Gaymap
| « | ||||||
| Mon | Tues | Wed | Thurs | Fri | Sat | Sun |
| 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | ||
| 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 |
| 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 |
| 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 |
| 27 | 28 | 29 | 30 | 31 | ||
Fram till igår kväll kände jag inte till albumet. Men när jag skulle lägga mig kom jag på att jag egentligen inte var särskilt sömnig. Så i stället satt jag och kollade lite på spotify. Det var då jag råkade hitta Barcelona, och när jag väl hade börjat lyssna kunde jag inte sluta.
Ville bara berätta det. Det kanske finns fler än jag som missat det här?
Efter en stund tog det sig lyckligtvis. Den brasilianska teatergruppen Os Satyros bjöd på några timmars fartfylld underhållning. Skådespelarnas engelska var inte helt lätt att förstå, men med hjälp av några svenska kollegor från Unga Klara och en del översatta texter blev det ändå någorlunda begripligt.
Datorn i våra liv, plastikkirurgi, reservdelsmänniskan ... föreställningen var löst ordnad kring temat människan och den tekniska utvecklingen. Vissa inslag kändes ganska fyndiga och roliga, skådespelarna uppträdde i fantasifulla utstyrslar och ibland sprang de omkring mer eller mindre nakna. Men de bjöd knappast på några aha-upplevelser eller nya infallsvinklar.
Efter slutscenen kom det två artiga applåder, och det var nog ganska rättvist.
Men tänk så härligt att få möta våren i Paris, London, Barcelona eller Berlin ... Till och med Bryssel och Rotterdam har sin charm, fast där kan den vara aningen svårare att upptäcka.
Städer är de mänskligaste boplatser som finns, på gott och ont. Städer har allt. Vackert och fult, stort och litet, gammalt och nytt, högt och lågt, tryggt och farligt, lugnt och hetsigt, finkulturellt och folkligt ...
Homo urbanus, stadsmänniskan, finns i många olika modeller och utföranden. Alla är förstås inte lika tilldragande. Men jag tröttnar aldrig på att sitta på en uteservering och iaktta folk. Hellre det än att sitta i skogen och titta på fåglar och äckliga småkryp :o)
Tags: personligt samhälle kultur vem vet världen
Allt är väldigt amerikanskt i Desperate housewives, och väldigt skruvat. Men samtidigt är de där galningarna så mänskliga och lätta att känna igen sig i. Vi sitter tryggt i tv-soffan och skrattar åt dem, men egentligen skrattar vi nog lite åt oss själva också … och det tror jag är nyttigt.
Nu är det bara ett avsnitt kvar, och enligt uppgift kommer det inte att göras fler. Hur ska vi klara oss utan Desperate housewives? Det riskerar att bli oändligt tomma tisdagskvällar framöver :o(
Tags: samhälle kultur familjeliv dagbok
Capriccio är inte bara en opera. Den handlar också om opera. Om vad som är viktigast, texten, teaterkonsten eller musiken, om förhållandet mellan opera och verklighet, om operans traditioner och behov av förnyelse … Allt invävt i en lättsam, lagom romantisk berättelse i överklassmiljö – med inslag av rivalitet och svartsjuka men utan blodiga uppgörelser. Aningen introvert kanske, men helt okej för min del.
Det lyfte i alla fall lite när jag lyssnade på ”Berlin-Paris (one way)”, hans senaste komposition. Ibland känns det lite jobbigt att han tillbringar så många timmar i sitt musikrum, men när jag hör resultatet förlåter jag allt. Det är ganska meditativt denna gång, en stillsam musikalisk tågresa upplever jag det som. Fast i början låter det som en tidig morgon i naturen. Kanske i Berlins Tiergarten? Klicka här om du vill lyssna själv!
Tags: musik kultur familjeliv dagbok
Utställningen bestod mest av små filmer kring olika teman, t.ex. städer, samhälle, krig, religion, språk, måltider eller gravkultur. Men det fanns också en del föremål som arkeologerna har hittat, bl.a. en vitrin med votivgåvor – små skulpturer som etruskerna offrade till gudarna. De föreställde olika kroppsdelar och offerriterna gick ut på att få hjälp mot sjukdomar i dessa kroppsdelar eller tacka gudarna för att man blivit frisk.
Som bilden visar var det många kukar i vitrinen. Är samlingen representativ eller speglar den bara en viss kukfixering hos arkeologerna eller dem som utformat utställningen? Jag vet inte, men man kan inte låta bli att undra. Var det många etruskiska män som led av könssjukdomar eller impotens? Eller var kukskulpturerna kanske fruktbarhetssymboler som man offrade för att få fler barn?
Det var dessa blå målningar han blev känd för. Det är också de som är vackrast och känns mest moderna, tycker jag. Men en dag bestämde Eugène Jansson sig för något helt annat.
Han började måla nakna unga män i naturlig storlek, ibland till och med större. En del av dessa målningar är också rätt fina, men långtifrån alla. Hur som helst är det fascinerande att man kunde göra sådana målningar i början av 1900-talet – och visa dem på utställningar! Och att man kunde vara så pass öppen med sin homosexualitet som Eugène Jansson verkar ha varit.
Det var förstås friare och öppnare bland konstnärer och intellektuella än i samhället i övrigt. Och så hade han högt uppsatta beskyddare, framför allt prins Eugen. Men tydligen fanns det också gott om unga män som var beredda att ställa upp som nakenmodeller, och de kom nog oftast från arbetarklassen, om jag förstått saken rätt.
Jag såg förra Eugène Jansson-utställningen på Liljevalchs, 1998, och kände igen många av de målningar som nu hänger på Waldemarsudde. Men det var ett glatt återseende, och jag kan nog tänka mig att gå dit fler gånger.
Tags: kultur foto & konst HBT
Tisdagen den 28 februari kl.13.00 träffas alla promenad- och konstsugna Gay-Seniorer utanför Gamla stans T-banestation vid Munkbrogatan.Tags: kultur foto & konst HBT äldre herrar
