Finalen

20. Tyskland

Roman Lob – Standing Still

Tyskland är det land som varit med flest gånger i Eurovision Song Contest (om man räknar in de åren de tävlade som Västtyskland, såklart). De var med i första tävlingen och har sedan varit med i alla år – utom ett (och det är därför Storbritannien och Spanien har rekordet med flest tävlingar i rad). Året de missade var 1996 när så många östländer ville vara med så alla länder var tvungna att kvala innan, och Tysklands bidrag Planet of Blue med Leon ansågs inte hålla måttet. Självklart blev Tyskarna rasande – de var vid tillfället det land som betalade mest pengar till EBU och ett av de länder där tävlingen fortfarande var riktigt populär. Resultatet? Från och med 1998 uppstod "Big 4" (som nu är "Big 5") som garanterade Tyskarna en finalplats varje år.

Tyskarna har fem sistaplatser (den senaste 2005), sex brons och fyra silver. Hälften av dessa silver kommer från gruppen Wind som representerat landet tre gånger (1985, 1987 & 1992 (då de bara kom på 16:e plats) och just därför passar vi på att slänga in Schlagerprofilerna-favoriten Für Alle från Scandinavium 1985 - och ja, jag gör det lite för att jag älskar de där bilderna från Götet i vykorten).

Det där var lite scary, va? Men vi var ju tvungna att ha med Raffe nånstans!

Efter en väldigt stark start i tävlingen – de första 40 åren kom man bara utanför topp tio 13 gånger – så har Tyskarna på senare år kanske mest gjort sig kända för att ha uppvisat samma konstiga musiksmak i ESC som de gjort sig kända för i Europa; Guido Horn, country, Stefan Raab, falsksjungande tjejgrupper, swinglåtar och burlesque är bara lite av det de bjudit på. Och det har gått minst sagt sådär kan man säga (andra halvan av 2000-talet lyckades de bara masa sig över plats 19 en enda gång) och därför gjorde man om tävlingen 2010, fick Stefan Raab att dra igång uttagningsprogrammet Unser Star für Oslo 2010, hittade Lena, och resten är ESC-historia. Förra året körde man som bekant på Lena-spåret igen, men i år…

Nä, vänta. Vi måste ju se Taken by a Stranger. Fortfarande amazing.

Omdöme:

Om Eurovision bara skulle avgöras på huruvida en låt låter precis som den mest spelade musiken på radio låter just nu så skulle förmodligen Tyskland ligga riktigt bra till för att vinna ännu en gång. Medan (den nästan lika populära) dansmusiken med rötter i nittiotalet återfinns på flera ställen, är tyskarna helt ensamma om att skicka den här typen av manlig singersongwriter-pop, och med ett så snyggt startnummer som 20 så kan det här gå lite hur som helst. För samtidigt som att låten är väldigt, väldigt radiovänlig, snygg och "på riktigt", så halkar den rätt snabbt ut ur skallen när de tre minuterna är över. Svårbedömt, men precis som kollegorna i Big 5 i år så behöver Tyskarna absolut inte skämmas och det här förtjänar klart en placering på övre halvan. Killen är ju dessutom ashet! Men inte är det här årets Italien 2011? Väl?

Våra vänner om Tyskland:

Kris tycker: "Mitt största problem med årets startfält är inte att det finns många dåliga låtar, utan att det finns så många som går mig helt obemärkt förbi. Som den här. Den funkar säkert som radioskval, men i en musiktävling så är den alldeles för blodfattig och menlös. De tre minutrarna går, och så kommer man på att man inte ens lyssnat, utan kollat Facebook och Twitter, skickat iväg ett sms, så intressant är låten."

Nina tycker: "Det är inte lätt att försöka följa upp mästerverket Taken by a stranger. Det går liksom inte att toppa det. Men Roman är snygg att titta på och låten är inte alls så pjåkig. Det är bara det att ställa den gentemot 25 andra låtar gör att Standing still drunknar i mängden. Synd."

David tycker: "Jamie Cullum co-wrote this, and he's shorter than I am. So there's that. I really like this, Germany is definitely having a Eurovision-renaissance. And he's good-looking. It's all good."

Placeringar de tre senaste åren:

2009: 20:e i finalen 2010: 1:a i finalen 2011: 10:a i finalen

Tidigare favoriter från landet:

Jodå. Tyskarna har helt klart ett gäng låtar som man skulle vilja visa, men vi nöjer oss med att välja varsin favorit – och så börjar jag med att kasta in en svartvit favorit från 1962 (bara för att visa att jag precis som med alla de andra länderna jag skrivit om – det här är ju faktiskt det sista – lyssnat igenom ALLT). Här är Conny Froboess sjätteplats Zwei kleine Italiener. Armkrok nu allihop! Fram med sejdlarna!