Igår fick jag en maskros av mitt barnbarn.

Det är ganska eländigt här. Jag har var varit förkyld i flera dagar. Har försökt uträtta en del ändå, men inte riktigt orkat hitta på några blogginlägg. Ont i halsen, ont i huvudet, rethosta, rinnande näsa … "Du har väl pussat och kramat för många Gay-Seniorer", sa min alltid lika förstående älskling :o)

Det lyfte i alla fall lite när jag lyssnade på ”Berlin-Paris (one way)”, hans senaste komposition. Ibland känns det lite jobbigt att han tillbringar så många timmar i sitt musikrum, men när jag hör resultatet förlåter jag allt. Det är ganska meditativt denna gång, en stillsam musikalisk tågresa upplever jag det som. Fast i början låter det som en tidig morgon i naturen. Kanske i Berlins Tiergarten? Klicka här om du vill lyssna själv!

När jag tänker efter så har nog mitt barnbarn och jag en gemensam passion för vattenpölar. Fast jag brukar inte dansa runt i dem. Jag bara plåtar. Den här var för stor för att rymmas på bilden.

Tänk att bli pappa till en liten prinsessa. En omtumlande upplevelse, det kan jag intyga. Själv var jag med om det två gånger på 1970-talet. Att bli morfar till en liten prins är också stort. Det blev jag för drygt fem år sedan.

När min första prinsessa föddes var jag bara tjugotvå år gammal. Vi åkte in till BB på kvällen och när jag vacklade ut därifrån på morgonen efter en dramatisk natt kände jag att nu hade jag blivit vuxen på riktigt. Äntligen hade bitarna fallit på plats, liksom. Kanske Daniel kände något liknande igår morse?

Jag var nog rätt chockad också den där första gången. Ingen hade berättat för oss i förväg vad gamla testamentets gudsord ”med smärta skall du föda dina barn” kunde innebära för en kvinna. Inte i klartext i alla fall. Att det skulle göra så ont och bli så mycket blod. Och allt det där bara för att Adam och Eva för länge, länge sedan åt ett äpple … Hur kan någon påstå att det var en god och kärleksfull gud som utdömde detta straff? Har de egentligen läst bibeln, de som tror på detta?

Till hösten ska vår lille prins fylla sex och börja skolan. Igår hämtade jag honom från dagis. Just då satt han mitt i en pöl smältvatten ute på dagisgården och jublade. Och sedan måste jag följa med och titta på alla andra härliga pölar, fast jag slapp kliva ner i dem ...

Barn i den åldern har en förmåga att glädja sig åt det mesta: det är kul när snön kommer, men det är kul när den smälter också. Lyckligtvis hade han en nästan vattentät overall på sig.

Idag hade vi min femårige dotterson här. Hans mamma var på ett spa med en kompis. Chokladinpackning och helkroppsmassage – visst låter det skönt? Det måste jag nog också testa vid tillfälle.

Femåringen fick följa med oss och storhandla och bestämma vad vi skulle ha till lunch. Det blev prinskorv och köttbullar. Ett inte helt överraskande val.

Nu har han åkt hem igen och vi är lite trötta, men vi ska nog i alla fall försöka komma iväg till bion om en stund och se Järnladyn med Meryl Streep.

Idag känns det i kroppen att jag hållit på och målat väggar nästan hela lördagen. Uppenbarligen finns det en del muskler som jag inte använder så ofta, trots att jag tränar på gymmet flera gånger i veckan. Men dotterns tvättkällare blev i alla fall färdigmålad. Nu ska elektrikern och rörmokaren göra sitt, och sedan får vi hjälpas åt med att bygga en arbetsbänk längs ena väggen.

Hade tänkt åka in och ta en öl eller två på björnpub igår kväll, men orkade inte. Det får bli en annan gång.

Idag blir det födelsedagskalas för en nybliven fjortonåring som måste ha varit två år när jag träffade honom första gången. Spännande att följa en liten människas utveckling till snart vuxen. I det här fallet på viss distans – vi brukar bara träffas två–tre gånger per år. Men då märks skillnaderna desto tydligare.

Ikväll ska jag nog fortsätta med en bok om Tyskland som jag lånat av en god vän: När DDR & BRD blev Tyskland av Lennart Hellström (Santérus förlag, Stockholm 2007).

Det är en ganska detaljerad genomgång av landets politiska historia från delningen efter andra världskriget till återföreningen för drygt tjugo år sedan. Ingen skönlitteratur direkt, men intressant. Mycket av det här har jag kunnat följa under årens lopp, men författaren redogör för en hel del saker som jag glömt eller kanske aldrig känt till. Bra att få en mera fullständig bild, inte minst vad gäller stormaktsledarnas agerande i olika skeden.

