Ett stort tack till vännen Lasse och hans medhjälpare för en lyckad vårfest igår, med mycket gott att äta och dricka!

Det var fin stämning och alla såg ut att trivas. Vi kommer gärna fler gånger till den hemtrevliga lokalen i Tallkrogen!

Bild: Sverker.

Så här livligt kan det bli när Gay-Seniorerna träffas på puben :o)

Vad pratar man om i vanliga pensionärsföreningar? Ingen aning faktiskt. Kanske mest om barnbarnen eller hur dyrt allt har blivit?

Barnbarn pratar vi förstås om hos Gay-Seniorerna också, eftersom ganska många av oss har barnbarn. Men det är nog lite speciellt för Gay-Seniorerna att det helt plötsligt kan bli en livlig diskussion om intimhygien. Hur ofta tvättar du ollonet? Använder du tvål eller bara vatten? Vilken sorts tvål i så fall? Blir huden inte irriterad då? Jaså, du är omskuren … vad betyder det för hygienen?

Själv tvättar jag mig ofta med bara vatten, men åtminstone några gånger i veckan använder jag hudvänlig, oparfymerad tvål. Både här och där alltså. Det funkar bra och hittills har ingen klagat, som man brukar säga :o)

När man tittar runt i en stor museisal är det ovanligt att man tycker om alla målningar som hänger där. Oftast fastnar man bara för några stycken. Men Eugène Janssons Stockholmsvyer i blå toner är helt oemotståndliga.

Det var dessa blå målningar han blev känd för. Det är också de som är vackrast och känns mest moderna, tycker jag. Men en dag bestämde Eugène Jansson sig för något helt annat.

Han började måla nakna unga män i naturlig storlek, ibland till och med större. En del av dessa målningar är också rätt fina, men långtifrån alla. Hur som helst är det fascinerande att man kunde göra sådana målningar i början av 1900-talet – och visa dem på utställningar! Och att man kunde vara så pass öppen med sin homosexualitet som Eugène Jansson verkar ha varit.

Det var förstås friare och öppnare bland konstnärer och intellektuella än i samhället i övrigt. Och så hade han högt uppsatta beskyddare, framför allt prins Eugen. Men tydligen fanns det också gott om unga män som var beredda att ställa upp som nakenmodeller, och de kom nog oftast från arbetarklassen, om jag förstått saken rätt.

Jag såg förra Eugène Jansson-utställningen på Liljevalchs, 1998, och kände igen många av de målningar som nu hänger på Waldemarsudde. Men det var ett glatt återseende, och jag kan nog tänka mig att gå dit fler gånger.

Tisdagen den 28 februari kl.13.00 träffas alla promenad- och konstsugna Gay-Seniorer utanför Gamla stans T-banestation vid Munkbrogatan.

Vi kommer att ta färjan till Djurgården och promenera till Waldemarsudde, där vi ska se Eugène Jansson-utställningen. Hjärtligt välkomna, även ni som inte brukar delta i Gay-Seniorernas aktiviteter!

Nu har jag då äntligen följt med på en vinterkryssning till Riga. En upplevelse som jag kan rekommendera.

Så här års är det ju lågsäsong för kryssningsbranschen, så vi fick åka för en billig penning och det var lugnt på båten. Havs- och skärgårdsvyerna var desto vackrare, och Riga är en stad som klär i vinterdräkt.

Det var rejält kallt där, omkring 18 minusgrader. Men vintersolen lockade ut oss på en promenad genom gamla stan och längs gator kantade av vackert restaurerade hus, många i jugendstil.

Vi besökte också hbt-organisationen Mozaika och fick information om deras verksamhet. I Lettland finns det tyvärr mycket kvar att kämpa för när det gäller hbt-rättigheter. Många unga tröttnar och lämnar landet.

På båten blev det mycket god mat och avslappnat umgänge med Gay-Seniorgänget i bastu och bubbelpool. Det var en speciell känsla att sitta där i bastun, nästan längst ner i båten, och höra hur isflaken krossades mot skrovet.

Grodan då? Den stod utanför en restaurang som nog heter Grodan eller något liknande på lettiska. Visst är den fin?

Det händer en del i flera europeiska länder när det gäller hbt-rättigheter. Både positivt och negativt. Inte sällan blir det hårklyverier kring ordet ”äktenskap”. Ett ord som många heterosexuella helst vill reservera för sina egna tjusiga kärleksrelationer. Det får liksom inte smutsas ner av sånt där som homosexuella håller på med. Fast det vågar man numera inte säga i klartext. I stället blir det olika krystade resonemang.

