I slutet av 1990-talet fick P.O.Enquist Augustpriset för sin roman Livläkarens besök. Den handlar om en läkare med revolutionära åsikter som 1768 blev anställd vid det danska hovet. Hans uppgift: att ta hand om den unge, psykiskt störde kungen medan adelns och kyrkans män styrde Danmark. Under en kort period lyckades läkaren få närmast total makt över både kungen och landet, men fyra år senare tog allt slut när det avslöjades att han var drottningens älskare och förmodligen far till hennes barn.

Jag brukar ha en viss motvilja mot prisbelönta böcker. Vill inte ”tvingas” läsa en bok bara för att alla andra pratar om den och tycker den är så bra. Barnsligt kanske, men sån är jag. Den här boken läste jag i alla fall, och jag vill minnas att jag gillade den.

Igår kväll var vi och såg den danska filmen En kongelig affære, eller A royal affair, som den så träffande heter på svenska :o) Den bygger inte på Enquists bok, men berättar samma historia, som enligt uppgift också ska ha inträffat i verkligheten. En lång men mycket sevärd film, med flera strålande skådespelarinsatser. Dock borde man kanske valt någon med ett större känsloregister än Mads Mikkelsen till huvudrollen som läkaren.

”Jag önskar att jag hade haft modet att leva mitt eget liv, inte det liv som andra förväntade sig av mig.”

”Jag önskar att jag hade tillåtit mig själv att vara lyckligare.”

Vad tänker människor på när de inser att de snart ska dö? Vad ångrar de när det är för sent att ändra på någonting?

Den australiensiska sjuksköterskan Bronnie Ware har under många år antecknat vad döende människor sagt till henne. Nu har hon berättat om dessa samtal i en bok.

Jag har bara läst korta sammandrag på hennes blogg och i några tidningar. Citaten ovan är hämtade därifrån, i fri översättning. De känns intressanta och tankeväckande, nästan så man får lust att läsa boken. Fast tyvärr kan man ana sig till en lätt moraliserande och/eller nyandlig tendens. Sånt har jag ganska svårt för.

I lördags tittade vi in i bokhandeln. Egentligen var det mest min man som ville dit, men det slutade med att jag också köpte flera böcker. Så blir det ofta. Jag är helt enkelt bokberoende, har alltid haft svårt att låta bli böcker. Samma sak händer när jag kommer förbi bokbytarbordet utanför tvättstugan i källaren. Jag hittar alltid något intressant där.

Men nu måste jag hejda mig, för högen med påbörjade böcker börjar bli ganska stor. Ser man till ämnena så är det en ganska spretig samling: förutom en kriminalroman är det just nu böcker om ekonomi, politik, feminism och islamofobi. Och det är nog också lite typiskt för mig.

När det händer saker i samhället och världen, och det gör det ju hela tiden, så kan jag inte bara gå vidare. Tankarna fortsätter att snurra i bakhuvudet och jag vill förstå varför det blev som det blev, vad som ligger bakom olika händelser. Samtidigt är jag misstänksam mot allt som presenteras som fakta och sanningar. Saker och ting är ju sällan så enkla som folk påstår, och även det ger mig anledning att gräva vidare och läsa mer.

Tidigare var jag tvungen att ha kvar alla böcker, jag kunde inte göra mig av med dem. Så är det lyckligtvis inte längre, för då skulle vi ha ganska trångt här hemma. En del av mitt bokberoende har ersatts av ett nätberoende. En praktisk lösning, för en dator tar inte mycket plats.

På nätet hittar man otroligt mycket material om allt mellan himmel och jord. Fast även där gäller det att vara misstänksam och jämföra olika källor. Det finns gott om lögner, missuppfattningar och slarvfel – och de blir inte sanningar bara för att de trycks eller publiceras på nätet.