Så har vi då sett genrepet av Melodifestivalens första delfinal 2011...och det var både högt och låt kan man säga.
Om vi börjar med låtarna och numren så håller de rekordhög klass. Jag har aldrig varit med på en bättre delfinal sedan jag började åka runt med den här cirkusen 2007, och frågan är om jag sett någon hemma på TV heller.
Det är verkligen rejält svårtippat och hur det än går är det garanterat att minst en eller två låtar som varit final- eller åtminstone Andra Chansen-värdiga ifjol kommer åka ut i morgon. Galet! Det kommer bli rejäla diskussioner framför TVn kan man misstänka!
Programmet är dock inte riktigt lika roligt. Minst sagt.
Det är absolut inget fel på programledarna. Marie och Richard sköter sig väldigt bra och inledningen, efter en liten halvskoj sketch med gamla programledare som har någon form av orden, där de dansar och sjunger texter om festivalen till gamla schlagerklassiker är riktigt bra TV. Grym öppning! Men sen...
Allting blir så segt så segt och främst är det de lååånga vykortens fel som genom ett artistförhör (initierat i en lite pinsam sketch med Carl Bildt) lett av Katrin Sundberg och Per Andersson ska få fram lite roligheter hos artisterna, men som bara känns som en evighet. Jo, nåt skratt finns här. Kanske. Men sammantaget en stor besvikelse.
Lika trist, eller egentligen ännu värre, är mellanaktshistorien där Peter Stormare spelar nån producent som gör om en artist i varje program. Här tar han sig om Nanne i en evighets asfjantig film som mynnar ut i att Nanne sjunger Whitney Houstons I Have Nothing...
Fint? Jodå. Men varför? Det hela känns fantastiskt fantasilöst och som om vi inte redan saknade vår polare Edward af Sillén så galet mycket så på ett privat plan så saknar vi nu dessutom hans professionella insatser med manuset de senaste åren minst lika mycket.
Jo, att tona ner "ståupphumorn" och alla punch lines för ett mer klassiskt lett program känns som ett bra initiativ...det har ju varit standard de senaste åren med först Luuk och sen Edward vid rodret och det var nog dags att bryta trenden...men här får man ibland känslan av att SVT bara helt glömt att de var tvugna att fylla ut mellanrummet mellan de utmärkta låtarna med något schyst innehåll också. Och det var kanske inte meningen?
Förhoppningsvis tajtas allt till imorgon och blir bättre de kommande veckorna, men som premiärprogram är det innehållsmässigt tyvärr en stor besvikelse för mig.
Hur går det i morgon?
Tja, Danny vann publikundersökningen hos den minimala publiken (jag har aldrig sett en sådan tom arena under ett MF-rep som Coop Arena...det kändes som det var alla vi journalister och typ 30 till) med Jenny Silver strax efter. Sedan var det ett rejält skutt ned till Swingfly, Rasmus och Pernilla Andersson (där de sistnämnda två lottades till Globen och fick sjunga om) ytterligare en bit ned till Jonas Mattson och Le Kid och sedan ytterligare en bit ned till Dilba.
Säger det något? Nja. Möjligen att Danny känns supersäker på att komma till Globen och att Jenny har övertaget på Pernilla Andersson som de flesta här tippar som trea när storstadspublikens röster kommer in.
Spännande blir det i alla fall, och mitt tips är att ni sitter som klistrade vid TVn under alla låtarna - chipshämtning och kissepauser får ni nämligen gott om tid till mellan resultatredovisningarna.
Gaymap
Melodifestivalen har fått sin första iTunes-etta 2011, då Le Kids Oh My God för en liten stund sedan petade ned Britney Spears Hold It Against Me till andraplatsen.
