Jag har hållt mig länge, men nu måste jag släppa ut lite i ventilen.

Stockholm Pride har i år ändrat massor med saker. Tex ska man vara i Kungsträdgården och det ska vara gratis inträde för alla. Allt för att öppna upp istället för att stänga in, om jag förstått rätt. Tanken är väl att man ska ta över staden under prideveckan. Så långt är allt väl. Jag är helt för att pride ska vara öppet, gratis, och till för alla. Det är ju ingen nyhet att många inom Stockholm Prides målgrupp inte har de ekonomiska medlen för att betala för inträde. Dessutom passar det mina röda politiska åsikter att tillgängliggöra och öppna upp.

Ett problem som Pride nu ställts inför är ju hur man ska få in pengar nu när besökarna inte ska stå för kalaset. Där tänkte man att man kunde pumpa restaurangerna på pengar. Men se den gubben gick inte. Det visade sig att de flesta gaykrogarna helt enkelt struntar i att finnas i prideparken, eftersom det är för dyrt. Så kan det gå när man inte undersöker vad som är möjligt innan man genomför en sak. Klantigt och korkat.

Sen hände något. Från att Stockholm Pride skulle vara öppet och gratis och tillgängligt för alla, så införde de gräddfilen "Pridepaketet XL". Och här nånstans blev Stockholm Pride en något gayigare karbonkopia på George Orwells "Animal Farm". Inte nog med att Stockholm Pride i sin girighet rensat prideparken på gaykrogar, nu har de även gjort ett rejält kliv åt höger där man premierar de som har ekonomiska möjligheter att köpa sig förbi kön. Stockholm Pride är öppet och fritt för alla, men för vissa är det mer öppet och fritt än för andra. Vem som helst kan ju räkna ut med arslet att det inte är fattiga queerstudenter som kan hosta upp 1000kr för att glida förbi kön och ha möjligheten att sitta i VIP-loungen och "slappna av" (dvs visa upp att man har råd att betala 1000kr för att få extra fint bemötande).

Det finns säkert massor med anledningar och skäl till att det har blivit såhär. Men det största skälet är helt klart att man inte tänkt. Man har försökt gå ifrån det gamla instängda till nytt och öppet utan att lyckas. Jag skulle säga att det stora problemet är att organisationen Stockholm Pride helt enkelt inte vill släppa den makten de skulle behöva släppa för att öppna upp helt. För det är fortfarande inhägnat (mycket med hänvisning till säkerhetsfrågan) och de som inte är innanför grindarna är fortfarande utanför. Alla får helt enkelt inte plats innanför grindarna. Nu är det varken hackat eller malet. Antingen tar man bort alla stängsel och har instängslade öltält, alternativt att alla restauranger med utskänkningstillstånd har egen inhängnad med vakter precis som på alla andra festivaler. Eller så fortsätter man som förut med hela kalaset i en bur med inträde. Huvudsaken är att alla är välkomna på samma vilkor.

Gör man en sån här tydlig markering om att ekonomiskt starka individer ska positivt särbehandlas så får man räkna med att få skit. Själv hoppas jag på att alla fattiga hobbitar stormar prideparken mitt under schlagerkvällen. Riv murarna och bränn upp alla XL-pass.

Jenny von Bahr har för den "liberala" tankesmedjan Timbro skrivit en rapport där hon säger att vi måste sänka lägstalönerna för att få in fler på arbetsmarknaden. Med "fler" menar hon främst invandrare. Här kan man läsa hennes egna ord på Newsmill. Här kan man läsa om det i DN.

Nu vet jag inte riktigt vad de på Timbro eller vad Jenny von Bahr tjänar, men jag antar att det är en bra bit över lägstalönerna i Sverige. Så även om målet enligt artikeln är ökad integration så är det så uppenbart att de skär i fel ände. Man beskär liksom inte ett träd nedifrån och upp. Det är topparna man tar. Så varför kommer inte de där som har betalt för att sitta och tänka ut fantastiska saker på den fantastiska idén att sänka högstalönerna? Då skulle företagen också spara pengar och kunna anställa fler till en human ingångslön som man faktiskt kan leva på. För hur bra man än är på sitt jobb så finns det ingen som är värd 100000kr i månaden. Det finns ingen som behöver den månadslönen för att leva ett bra och bekvämt liv.

Däremot om man sänker lägstalönerna innebär det i det långa loppet att de som har lågavlönade arbeten måste skaffa sig ett till arbete för att få privatekonomin att gå ihop. Även vårdbiträden har hyror att betala. Även städare har barn som ska ha nya vinterjackor. Helt plötsligt har vi fått en ny fattighjonklass. Men vad gör det när företagen har fått fler arbetare till samma kostnad som de nu betalar för färre, så länge topparna kan lyfta månadslöner motsvarande andra människors årslöner (eller mer)? Man kan alltid ta lite mer från de fattiga och ge till de rika.