I Storbritannien vill den konservativt ledda koalitionsregeringen ge homosexuella par möjlighet att inga äktenskap. Intressant att initiativet kommer just från denna regering, inte från den tidigare labourregringen!

I ett tal i höstas lyckades premiärminister David Cameron med konststycket att motivera äktenskap för homosexuella utifrån konservativa värderingar:

“We’re consulting on legalising gay marriage. To anyone who has reservations, I say: Yes, it’s about equality, but it’s also about something else: commitment.

Conservatives believe in the ties that bind us; that society is stronger when we make vows to each other and support each other. So I don’t support gay marriage despite being a Conservative. I support gay marriage because I’m a Conservative.”

Det kom förstås genast protester, även från högt uppsatta partikamrater. Och nyligen ifrågasatte den anglikanske ärkebiskopen av York, John Sentamu, statens rätt att omdefiniera äktenskapet. Hans resonemang kan sammanfattas ungefär så här: Homosexuella par får gärna ingå någon form av partnerskap, men att kalla det för äktenskap skulle vara ett brott mot traditionen och historien. Äktenskapet är av hävd en förbindelse mellan en man och en kvinna, och det kan politiker inte bara bestämma sig för att ändra på.

Det är ett märkligt historielöst sätt att tänka, för egentligen är det väl tvärtom: samhället och språket förändras ju hela tiden, och därför måste man ibland anpassa gällande lagar och regler. Men ärkebiskopen säger sig i alla fall vara emot diskriminering av homosexuella. Alltid något.

I Frankrike har den socialistiske presidentkandidaten François Hollande lovat att öppna äktenskapet för homosexuella. Den nuvarande konservative presidenten Nicolas Sarkozy ligger lågt i frågan just nu, men hans premiärminister François Villon har i en tv-intervju uttalat ett klart ”nej” till äktenskap för homosexuella.

Nejet var nog väntat, men motiveringen väckte ett visst uppseende. Sett ur samhällets perspektiv är äktenskapets främsta syfte att ge barn en trygg uppväxt, tycks Villon mena. Därför passar äktenskapet inte för homosexuella par. Att det finns homosexuella par med barn och heterosexuella par utan barn bekymrar honom uppenbarligen inte. Och att uppdatera äktenskapskonceptet verkar inte vara aktuellt.

Däremot kan Villon tänka sig betydande förbättringar i ”le pacs”, det franska partnerskapet, med utökade rättigheter och någon form av ceremoni i kommunalhuset. Under de senaste fem årens maktinnehav har den konservativa regeringen dock inte tagit några som helst initiativ i den riktningen.

I Spanien går utvecklingen bakåt just nu. Den nya konservativa regeringen har aviserat nya kursplaner för ett skolämne som verkar motsvara samhällskunskapen i svenska skolor. Närmare bestämt tänker man ta bort avsnitten som berör hbt-rättigheter. Många fruktar att regeringen också kommer att göra verklighet av sitt vallöfte att avskaffa det könsneutrala äktenskapet.

Än så länge har ingen förnekat att kvinnor och män har olika könsorgan. Tror jag. Men en del människor verkar bli alldeles hysteriska när någon antyder att det skulle kunna finnas fler biologiska skillnader mellan könen. I Sverige är den politiskt korrekta åsikten idag att alla skillnader utöver dem som har att göra med själva reproduktionen har socio-kulturella orsaker. Den som hävdar något annat betraktas som biologist och reaktionär och får mejlkorgen full av hatmejl.

När det gäller frågor kring sexuell läggning tycks det vid första anblicken vara tvärtom. Här är den politiskt korrekta åsikten idag att orsakerna är biologiska, dvs. att det handlar om medfödda anlag. Den som torgför en annan uppfattning blir inte populär, utom möjligen i högerreligiösa kretsar.

Särskilt bland oss homosexuella verkar många bli nervösa inför tanken att det trots allt skulle kunna finnas vissa socio-kulturella orsaker eller aspekter. Vi är ju innerligt trötta på alla minst sagt fantasifulla påståenden om att man kan ”förföras” till homosexualitet, att det är en ”livsstil” som man kan välja eller välja bort och att homosexualitet kan ”botas” med psykoterapi. Nej, då känns det tryggare att tro på biologiska, medfödda anlag.

