I natt drömde jag att M. och jag körde ett gemensamt informationspass i en stor hörsal. Vi skulle ta hand om några avsnitt var. Vad vi informerade om och vilka som satt där och lyssnade minns jag inte.

Medan M. drog det första avsnittet tittade jag runt i salen. Fick ögonkontakt med en stilig karl som satt längst fram och tankarna for iväg. Plötsligt var det min tur att tala och jag blev helt ställd. Vad var det jag skulle berätta? No idea. Det stod liksom stilla i skallen. Letade lite diskret i fickorna efter lappen med stolpar, men hittade inte den.

Lyckligtvis fann jag mig snabbt och lyckades improvisera något som verkade lämpligt i sammanhanget. Det är ju en av fördelarna med att vara en gammal räv – att man har massor av erfarenhet att falla tillbaka på och har lärt sig att hantera olika situationer.

När jag var klar med mitt improviserade inlägg fortsatte M. som om ingenting hade hänt, och publiken märkte säkert ingenting.

Efteråt tackade jag M. och bad om ursäkt för att jag hade ställt till det för honom. ”Vadå?” sa han och tittade förvånat på mig. Det visade sig att jag hade sagt precis det jag skulle säga, varken mer eller mindre ...

Det var bordsplacering och jag fick en fransktalande nunna till bordsdam. De känner väl ingen annan som kan diskutera lämpliga teologiska spörsmål på franska, tänkte jag lite irriterat. Antagligen har de bjudit mig bara av den anledningen.

Nunnan visade sig dock vara en förtjusande person, med förvånansvärt stora kunskaper i modern queerteori. ”Jag är gästforskare i genusvetenskap vid Stockholms universitet” förklarade hon. ”Fast just nu är jag mammaledig.”

Där någonstans började det gå upp för mig att hon nog inte var nunna. Finns det muslimska feminister som bär hijab? tänkte jag förvirrat. Jag tittade runt middagsbordet. Till vänster om mig satt Dolly Parton och påve Benedictus. Lite längre bort såg jag professor Dumbledore och drottning Kleopatra. Hade jag missat något?

”Mon Dieu, vad den här maskeraddräkten är varm” sa min bordsdam, som om hon hade läst mina tankar. ”Jag skulle vilja vara naken som ni!”

Jag vaknade förskräckt, med såg till min lättnad att det var min älskling som låg och sov bredvid mig. Ingen naken nunna. Ingen kanadensisk diplomat heller, fast det hade varit mer okej. Han var rätt stilig …

Genast till höger om entrén hade någon inrett ett litet kapell. Dörren stod halvöppen och jag stack in huvudet. Det var ganska mörkt där. Bara krucifixet ovanför altaret var upplyst. Jesusfiguren var så gott som naken och mycket välbyggd.

När mina ögon hade vant sig vid mörkret såg jag att det låg en man framför altaret. Han hade ansiktet vänt mot golvet, men uppenbarligen hörde han mig för han tittade upp. Det var Adrian.

”What a nice surprise!” sa han. ”Jag har ofta tänkt på dig och undrat hur du hade det.” Han satte sig upp och rättade till halskedjan med biskopskorset. ”Men du har väl haft annat att tänka på, antar jag.”

”Remember that monastery in the Bulgarian mountains? Intressant ställe, mycket vackert, men Gud vad vi frös på nätterna. Ingen centralvärme där inte. Tur att vi kunde värma varandra … Naughty games, but very pleasant indeed. Nuförtiden är det inte alls lika roligt på ekumeniska konferenser.”

”Good to see you too, Adrian” sa jag. ”Klart jag minns vår vecka i klostret. Tänk om de andra hade vetat vad vi gjorde på nätterna, du och jag. Men var det i Bulgarien? Är du säker på det?”

Vi blev avbrutna av en röst bakom mig. ”Tack gode Gud!” sa madame Debaele. ”Den unge mannen är redan här! Och vi behöver verkligen hjälp idag. På tredje våningen måste vi vädra och byta lakan i nästan alla rum. Men hur går det med studierna? Har ni egentligen tid att jobba här på ålderdomshemmet?”

Hittills har jag publicerat två slags berättelser här. Den första kategorin innehåller berättelser om när jag var barn. De handlar om sånt som verkligen har hänt. I alla fall som jag själv minns det eller tror att det var. Men det har gått drygt ett halvt sekel, så det finns minnesluckor och ibland minns jag antagligen fel. Hur som helst så skulle mina syskon inte berätta exakt likadant.

Den andra kategorin innehåller drömberättelser. I drömmar kan ju mycket konstigt hända. Man kan träffa människor som varit döda i många år och olika tider och miljöer kan blandas ihop. Mitt i alltihopa finns man själv, och förmodligen är drömmarna ett sätt att bearbeta olika saker som inträffat i ens liv.

I praktiken kommer man sällan ihåg en hel dröm, så att man kan återberätta den i detalj. Och det är ju synd. Men på sistone har jag hållit på med ett litet experiment. Jag har utgått från drömfragment som jag kommit ihåg, eller ibland från något som jag hittat på men som jag kunde ha drömt. Och så har jag försökt gå in i händelseförloppet och återskapa det inifrån – först som ett slags dagdröm, sedan i form av en skriven berättelse.

