Alla bögar gillar inte schlager.
Inte alla lesbiska heller - fast det tror jag aldrig någon ens trott.
Att få saker är dock så stigmatiserat i den svenska homorörelsen som det ofrivilliga likhetstecknet mellan Melodifestivalen - Sveriges största TV-program och kanske det mest "svennebananiga" vi har - och bögar har jag skrivit om förut.
Men Sverige står ju som bekant värd för Eurovision 2013, och vare sig de svenska bögarna vill eller inte, så kommer den som vanligt vara Europas enda riktiga Europride värd namnet. Bara då samlas bögar varje år från Litauen, Ukraina, Azerbajdjzan, Ryssland, Ungern och alla andra länder där homoklimatet blir hårdare och hårdare för att ändå stolt heja fram sitt land, för att festa i dryga två veckor och för att ligga med varandra över gränserna. Jag är övertygad att om alla de där som skriver krönikor om hur fruktansvärt det är när deras heterokompisar - i homovärlden handlar fortfarande det mesta om den bild man visar för heterovärlden märkligt nog - tror de har altare till Kikki hemma, skulle vara med en natt på Euroklubb så skulle deras fasa över Prides schlagerkväll mattas något.
För schlagerkvällen har (hade) sin plats på Pride. Melodifestivalen/Eurovision är en subkultur som alla andra i homovärlden (skillnaden är bara att den i Sverige dessutom anammats till absurdhetens gräns av heteropubliken) och när Edward af Sillén styrde Schlagerkvällen för några år sedan så var det med de som lever (och aldrig lämnar) denna subkultur som kvällen gjordes. Åren därefter har varit trevliga kvällar med schlagerartister - men mitt problem med dem har varit att skutan styrt lite väl mycket mot stadsfestivalernas schlagerkvällar för hetero- och barnfamiljer och vänt bort ifrån subkulturens kvällar med fingertoppskänsla-valda artister. Skillnaden är hårfin och säkert osynlig för den utanför subkulturen som inte vet vad det handlar om och bara tänker "schlager som schlager". Men den finns.
Det är också en skillnad på svenska och utländska "schlagerbögar" (de utländska schlagerkvällsdeltagare som tidigare vallfärdade till Pride verkade ha en förkärlek för våra gamla schlagerdamer framför den mer moderna MF-popen) men den bryr jag mig inte om här.
Nåväl. I år satsar Pride lite annorlunda.
Schlagerkvällen har blivit "schlagerpopkväll" (även om dragplåstren är Loreen, Ivi Adamou och Jedward) och stora Melodifestivalartister som Eric Saade och Agnes uppträder andra kvällar än den tidigare obligatoriska torsdagen. Subkulturidén verkar helt bortblåst och istället satsar man som om man vore ett schlagerns Peace & Love med konsertsegment från olika artister olika dagar. Väldigt, väldigt trevligt för oss som gillar artister som dessa - förmodligen ett helvete för de som redan tyckte att en schlagerkväll var för mycket...
Så varför skriver jag det här?
Jo, för att jag såklart vet att alla som läser det här inte har med varken Pride eller homorörelsen att göra. Att ni (som vi) älskar Melodifestivalen, Eurovision och artisterna i dessa men att ni samtidigt inte kunde bry er mindre om den där parken i Tanto den här veckan. Jag skriver det här för er.
Vi kommer nämligen finnas på plats i Pride-parken hela den här veckan. Ronny kommer skriva på QX.se, men jag kommer twittra för Schlagerprofilerna, jag kommer lägga upp bilder på vårt Instagram, och jag kommer skriva om, prata med och recensera alla artister jag kommer över här i bloggen - men allt kommer ofrånkomligen grundas i mina idéer om vad och varför schlagern har på Pride att göra, vilket är ett lite annat perspektiv än det jag har när jag skriver från/om Melodifestivalen och ESC. Jag älskar ju schlagern. Men ska den vara på Pride så måste där finnas ett syfte (och det kan vara så enkelt som att man gör en jävligt bra konsert som folk älskar) och det är det jag ska försöka ha lite extra koll på.
Hade jag tänkt.
För tillslut står jag säkert bara där och njuter av att för första gången se Alexander Bards Gravitonas på svensk mark, försöker flörta med Ott Lepland, njuter av mitt favoritband The Sound of Arrows (en av festivalsommarens bästa boningar - Heja Pride) eller hoppar dumlyckligt åt när ett återförenat Nina&Kim gör En Gång För Alla. Men jag ska i alla fall försöka göra något mer...
Vi får se hur bra det går.
PS. Kom nu till The Worlds Greatest Schlagerparty där vi DJar på torsdag. Det finns inget att tveka om.
Gaymap
Detta lär inte ha varit något man satt och babblade om på en kafferast. Det här har varit veckor med förhandlingar med de två städerna, där de fått presentera budgetar (SVT vill såklart pynta så lite som möjligt för kalaset så de kan sända annat också), hur man tänkt sig transporter, arenan i full ESC-kostym (pressrum, kommentatorsbås, matställen), hur Euroclub skall utformas och vart den skall finnas och framförallt: Hur ESC ska synas och höras på stan för alla utanför bubblan. Etc etc.