Tack Timbro och Jenny von Bahr för att ni får mig att fortsätta vilja kämpa mot orättvisa löner och den rådande klassindelningen.

Tonårshår är ett fascinerande fenomen. Det finns inga som lägger ner så mycket tid och fix på sina frisyrer som tonåringar. Det plattas och färgas och sprayas och grejas och ändå ser det alltid förjävligt ut. Och tonårskillar är hundra gånger värre (även om tjejerna också har sina stunder).

Och ja jag inser ju att det mest är ett uttryck för min ålder det här att jag tycker tonåringar har fula frisyrer och ser ut som de luktar kiss. Det var minst lika illa när jag själv var tonåring. Fast då såg frisyrerna lite annorlunda ut än vad de gör idag.

Och här är beviset.

Jag tror jag hatar Anna Skipper. Eller i alla fall hatar jag det hennes jävla TV-program förmedlar. Självklart är det väl bra att må bra, men man behöver ingen jävla nazicoach som försöker skrämma en till att bli nåt jävla hälsofreak för det. Sen är det ju extremt endimensionellt att tro att allt här i livet har med vad man stoppar i sig att göra. Och ännu konstigare är väl inställningen att bara man är smal så är man lycklig. Ok, nu vet jag väl inte om Anna säger just det, men det är i alla fall känslan man får av såna program. Och om jag vore Anna skulle jag nog byta kost för hon ser jävligt gammal och sliten ut för att vara 43.

Apropå fett så läste jag ett bra blogginlägg för nån dag sen: Vän av oordning.

När man väntar barn förväntas det att man ska läsa på, och då framför allt läsa böcker om graviditet. Men hur fan har de tänkt att man ska ta sig igenom smörjan utan att explodera som ett vulkanutbrott och typ ordna bokbål och slå författarna på käften?

Låt mig förklara. Jag och P som ska ha barn i maj går på Mamma Mia på Söder. Det är ett jättebra ställe som har hbt-kompetens och de som jobbar där är fantastiska. Precis som man vill ha det liksom. De är inkluderande gentemot mig som pappa och vet att dagens familjer ser ut på många olika sätt. Vi får en bok av dem: Mia Westerlunds Graviditet, förlossning och den nya familjen. Visserligen varnade de för att den var väldigt hetero, så det var jag ju beredd på. Men jag var inte beredd på att en sådan bok som är skriven 2010 ska vara så totalt könsrollskonservativ och totalt dumförklarande gentemot blivande pappor (och därigenom gentemot mammorna med).

Det finns hela sex (!) sidor om pappan (give or take lite för pappan nämns tex i ett kort stycke om själva förlossningen och samma i avdelningen om den nya familjen också). Övriga 165 sidor är nästan uteslutande om kvinnan och barnet. Och jag som trodde att det där med att skaffa barn var något man gjorde som en familj. Ja, jag är medveten om att det är kvinnan som bär på barnet som får uppleva fysiska förändringar och som även ska klämma fram ungen. Men även pappan/medföräldern påverkas psykiskt av barnväntande. Hon som bär barnet har sina hormoner. Men vad har den som inte bär barnet? Är dens ende roll att massera fötter och handla konstiga saker mitt i natten för att tillfredställa olika cravings? Humörsvängningar får man inte ha, tex. Däremot ska man vara så jävla förstående när det gäller den gravidas hormoner.

Nu vet jag inte riktigt vart jag vill komma med allt det här. Jag vill nog komma dit där familjer kan ses ur fler perspektiv än heteronormativ kärnfamilj. Jag vill nog komma dit där medförälderns känslor och rädslor och ångest och glädje också tas på allvar. Jag vill nog komma dit där man ser alla delar av det fantastiska i att bli förälder. För även i hbt-familjer så skiner det heteronormativa och könsnormativa igenom. Som om hbt:et i hbt-familjer bara är en något oputsad fönsterruta.

Har precis läst ut Susanna Alakoskis "Håpas du trifs bra i fengelset". Precis som "Jag vill inte dö..." till hör den böckerna som måste läsas. Som anhörig till missbrukare känner jag att den verkligen satte fingret på hur det är. Det dubbla i att både älska och hata den i familjen som missbrukar. Att ständigt skämmas över hur personen beter sig och samtidigt gå in i försvar när nån annan utomstående pratar illa om den. Det är såklart svårt att förstå när man inte själv är i situationen. Därför borde alla läsa den. Kanske mest de som missbrukar själva, eftersom de inte heller förstår vad de ställer till med. Samtidigt måste man ju gå vidare och välja att prioritera sitt eget liv och sitt eget välmående.