I de fall där riktiga personer funnits med har jag kanske före publiceringen ändrat vissa detaljer för att inte hänga ut dem eller riskera att bli åtalad av arga ättlingar.

Sådana drömberättelser speglar mitt liv och mina känslor och tankar. Därför är de på sätt och viss sanna och verkliga. Fast inte historiska eller ens realistiska, snarare lite surrealistiska. Ibland tycker jag själv att de blivit lite roliga. Men det kan man förstås ha olika åsikter om.

Jag drömde att jag var på väg någonstans i en bil som jag hade för många år sedan, en röd Ford Escort. Det var tidigt på morgonen och jag körde uppför en lång, smal allé. Av allt att döma hade det regnat hela natten. Regnpölarna var så stora att det inte gick att undvika dem. Varje gång jag körde igenom en pöl blev jag blöt om fötterna, för det var hål i bilgolvet precis vid förarsätet.

På bägge sidorna av allén fanns knotiga gamla träd. Så småningom kom jag fram till en stor herrgård. Jag parkerade bilen och tittade runt lite. Nej, jag kände inte igen mig. Men konstigt nog så kunde jag portkoden, och när jag kom in i huset visste jag genast att här hade jag varit många gånger förut.

Jag gick uppför de breda trapporna. På andra våningen hittade jag mitt pojkrum med den egenhändigt gjorda skylten ”Tillträde Förbjudet”. Så fort jag öppnade dörren hördes glada marsvinstjut från buren vid balkongen. Till höger satt hyllorna med mina böcker kvar på väggen. Där fanns också min säng, som man kunde fälla upp mot väggen och gömma bakom ett draperi.

Men plötsligt var jag i ett annat rum. Det var mycket större och inrett som klassrum. Där fanns en massa barn och längst fram satt Lena, min gamla flickvän, som var lågstadiefröken. ”Hej!” sa hon. ”Roligt att du kom till slut. Barnen är väldigt nyfikna på dig, och jag har lovat att du ska lära dem några svenska ord.”

”Visst, det kan jag göra” sa jag. "Men först måste jag hämta en kopp kaffe. Jag har kört i flera timmar, så jag behöver något uppiggande."

”Om du går nerför trappan därborta i hörnet kommer du till vårt kafé" sa Lena. "Där finns kaffeautomater. Det är gratis, du behöver inga mynt.”

Därnere vid kaffeautomaterna stod folk i kö. Jag skulle precis hälsa på en arbetskamrat som dog för några år sedan när jag såg min älskling. Han verkade ha vaknat alldeles nyss och hade bara en vit t-shirt på sig. ”De har inget vietnamesiskt kaffe här!” sa han upprört. ”Kom, så åker vi hem i stället!”

Han läste sakta och med lite högtidlig röst, min far. Men varför tvingade han oss att lyssna på Gamla Testamentets hemska berättelser om krig, mord och övergrepp? Vad trodde han att vi barn skulle få ut av dem? Vad fick han själv ut av dessa berättelser?

En hel del grymheter i berättelserna gjordes av Gud själv eller på direkt order från Gud. Hur rimmade det med tanken om Gud som en kärleksfull himmelsk fader?

Innerst inne hoppades mina föräldrar kanske att vi inte skulle förstå så mycket. Och det gjorde vi inte heller, inte förrän vi blev större ...

Någon enstaka gång ingrep min mor. ”Du, det där behöver vi kanske inte läsa vid matbordet” kunde hon säga. Då muttrade min far lite, men lydde och hoppade över det. Fast det var nog framför allt texter med sexuella inslag hon stoppade, inte dem om krig och våld.

Religiös bokstavstro är en märklig företeelse, oavsett vilken religion det handlar om. Det är nog det minsta och snällaste man kan säga.

Den dagen åkte vi till havet med min farbror och faster. Vi, det var min storasyster, min storebror och jag. Från staden Rotterdam där vi bodde tog det knappt en halvtimme med bil till Hoek van Holland vid Nordsjökusten. På den tiden en lugn liten badort med fina sandstränder.

Det var jätteroligt där. Vi bakade sandkakor, byggde slott och badade i havet. Vi åt våra mackor och fick säkert glass också. Det var spännande att gå på piren som sträckte sig rakt ut i havet, och att se de stora fartygen åka förbi.

Fram mot kvällen åkte vi hemåt igen, tröttlekta. När bilen stannade framför vårt hus sa min faster plötsligt: ”Nu får ni ta det lite lugnt när ni kommer upp till lägenheten. Det finns en jättestor överraskning, men ni måste vara tysta och snälla.”

Förstod mina syskon vad som hade hänt? Det gjorde de nog, de var ju rätt stora. Men för mig blev det verkligen en överraskning, eller snarare en förfärlig chock. Den vände faktiskt upp och ner på hela min tillvaro. För däruppe i lägenheten fanns en skrikande liten varelse som påstods vara min lillebror.

Hur våra strandleksaker såg ut på 1950-talet minns jag inte. Att vi hade små hinkar, spadar och former är jag rätt säker på. Men de kanske var gjorda i plåt.