Fast även när det gäller sexuell läggning möts forskare inom biologi/medicin ibland med misstänksamhet. För tänk om de faktiskt lyckas isolera vissa genetiska orsaker – då skulle de ju också kunna få för sig att försöka ”bota” homosexuella eller föreslå att foster med sådana anlag aborteras. Biologi anses alltså vara okej här, fast bara till en viss gräns. Man får inte gräva för djupt och ta fram oönskade forskningsresultat.

Själv tror jag på fri forskning och en fri debatt. Politisk korrekthet är en återvändsgränd som kantas av rädsla, intolerans och brist på fantasi.

Det är dumt och kontraproduktivt att i förväg försöka bestämma vad forskare bör komma fram till. Det är lika dumt och därtill odemokratiskt att försöka hindra folk från att gå ut med obekväma åsikter eller forskningsresultat. Då är det bättre att ta debatten och framföra saklig kritik. Och en öppen debatt bygger på respekt och tolerans – inga hatmejl, tack!

I delstaten Washington i nordvästra USA kommer man förmodligen snart att rösta igenom en lag som öppnar äktenskapet för homosexuella. Man blir då den sjunde delstat som gör detta. Att lagen ser ut att kunna antas beror på att ytterligare en ledamot i delstatens senat har bestämt sig för att stödja den: senator Mary Margaret Haugen, en djupt troende kristen demokrat.

Det är inte ofta man blir glad när man läser eller hör vad kristna ledare och politiker i världen anser om oss homosexuella och våra rättigheter. Men jag blir faktiskt glad när jag läser Haugens uttalande. Här kommer en del av det:

“I have very strong Christian beliefs, and personally I have always said when I accepted the Lord, I became more tolerant of others. I stopped judging people and try to live by the Golden Rule. This is part of my decision. I do not believe it is my role to judge others, regardless of my personal beliefs. It’s not always easy to do that. For me personally, I have always believed in traditional marriage between a man and a woman. That is what I believe, to this day.

But this issue isn’t about just what I believe. It’s about respecting others, including people who may believe differently than I. It’s about whether everyone has the same opportunities for love and companionship and family and security that I have enjoyed.

For as long as I have been alive, living in my country has been about having the freedom to live according to our own personal and religious beliefs, and having people respect that freedom.

Not everyone will agree with my position. I understand and respect that. I also trust that people will remember that we need to respect each other’s beliefs. All of us enjoy the benefits of being Americans, but none of us holds a monopoly on what it means to be an American. Ours is truly a big tent, and while the tent may grow and shrink according to the political winds of the day, it should never shrink when it comes to our rights as individuals.

Do I respect people who feel differently? Do I not feel they should have the right to do as they want? My beliefs dictate who I am and how I live, but I don’t see where my believing marriage is between a man and a woman gives me the right to decide that for everyone else.”

Det var kloka ord, Mary Margaret Haugen!

Cynthia Nixon, en av tjejerna i Sex and the City, uppges vara lesbisk i verkliga livet. I en intervju har hon sagt att det är ett val. Och av allt att döma var det lätt att välja. Hon citerar ett tal där hon har sagt: ”I’ve been straight and I’ve been gay, and gay is better.”

Dessa uttalanden har hon fått mycket kritik för. Inte minst från homosexuella debattörer som är rädda att konservativa kristna ska få vatten på sin kvarn. För om homosexualitet är ett val, då kan man kanske också välja ett annat sätt att leva.

Möjligen kunde Cynthia ha uttryckt sig lite försiktigare, fast egentligen förstår inte jag varför många blev så arga. För mig som har levt i en heterosexuell relation i många år är det lätt att förstå hennes sätt att resonera.

Jag kunde ju ha stannat kvar där jag var, men mina homosexuella känslor var så starka att jag till slut valde att bryta upp. Läggningen och känslorna valde jag förstås inte. Dem bar jag på från början, även om det länge var omedvetet. Men beslutet att leva ut dem var mitt.

Så var det för mig. Kanske för Cynthia också, vad vet jag. Någon gång måste även hon ha börjat söka sig till personer av samma kön, och det gör man rimligen bara om man ”har det i sig”.

Många andra har förmodligen helt andra erfarenheter, men det upplever jag inte som ett problem. Alla behöver väl inte vara likadana?