Förmodligen har ingen stockholmare under 40 några problem med texten på den här reklamskylten i t-banan. För mig tog det några sekunder innan jag fattade.

Men jag blev i alla fall sugen på att spela boule. Det var ett tag sedan. Boule skulle passa bra nu när våren är på väg, men då utomhus förstås. Finns det några som har lust att vara med?

Det händer en del i flera europeiska länder när det gäller hbt-rättigheter. Både positivt och negativt. Inte sällan blir det hårklyverier kring ordet ”äktenskap”. Ett ord som många heterosexuella helst vill reservera för sina egna tjusiga kärleksrelationer. Det får liksom inte smutsas ner av sånt där som homosexuella håller på med. Fast det vågar man numera inte säga i klartext. I stället blir det olika krystade resonemang.

I Storbritannien vill den konservativt ledda koalitionsregeringen ge homosexuella par möjlighet att inga äktenskap. Intressant att initiativet kommer just från denna regering, inte från den tidigare labourregringen!

I ett tal i höstas lyckades premiärminister David Cameron med konststycket att motivera äktenskap för homosexuella utifrån konservativa värderingar:

“We’re consulting on legalising gay marriage. To anyone who has reservations, I say: Yes, it’s about equality, but it’s also about something else: commitment.

Conservatives believe in the ties that bind us; that society is stronger when we make vows to each other and support each other. So I don’t support gay marriage despite being a Conservative. I support gay marriage because I’m a Conservative.”

Det kom förstås genast protester, även från högt uppsatta partikamrater. Och nyligen ifrågasatte den anglikanske ärkebiskopen av York, John Sentamu, statens rätt att omdefiniera äktenskapet. Hans resonemang kan sammanfattas ungefär så här: Homosexuella par får gärna ingå någon form av partnerskap, men att kalla det för äktenskap skulle vara ett brott mot traditionen och historien. Äktenskapet är av hävd en förbindelse mellan en man och en kvinna, och det kan politiker inte bara bestämma sig för att ändra på.

Det är ett märkligt historielöst sätt att tänka, för egentligen är det väl tvärtom: samhället och språket förändras ju hela tiden, och därför måste man ibland anpassa gällande lagar och regler. Men ärkebiskopen säger sig i alla fall vara emot diskriminering av homosexuella. Alltid något.

I Frankrike har den socialistiske presidentkandidaten François Hollande lovat att öppna äktenskapet för homosexuella. Den nuvarande konservative presidenten Nicolas Sarkozy ligger lågt i frågan just nu, men hans premiärminister François Villon har i en tv-intervju uttalat ett klart ”nej” till äktenskap för homosexuella.

Nejet var nog väntat, men motiveringen väckte ett visst uppseende. Sett ur samhällets perspektiv är äktenskapets främsta syfte att ge barn en trygg uppväxt, tycks Villon mena. Därför passar äktenskapet inte för homosexuella par. Att det finns homosexuella par med barn och heterosexuella par utan barn bekymrar honom uppenbarligen inte. Och att uppdatera äktenskapskonceptet verkar inte vara aktuellt.

Däremot kan Villon tänka sig betydande förbättringar i ”le pacs”, det franska partnerskapet, med utökade rättigheter och någon form av ceremoni i kommunalhuset. Under de senaste fem årens maktinnehav har den konservativa regeringen dock inte tagit några som helst initiativ i den riktningen.

I Spanien går utvecklingen bakåt just nu. Den nya konservativa regeringen har aviserat nya kursplaner för ett skolämne som verkar motsvara samhällskunskapen i svenska skolor. Närmare bestämt tänker man ta bort avsnitten som berör hbt-rättigheter. Många fruktar att regeringen också kommer att göra verklighet av sitt vallöfte att avskaffa det könsneutrala äktenskapet.

Igår skrev jag ett litet inlägg i debatten om ”uttryck som sårar”, och kanske avfärdade jag hela debatten lite väl lättvindigt.

Senare på dagen på badet träffade jag vännen P., som har sina rötter i Polen. Han påpekade stillsamt att ett uttryck som ”polsk riksdag” i alla fall känns ganska sårande. Och det kan jag egentligen förstå. Själv är jag uppvuxen i Holland, och om ”holländsk riksdag” hade samma negativa innebörd som ”polsk riskdag” skulle jag också reagera.