Idag har jag varit köksbiträde åt min yngsta dotter. Hon skulle fritera holländska ”oliebollen” och ”appelbeignets” – ett slags munkar. Familjens femåring hjälpte också till förstås. Han fick röra ihop smeten. Så egentligen behövde jag bara finnas med som moraliskt stöd, en roll som passade mig utmärkt.

I Holland äter man dessa bakverk på nyårsafton, men vi brukar ha dem någon gång under trettondagshelgen. Jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om att föra holländska traditioner vidare, men mina döttrar tycker det är viktigt. Och då är det nog det …

När vi kom hem efter kalaset var vi inte ett dugg hungriga, men så småningom blev det ändå dags att fixa en enklare middag. Jag gjorde en laxsufflé med senapssås och paprikasallad. Inte dumt alls. Det ska jag nog göra fler gånger.

Min man älskar att renovera bostäder. Kasta ut all köksinredning och bygga nytt, riva ner tapeter, måla om, lägga nya golv och bygga garderober … Han är rätt bra på det också, det ska erkännas.

Fast om sanningen ska fram så verkar han lite väl förtjust i en del av dessa händiga män som ger goda råd – i byggshopar och på tv.

Låt gå för Johnnie och Mattias i Roomservice och Snickar-Björn i Äntligen hemma. De är i alla fall rätt söta. Men vad ser han i Martin Timell som inte jag ser?

Sedan är det en massa brittisk ombyggnadsporr. Ni vet, sådana där tv-program där folk köper fallfärdiga ruckel och gör om dem till drömbostäder för nästan inga pengar alls.

Själv föredrar jag svt:s kulturnyheter :o)

Och igår kväll fick vi till slut i oss lite finkultur på Kungliga Operan. Richard Strauss kortopera Elektra. "Ett rasande brutalt musikdrama om hämnd och besatthet" kallas den på operans hemsida.

Vännen F. hade fixat biljetter och lockat oss dit. Ett utmärkt initiativ. Det blev passion, hat, ond bråd död och skönsång i en perfekt blandning! Efteråt vacklade vi till Torget för att släcka törsten och bearbeta våra känslor i trygg stockholmsk bögmiljö.

Idag är det sista chansen att göra en god gärning som kan bokföras på år 2011. För min del får det bli att städa lite här hemma och göra en god efterrätt till våra gäster ikväll. Huvudrätten står min älskling för. Han har lovat att laga Coeur de filet provençal, vitlöksgratinerad oxfilé på potatisbädd, som han brukar göra på nyårsafton. Mumzigt.

Fyrverkerier ska det också bli ikväll. Familjens femåring måste ju få vara med och skjuta upp raketer. Jag ska dock se till att han håller sig på behörigt avstånd. Man bör vara rädd om sina barnbarn …

Innan jag sätter i gång med dagens arbetsuppgifter vill jag önska er alla en riktigt trevlig kväll och

Jag är uppvuxen i en del av Europa där helt vanliga vardagssamtal blixtsnabbt kan utvecklas till hetsiga diskussioner. Man avbryter varandra, pratar eller rentav skriker i mun på varandra, gestikulerar för att sätta kraft bakom sina ord …

På min barndoms släktkalas brukade de vuxna männen ofta råka i luven på varandra för att de hade olika åsikter i någon politisk fråga. Men när min mor eller någon av de andra kvinnorna tröttnade på de skrikande männen behövde hon bara säga ”Nej, nu tycker jag vi kan prata om något trevligt i stället!” När hon sa det med bestämd röst tog bråket slut lika snabbt som det börjat. Männen lydde och lugnade sig. De visste väl att det kunde bli jobbigt efteråt om de satte sig upp mot sina kvinnor.

I Sverige går det förstås inte till så. Det har jag tvingats lära mig. Här bör man alltid bevara sitt lugn, lyssna på varandra och vänta med att svara tills motparten har pratat färdigt. Och man får inte vara alltför tvärsäker i sina påståenden. Nej, man bör uttrycka sig försiktigt, undvika att såra varandra, antyda att man kanske har missförstått eller tänkt fel … Man säger inte ”Hur kan du hävda något så j..a korkat!” utan ”Jag förstår hur du menar, men jag undrar om det inte skulle kunna vara så här i stället …”

Jag har lärt mig att det är så det fungerar här. Men det är svårt. Det händer fortfarande, efter fyrtio år i Sverige, att jag syndar mot de svenska samtalsreglerna. Jag blir alldeles för ivrig, kan inte låta bli att avbryta folk och säga vad jag har på hjärtat. Rakt på sak.

Ibland tycker jag att den svenska kulturen är mesig och tråkig. Att konflikträdslan lägger sig som en våt filt över all kommunikation. Att folk borde uttrycka sig lite rakare och med mera engagemang.

Ibland tycker jag att det trots allt är ganska klokt att lyssna på varandra – att den lugna samtalskulturen kan ha bidragit till att Sverige är ett fredligt land där man löser de flesta problem genom vettiga kompromisser.

Bäst att inte berätta det för släkten :o)