På min barndoms släktkalas brukade de vuxna männen ofta råka i luven på varandra för att de hade olika åsikter i någon politisk fråga. Men när min mor eller någon av de andra kvinnorna tröttnade på de skrikande männen behövde hon bara säga ”Nej, nu tycker jag vi kan prata om något trevligt i stället!” När hon sa det med bestämd röst tog bråket slut lika snabbt som det börjat. Männen lydde och lugnade sig. De visste väl att det kunde bli jobbigt efteråt om de satte sig upp mot sina kvinnor.

I Sverige går det förstås inte till så. Det har jag tvingats lära mig. Här bör man alltid bevara sitt lugn, lyssna på varandra och vänta med att svara tills motparten har pratat färdigt. Och man får inte vara alltför tvärsäker i sina påståenden. Nej, man bör uttrycka sig försiktigt, undvika att såra varandra, antyda att man kanske har missförstått eller tänkt fel … Man säger inte ”Hur kan du hävda något så j..a korkat!” utan ”Jag förstår hur du menar, men jag undrar om det inte skulle kunna vara så här i stället …”

Jag har lärt mig att det är så det fungerar här. Men det är svårt. Det händer fortfarande, efter fyrtio år i Sverige, att jag syndar mot de svenska samtalsreglerna. Jag blir alldeles för ivrig, kan inte låta bli att avbryta folk och säga vad jag har på hjärtat. Rakt på sak.

Ibland tycker jag att den svenska kulturen är mesig och tråkig. Att konflikträdslan lägger sig som en våt filt över all kommunikation. Att folk borde uttrycka sig lite rakare och med mera engagemang.

Ibland tycker jag att det trots allt är ganska klokt att lyssna på varandra – att den lugna samtalskulturen kan ha bidragit till att Sverige är ett fredligt land där man löser de flesta problem genom vettiga kompromisser.

Bäst att inte berätta det för släkten :o)

Som barn fick vi välja vad vi ville ha till middag när vi fyllde år, och jag valde alltid spenat. ”Vilken märklig pojke du är” sa min mor då, eller kanske kände jag bara på mig att det var det hon tänkte. Men jag fick i alla fall som jag ville.

Konstigt nog minns jag bara spenaten, inte vad vi åt i övrigt. Men jag kan tänka mig att middagen bestod av stora holländska köttbullar, stuvad spenat och kokt potatis. Min mor var inte särskilt road av matlagning och inte särskilt bra på det heller, men en sådan måltid kunde hon nog åstadkomma utan problem.

Lite egen är jag nog än idag. Sånt går inte bort med åren, snarare tvärtom. Och jag tycker fortfarande om spenat, fast cognac är också helt okej :o)

Idag blir det bara en vanlig måndag, för jag har redan firat i lördags.

När jag var liten hade de vuxna andra världskriget i färskt minne. Under den sista krigsvintern var det brist på i stort sett allt i Holland, särskilt i städerna: mat, bränsle, kläder …

I jakten på bränsle tömdes vinds- och källarförråd på allt som var brännbart, och vanligtvis skötsamma medborgare började stjäla parkbänkar och annan allmän egendom. Man åt saker som i normala fall skulle varit otänkbara, som blomsterlökar, katter, möss och till och med gamla tidningar. Många stadsbor sökte sig ut på landet för att tigga mat hos bönder. De fick cykla eller gå, för kollektivtrafiken hade brutit ihop.

För mina föräldrar tog det många år innan de klarade av att börja slänga saker eller ens låta oss slänga dem. Det kunde ju bli krig igen eller något annat nödläge … Ända fram till mitten av 1960-talet stod en gammal järnkamin på vinden. Min far vägrade envist att göra sig av med den. Det var familjens ”krigskamin” och den var guld värd, menade han, för i den kunde man bränna i stort sett vad som helst.

Riktigt så präglad av kriget är förstås inte jag, för jag var inte ens född när allt detta hände. Hur som helst så går det inte att spara allt förpackningsmaterial. Det skulle snabbt fylla våra förråd upp till taket. Bra att man numera kan sortera soporna och bidra till att det mesta återanvänds i någon form.

Den holländska texten handlar om en flicka som alltid är sjuk, utom på söndagar. Då går hon i kyrkan och tar med sig en bibel med silverbeslag. Jag kollade på nätet, och jag mindes rätt. Texten är så där. (Visst är det fantastiskt med all information som finns på nätet!)

Som barn reflekterade jag nog aldrig över texten. Inte heller över flickans konstiga namn: Kortjakje, på svenska ”kort jacka”. Men tydligen har fler än jag börjat undra i vuxen ålder, och några av dem har skrivit avhandlingar i ämnet.

Den text som jag fick lära mig i förskolan är en moderniserad version av en folkvisa från 1700-talet. Det finns olika tolkningar, men mycket tyder på att visan från början handlade om en prostituerad kvinna. Namnet ”kort jacka” syftade på hennes lätta yrkesklädsel. Att hon alltid var ”sjuk” betydde egentligen att hon tillbringade mycket tid i sängen. Och bibeln med silverbeslag var ett tecken på att hennes verksamhet var vinstgivande.

Vi lärde oss bara första versen. De andra verserna är mer uppenbart av ”vuxenkaraktär”, till och med i den moderniserade versionen.