Så vi kanske bör undvika den sortens uttryck. Däremot ska vi inte förbjuda dem och inte heller rensa bort dem ur äldre litteratur. Det håller jag fast vid!

Det pågår en debatt om ”uttryck som sårar”, bl.a. på Newsmill. En författare där, Artur Szulc, tycker att ordet ”svennebanan” är ”ett hånfullt uttryck som beskriver svenskar som töntiga, ohyfsade, tråkiga och medelmåttiga.” Klicka här för att komma till Szulcs artikel.

Måste erkänna att jag aldrig stött på ordet svennebanan förut. Men det verkar ganska oskyldigt, och det kan nog väcka positiva associationer också. Det finns ju många som tycker om bananer och bananliknande saker :o) Hur man uppfattar ordet måste väl bero ganska mycket på hur och i vilket sammanhang det används.

I övrigt tycker jag att debatten om sårande och rasistiska uttryck är ganska larvig. Särskilt om man kräver att vissa ord och bilder ska rensas bort från böcker och serier och till och med från godispåsar.

Bibeln, Pippi Långstrump, Tintin … det finns en hel del äldre litteratur som i så fall skulle behöva revideras. Men hur ska nya generationer då få reda på hur folk tänkte och uttryckte sig förr i världen? Nej, att förbjuda uttryck och åsikter som vi inte gillar är en dålig, motproduktiv och odemokratisk lösning.

Sedan finns det ju faktiskt ord som byter innebörd och laddning. Ta ordet bög, som från början var ett skällsord. Idag använder vi det om oss själva och det har fått en positiv laddning. Ordet homosexuell låter mest som en medicinsk och byråkratisk beteckning, vilket det egentligen också är. Ordet bög däremot låter vardagligt och ganska trevligt. Själv säger jag därför hellre "jag är bög" än "jag är homosexuell”.

Känsliga läsare har hört av sig angående språkbruket på min blogg. Jag har visst råkat skriva ”kuk” någon gång i stället för ”snopp”. Ordnörd som jag är var jag förstås tvungen att genast kolla vad Nationalencyklopedins ordlista säger om dessa ord.

Snopp är ett ganska modernt ord. Det finns dokumenterat sedan 1969. NE betecknar det som ett vardagligt ord för penis, särskilt på liten pojke. Inom parentes antyds att det också kan användas som skämtsam beteckning för penis.

Kuk är ett mycket gammalt ord. Det har förekommit i källorna åtminstone sedan mitten av 1600-talet. NE betecknar det som ett starkt vardagligt ord för ”det manliga yttre könsorganet”, alltså för penis. Men ordet kan också användas i nedsättande betydelse om en mansperson, det vill säga som skällsord.

I ordlistor betyder uttrycket ”starkt vardagligt” närmast ”vulgärt” eller ”ovårdat”. Ajdå.

Själv tycker jag att det latinska ordet penis främst hör hemma i medicinska och andra vetenskapliga sammanhang. Det känns väldigt 1800-tal att använda det till vardags. Numera får nog de flesta barn lära sig att det heter snopp, och det är väl utmärkt. Men på en vuxenblogg känns det ganska krystat att använda barnord, oavsett om bloggen ifråga finns på Qruiser eller någon annanstans. Därför, kära läsare, kommer jag även i fortsättningen att skriva kuk ibland. Starkt vardagligt visserligen, men naturligt och rakt på sak, och med anor ända från 1600-talet :o)

Håkan Juholt och Silvio Berlusconi sitter kvar, enligt besked som kom igår. Om de hade varit politiker i Storbritannien skulle de nog inte klarat sig. Där tvingades försvarsminister Liam Fox avgå för att han låtit en kompis följa med på tjänsteresor, som ett slags personlig rådgivare. Ajabaja.

Annie Lööf har järnladyn Margaret Thatcher som förebild. Jag slötittade på tv-intervjun där hon berättade det och vaknade plötsligt till. Va? Thatcher? Tänk om Vladimir Putin hade varit kvinna. Skulle Lööf haft henne som förebild också?