Nu ska jag ju bli farsa själv och det är så mycket jag inte vill föra vidare. Jag kan ju se mönstren i familjen. Missbruk dyker ju inte upp från ingenstans. Precis som rökning, duktighetspress, ångest och dåligt självförtroende. Nu är det dags att sätta stopp. Dags att släppa fram det som är bra. Bara det kan ju ge en prestationsångest. Men jag ska fan i mig bli världens bästa farsa. Eller i alla fall en jävligt bra farsa. En inte så dålig åtminstone.

Folk beter sig förresten lite märkligt när det gäller föräldraskapet. Jag och min nära vän som beslutat bli föräldrar ihop får ofta frågan hur vi tänkt dela upp föräldraskapet. Hur då dela upp? Ja, jag tänkte vara pappan och hon mamman. Så tänkte vi dela upp det.

En annan märklig sak är att en del i släkten mörkar att vi inte är ett par. Jag blir skitirriterad när jag tänker på det. Arg. Hur tänker de liksom? Vad sätter det ungen i för situation? Vi ska ju såklart vara helt öppna med hur saker och ting ligger till, både inför ungen och andra och på dagis och skola och allt. Då funkar det ju inte att folk runt omkring inte är det. Det är väl den där jävla kärnfamiljshetsen. Den jävla kristdemokratssamhällsnormskärnfamiljen. En familj är ju så mycket mer än mamma-pappa-barn. En familj är nära vänner, släktingar och vem som jävla helst som vi beslutar är en del av familjen. Och ärligt talat, hur många av oss har inte vuxit upp som skilsmässobarn? Så varför tas det för givet att bara för att man skaffar barn så ska man vara ett par (hur smickrande det än är att folk tror det). Jag tycker det verkar mycket mer komplicerat att skaffa barn inom ett kärleksförhållande. Skaffar man barn med en nära vän så har man redan där eliminerat risken väsentligt för uppslitande skilsmässor och mycket annan skit. De där heterosarna borde lära sig av det de med. Och varför vänta på att man ska hitta en kärlekspartner innan man skaffar barn när åren rinner iväg?

Nästa gång jag hör någon mörka hur vår familj ser ut så kommer jag säga ifrån. Fråga varför och på vilket sätt det kommer göra livet lättare för det kommande barnet. Och blir jag förbannad kommer det inte bli roligt. Jag är inte rolig när jag är arg.

Dags att skaka liv i den här skitbloggen igen då.

Valtider och valaffischer. Nu hävdar jag ju bestämt att om man röstar utifrån valaffischer så är man helt bränd i huvet, men jag kan ändå inte låta bli att reagera på framför allt Folkpartiets valkampanj. Herre-jävlar-i-helvetet. Nu ska jag väl redan innan klargöra att jag verkligen inte är folkpartist, och att jag anser att dagens Folkpartiet är fullt jämförbart med 90-talets Ny Demokrati (vilket om jag inte minns fel även Bert Karlsson själv säger).

Anyhow. Det här är bara märkligt:

Jan anser tydligen inte att det ska finnas riktiga jobb för alla. Jag tycker han själv ska börja leva på lärlingslön. Eller är det kanske så att det är lärlingarna som ska fixa fler jobb åt de unga?

Birgitta säger ja till Europa. Sist jag läste geografi har Sverige alltid legat i Europa. Och om jag inte har missförstått det hela så gick vi ju med i EU för si sådär en 15 år sen. Så vad är det hon vill säga, mer än att hon borde skämmas över sina geografi- och samhällskunskapskunskaper?

Marit gillar kärnkraft. För miljöns skull. Men hon säger ingenting om hur vi ska hantera det faktum att kärnavfallet ligger och strålar i generationer efter att det är förbrukat. Om man nu tänker på miljö, varför inte propagera för förnyelsebar energi istället? Det är många obesvarade frågor.

Jan igen. Framtiden börjar i klassrummet. Jag trodde framtiden började med att ha något att se fram emot, tex riktiga jobb med riktig lön, och kanske en egen hyresrätt så man slapp bo hemma tills man är närmare 30. Men istället ska det satsas på betyg (det är taglinen till en av deras andra affischer med samma slogan). Och när det gäller skolor kanske det inte är viktigast att man just får betyg, utan att det är en sund och bra arbetsmiljö för alla elever? Och kanske att man har lärare som kan entusiasmera och inspirera och hjälpa en att lära? Men jag har nog fel som vanligt.