Hittills har jag publicerat två slags berättelser här. Den första kategorin innehåller berättelser om när jag var barn. De handlar om sånt som verkligen har hänt. I alla fall som jag själv minns det eller tror att det var. Men det har gått drygt ett halvt sekel, så det finns minnesluckor och ibland minns jag antagligen fel. Hur som helst så skulle mina syskon inte berätta exakt likadant.

Den andra kategorin innehåller drömberättelser. I drömmar kan ju mycket konstigt hända. Man kan träffa människor som varit döda i många år och olika tider och miljöer kan blandas ihop. Mitt i alltihopa finns man själv, och förmodligen är drömmarna ett sätt att bearbeta olika saker som inträffat i ens liv.

I praktiken kommer man sällan ihåg en hel dröm, så att man kan återberätta den i detalj. Och det är ju synd. Men på sistone har jag hållit på med ett litet experiment. Jag har utgått från drömfragment som jag kommit ihåg, eller ibland från något som jag hittat på men som jag kunde ha drömt. Och så har jag försökt gå in i händelseförloppet och återskapa det inifrån – först som ett slags dagdröm, sedan i form av en skriven berättelse.

I de fall där riktiga personer funnits med har jag kanske före publiceringen ändrat vissa detaljer för att inte hänga ut dem eller riskera att bli åtalad av arga ättlingar.

Sådana drömberättelser speglar mitt liv och mina känslor och tankar. Därför är de på sätt och viss sanna och verkliga. Fast inte historiska eller ens realistiska, snarare lite surrealistiska. Ibland tycker jag själv att de blivit lite roliga. Men det kan man förstås ha olika åsikter om.

Han läste sakta och med lite högtidlig röst, min far. Men varför tvingade han oss att lyssna på Gamla Testamentets hemska berättelser om krig, mord och övergrepp? Vad trodde han att vi barn skulle få ut av dem? Vad fick han själv ut av dessa berättelser?

En hel del grymheter i berättelserna gjordes av Gud själv eller på direkt order från Gud. Hur rimmade det med tanken om Gud som en kärleksfull himmelsk fader?

Innerst inne hoppades mina föräldrar kanske att vi inte skulle förstå så mycket. Och det gjorde vi inte heller, inte förrän vi blev större ...

Någon enstaka gång ingrep min mor. ”Du, det där behöver vi kanske inte läsa vid matbordet” kunde hon säga. Då muttrade min far lite, men lydde och hoppade över det. Fast det var nog framför allt texter med sexuella inslag hon stoppade, inte dem om krig och våld.

Religiös bokstavstro är en märklig företeelse, oavsett vilken religion det handlar om. Det är nog det minsta och snällaste man kan säga.

Så här kring månadsskiftet är det förstås klokt att inte rusa iväg och köpa en massa onödiga prylar. Bättre att först kolla hur man har det med ekonomin. Vart tar pengarna vägen egentligen? Räcker de eller har det börjat dimpa ner otrevliga påminnelser i brevlådan? Man vill ju inte hamna i ett tv-program som Lyxfällan, ett slags modern skampåle för människor som misskött sin ekonomi.

I mitt barndomshem var rollfördelningen ganska traditionell. Min fars främsta uppgift var att tjäna pengar till familjens behov. Min mor var hemmafru och skulle se till att pengarna räckte. Hon brukade lägga dem i gamla syltburkar med olika etiketter: hyra, el, mat, kläder, skor, semester … Mycket praktiskt och åskådligt.

Idag finns en stor del av våra pengar bara digitalt. De fladdrar förbi som siffror på datorskärmen och vi får dem aldrig i handen. Kanske bidrar det till att en del människor tappar greppet om sina inkomster och utgifter. Fast det finns utmärkta hjälpmedel. Med Internetbank och Excel är det lätt att hålla koll på ekonomin, betala alla räkningar i tid och fördela hushållets kostnader rättvist.

Jag kan avslöja att vi är riktiga excelnördar. Är man lite udda från början kan man lika bra ta ut svängarna rejält, fast vi gör det på delvis olika sätt. Att ordna kläderna i skåpet efter färg, det går för långt, tycker min älskling. Den biten får jag sköta själv. Men excelredovisningen är vi rörande överens om.

Den dagen åkte vi till havet med min farbror och faster. Vi, det var min storasyster, min storebror och jag. Från staden Rotterdam där vi bodde tog det knappt en halvtimme med bil till Hoek van Holland vid Nordsjökusten. På den tiden en lugn liten badort med fina sandstränder.

Det var jätteroligt där. Vi bakade sandkakor, byggde slott och badade i havet. Vi åt våra mackor och fick säkert glass också. Det var spännande att gå på piren som sträckte sig rakt ut i havet, och att se de stora fartygen åka förbi.

Fram mot kvällen åkte vi hemåt igen, tröttlekta. När bilen stannade framför vårt hus sa min faster plötsligt: ”Nu får ni ta det lite lugnt när ni kommer upp till lägenheten. Det finns en jättestor överraskning, men ni måste vara tysta och snälla.”

Förstod mina syskon vad som hade hänt? Det gjorde de nog, de var ju rätt stora. Men för mig blev det verkligen en överraskning, eller snarare en förfärlig chock. Den vände faktiskt upp och ner på hela min tillvaro. För däruppe i lägenheten fanns en skrikande liten varelse som påstods vara min lillebror.

Hur våra strandleksaker såg ut på 1950-talet minns jag inte. Att vi hade små hinkar, spadar och former är jag rätt säker på. Men de kanske var gjorda i plåt.