Folkpartisten Marcus Claesson har föreslagit att vi i stället för elva, tolv, tretton … ska börja säga tioett, tiotvå, tiotre … Det skulle underlätta för skolelever som har svenska som andraspråk, menar han. Vilken käck idé. Synd att man inte fick se partiledare Jan Björklunds min när han läste förslaget första gången.

Det är inte många politiker som jag känner respekt för nuförtiden. Inte många journalister heller för den delen. Ibland vet jag inte vilka som är värst. Därmed inte sagt att det var bättre förr. Jag var väl bara mera blåögd då. Idag är jag närmast gråögd, antar jag.

För dig som undrar kan jag berätta att ordet gråögd finns i Akademiens ordlista och är ett godkänt ord i Alfapet. Betydelsen står det däremot inget om.

”Mest i sms.” stod det inom parentes efter ett ord som jag slog upp i NE:s ordlista. Intressant, tänkte jag spontant. Tänk att de börjat ange att vissa ord eller ordbetydelser är speciellt vanliga i sms. Sedan insåg jag mitt misstag: i det här sammanhanget står ”sms.” förstås för ”sammansättningar” eller ”sammansatta ord” ...

Tisdag. Vädret verkar rätt okej. I alla fall regnar det inte. Bra, för detta är min första helt lediga dag på länge, bortsett från helgerna då. Under de närmaste månaderna är min roll i läromedelsprojektet ganska begränsad. Behöver bara delta i några möten.

Vad ska jag hitta på i stället? Lite städning här hemma får det allt bli, för sånt har jag tagit ganska lätt på den senaste tiden. Men kanske inte idag ändå. Ska nog till gymmet och träna lite, och på eftermiddagen får det bli en långpromenad med kameran och/eller någon av mina vänner.

Hade först skrivit ”med någon av mina sällskapsherrar”, men kom sedan på att det ordet kan leda tankarna fel. Ordnörd som jag är måste jag förstås genast kolla vad som står om detta i NE:s ordlista. Där finns inte ordet sällskapsherre, däremot sällskapsdam: ”kvinna som är anställd som sällskap åt någon.” Googlar man lite på sällskapsdam så finner man att ordet idag kan betyda ”eskort” eller ”prostituerad”. Även sällskapsherre förekommer i den betydelsen.

Kanske bäst att inte kalla mina vänner för sällskapsherrar då. Det skulle i värsta fall kunna leda till missförstånd och sårade känslor :o)

Nationalencyklopedin på nätet upphör aldrig att förvåna mig. Tänkte jag skulle kolla NE-redaktionens hbt-kompetens och sökte på ”bastuklubb”. Det ordet finns faktiskt. Fast inte i själva encyklopedin, bara i ordlistan.

”Gaysenior” verkar vara ett helt okänt begrepp. Inte så konstigt kanske. Men det finns en hjälpfunktion som föreslår andra intressanta ord: ”Menade du senior, kasino, abessinier, garnison eller sengångare?”

Nej, jag menade faktiskt ”gaysenior”, precis som jag skrev i sökrutan.

”Senior” känns i och för sig som ett ganska rimligt alternativ, men det gör knappast de övriga orden. Kommer de upp helt slumpmässigt utifrån några bokstäver i sökordet? Eller finns det något slags tanke bakom hjälpfunktionen? Man kan inte låta bli att undra.

Att jag går i gång på ord har nog framgått tidigare här på bloggen. En riktig ordfetischist, det är vad jag är.

Det är kul med ålderdomliga ord. En favorit är verbet tillryggalägga. Det betyder ”färdas” och syftar då framför allt på avståndet: de tillryggalade flera kilometer i timmen. Jag tycker det är ett målande verb, man ser liksom hur de lägger dessa kilometer bakom sig.

En annan ålderdomlig favorit är oomkullrunkelig, ett ord som betyder ”obestridlig”, ”orubblig”, ”opåverkbar”. Till saken hör att runka förr i världen var ett anständigt verb som betydde ”skaka”. Man kunde till exempel runka en matta. Det låter förstås lite udda idag …