Tobias säger att vi ska vinna Nobelpris. Det är nog det roligaste vallöfte någonsin! Hur hade han tänkte fixa det? Ska han muta folk eller? Kanske tänkte han att hela Sverige gemensamt ska forska fram nåt fantastiskt? Jag i min dumhet trodde det var individuella forskare som vann priset för att de är extraordinärt framstående på sitt område. Inte att det var nån sorts landskamp. Eller hade han själv tänkt forska fram lite fantastiska grejer?

Man undrar ju om de där folkpartisterna låter vad som helst gå igenom till valkampanjen? Vad sägs om lite självkritiskt tänkande innan man släpper ut sina dumheter på storformatsaffischer över hela landet? Men å andra sidan är det ju väldigt underhållande att de skyltar med sin ogenerade populism.

Läste ut Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva i helgen. Ann är bland annat doktor i teologi och etikforskare och har skrivit en hel del i olika tidningar. Hon är även bipolär typ 2. Och det är det boken handlar om.

Boken är såklart väldigt självömkande, eftersom man blir sån när man är i en depression. Men samtidigt är hon väldigt rationell i sitt berättande om svängningarna mellan hypomani och depression. Hon planerar att ta sitt liv och filosoferar fram och tillbaka om självmord och redovisar även hur olika filosofer, författare och annat löst folk resonerat i frågan. Men samtidigt är hon så självutlämnande att det gör ont. Eller så kanske jag bara känner eftersom jag känner igen det där bottenlösa mörkret. Alla gör ju inte det. Själv har jag ju en härlig liten depressionsdiagnos, vilket inte är något jag brukar prata om, så jag ska väl inte göra det nu heller. Folk blir bara så illa till mods när man inte tycker att livet är hejsan hoppsan hela dagarna. Och man vill ju inte göra folk illa till mods, eller hur?

Och det är kanske därför jag tyckte det var lättare att läsa om de hypomaniska perioderna. Det är en värld jag inte besökt och som jag inte kan relaterar till på samma sätt. Men oavsett så är det en bok jag tycker borde finnas på den obligatoriska listan över böcker man ska läsa. Om man inte hamnar där själv, så kan jag lova att man känner någon - förälder, barn, vän, arbetskamrat, käresta, ytligt bekant - som är i det eller kommer störtdyka rätt ner i bajset. För så är det. Den som säger något annat kommer bara med lur och ljug. Eller självbedrägeri. Och fast jag vet att det är fult så hoppas jag att de där cyniska alla-kan-bli-lyckliga-bara-de-vill-personerna kommer få en stor fet jävla psykisk-sjukdom-smäll i fejan.

Att skriva om sitt liv och sin sjukdom som Ann gör kräver nog att man inte har något mer att förlora. För det är verkligen något man inte ska prata om. Eller så är hon bara jävligt modig. Ibland önskar jag att jag var det.

Läste Aaron Kroons debattinlägg på Qx.se och blev minst sagt förvånad. Alltså, jag känner flera hivpositiva och har aldrig hört att någon hyllar den svenska lagen som kriminaliserar hivpositiva på det sättet som jag anser att lagen gör.

Jag citerar:

Och visst, jag kan hålla med om att lagen kom till för att skydda. Men det är en gammal och omodern lag som kom till under 80-talets aids-skräck när man eldade upp bilar för att de kunde vara aids-smittade och läkare tyckte på fullaste allvar att man skulle göra Gotland till en aids-koloni. I dag ser varken situationen för hivpositiva eller för myndigheters och sjukhusens kunskap ut på samma sätt som då. Det är inte en pest man dör av som man pratar om idag. Det är en kronisk sjukdom som obehandlad kan leda till döden.

Självklart ska vi alla försöka ta hand om varandra och se till att viruset inte sprids. Men det är fan i mig inte bara hivpositivas ansvar. Som jag skrivit förut så finns ju redan lagar om framkallande av fara, dråp och allt möjligt annat. Varför kan inte hiv gå under de lagarna? Och när ska folk fatta att man inte kan lämna över ansvaret för sin egen hälsa på någon annan? Även om Aaron vill ta ansvar för hela jävla världen, så skulle jag inte låta honom eller någon annan ta ansvar för min hälsa. Det gör jag själv. Det borde alla andra också göra.

Sen ska man såklart inte bete sig som ett arsel bara för att folk ska ansvara för sitt eget väl och ve. Och hur man än vänder på det så kan jag (utan att ha kollat statistik) ge mig fan på att fler personer dör i bilolyckor än i aids.