesta, även troende, idag tar avstånd ifrån. Så varför hålla fast just vid traditionen att omskära småpojkar? För att de bara kan gråta och inte förmår sätta kraft bakom sina protester?

De senaste månaderna har det pågått en märklig debatt kring denna fråga. Märklig därför att själva frågan tydligen är så tabu för somliga att de bara kan skälla på sina åsiktsmotståndare och misstänkliggöra dem. Sakargumenten lyser med sin frånvaro. Vilken trist debatteknik.

När jag var ung tänkte jag inte så ofta på döden. Nu när jag blivit äldre tänker jag desto oftare på den. Inte så konstigt kanske.

Det finns några saker som stör mig med döden. Till att börja med att det är så svårt att planera för den. Jag vet liksom inte när den kommer att inträffa. Kanske om en liten stund. Kanske om tio, tjugo eller trettio år. Hur ska jag hantera denna brist på information? Leva som om varje dag kunde vara min sista? Låter käckt, men hur gör man i praktiken?

Å andra sidan – hur skulle jag reagera om jag fick veta att jag bara hade tre månader kvar att leva? Kanske är det trots allt bäst att inte veta …

En annan sak som stör mig är vetskapen att allt kommer att fortsätta ungefär som vanligt efter min död. Några människor kommer kanske att sakna mig, några kommer att tycka det är skönt att slippa mig. Men i övrigt? Ingen skillnad. Världen kommer att snurra vidare som om jag aldrig hade funnits. Och det känns lite tråkigt.

Ibland har jag lekt med tanken att världen kanske bara finns i mitt huvud. Det skulle innebära att allt tar slut när jag dör. Men det var bara ett egotrippat tankeexperiment, inget att ta på allvar :o)

Det värsta är nog allt jag kan råka ut för innan jag dör. Då handlar det inte bara om något som stör mig utan om något ganska skräckinjagande.

Precis som många andra vill jag helst dö knall och fall. Tror det vore bäst både för mig själv och mina närmaste. Men tänk om det i stället blir en lång tid av sjukdom och misär i äldrevården. Fy fan. I ett sånt läge skulle man behöva aktiv dödshjälp. Men det är ju inte tillåtet, och även om det skulle bli tillåtet framöver måste man ju vara tillräckligt stark och klar i knoppen för att själv kunna begära dödshjälp. Så den utvägen kanske inte finns i verkligheten.

Hur som helst. En dag tar det slut. Och något liv efter döden tror jag inte på, så det är det minsta bekymret. Död är död.

När man står på Medborgarplatsen och tittar i riktning mot Stockholmsmoskén och Katarinakyrkan kan man nästan få för sig att minareten och kyrktornet finns på var sin sida av samma byggnad. Och det är egentligen en ganska tilltalande tanke: att muslimer och kristna skulle ha ett gemensamt bönehus men med var sitt torn. Kanske judarna kunde få vara med också, och få ett eget torn?

Det borde finnas goda förutsättningar, för likheterna mellan judar, kristna och muslimer är större än många tror. De dyrkar ju i princip samma gud. Så varför inte dra ett streck över alla gamla konflikter och tillbe denna gud tillsammans? Det skulle göra världen till en betydligt fredligare plats.

Själv lever jag lyckligt utan gud, men jag tycker det är helt okej med religiösa människor, bara de försöker vara lite förnuftiga och toleranta och låter bli att slåss :o)

I Jerusalem har ortodoxa judar krossat hundratals tv-apparater framför tv-huset för att protestera mot omoraliska tv-program. Dock inga nya platta tv-apparater, bara gamla som väl i alla fall skulle kasseras. Även religiösa fanatiker måste uppenbarligen tänka på ekonomin …

Hur det är i Israel vet jag inte, men här i Sverige skulle jag tvärtom vilja ha mer snusk och omoral i tv. I alla fall sent på kvällen när barnen sover. Vi fattiga pensionärer har ju inte råd att hyra porrullar hela tiden :o)

Klicka här för att läsa mer.