Idag drar äntligen svenska X-Factor igång! Typ tre år försent, dock.
För visst hade vi, undantaget den friska juryvind som var Alexander Bard och några av förra årets duktiga brudar, kunnat klara oss från de senaste åren av menlösa Idolvändor? Och visst hade X-Factor, kronjuvelen i formatet talangtävlingar, känts aningen fräschare om inte The Voice och treans urfåniga True Talent redan floppat och gjort att hela Sverige just nu är duktigt trötta på alla dessa musiktävlingar som inte är Melodifestivalen (som vi ju aldrig tröttnar på...väl)?
Vad skiljer då X-factor från konkurenterna?
Främst fem saker:
1. Uttagningarna sker inför publik i stora arenor.
Inga små rum på nåt hotel, akapella inför en arg jury. Här är det bakgrundsmusik och förmågan att både hantera sin nervositet och försöka få med sig en publik som gäller.
2. Deltagarna delas in i fyra grupper
Man tillhör antingen gruppen killar, tjejer, grupper eller "över 25" (tror jag...det kan vara en annan ålder i Sverige). När första omgången är klar blir det bootcamp och där sållas varje kategori ned till sex personer i varje, oavsett hur många som tagits ut under uttagningarna (vanligtvis saknas det grupper, så juryn brukar plocka ihop egna av duktiga soloartister...så bildades världens största pojkband One Direction och förra årets vinnare i UK Little Mix).
3. Varje jurymedlem får efter bootcamp en kategori att vara mentor för.
De drar då iväg till vad som utomlands kallas "judges houses" där de under några dagar väljer vilka tre av de sex som ska få tävla för dem under liveprogrammen. Dessa tre gånger fyra personer utgör sedan stommen i liveprogrammen och där tävlar alltså jurymedlemmarna om att ha så många kvar som möjligt så länge som möjligt och det är de som hjälper till med låtval och arrangemang (jämför med Idol där juryn aldrig fick se eller träffa deltagarna för de såg dem i liveprogrammen).
4. I live programmen röstar folket - men juryn bestämmer.
Råster rings in, två akter får minst röster - och sedan röstar JURYN på vem av dem som ska ut (jämför med Idol där juryn aldrig göra något mer än sitta och muttra syrligheter eller glada tillrop i liveprogrammen).
5. Liveshowerna har dansare och påkostade shower
...och även om det förekommer teman som i Idol, så brukar man här vara noga med att "göra temt till sitt". Pysslar du med rap så rapar du ABBA-låten under ABBA-veckan. Är du singersongwriter så kör du med din akustiska gitarr även under rockveckan. Etc.
Alltihop inramat av stor budget, helikoptrar, limousiner, stora scener och vild publik.
Så...
Som besatt X-Factor fanatiker sedan 2006 då Leona Lewis vann (då hade redan Shayne Ward vunnit tävlingens andra upplaga året innan, precis framför den framtida Eurovision 25:an Andy Abraham) så kan ni kanske misstänka att jag har höga förhoppningar på tävlingen, och jag kommer hålla ett kritiskt öga på de här första avsnitten och (förhoppningsvis) redovisa vad jag tycker och tänker efter att jag har gett det några omgångar, för jag hoppas, hoppas, hoppas att jag ska tycka om det, men jag tänker inte blunda om det känns kasst. Det här är trots allt ett program som fått fram artister som One Direction, Leona Lewis, Alexandra Burke, Olly Murs, Cher Lloyd och Jedward i hemlandet, och det vore sjukt trist om antigen programmet sabbat för sig själv med kackig budget eller en trist fungerande jury som tar ut samma gamla rockfolk som Idol - eller önnu värre om inte svenskarna ger formatet ett chans för att fyran kramat ur allt de kunnat ur trista Idol. Jag kan väl avslöja att Ronny redan har haft förmånen att se några avsnitt och han är positiv...
Nåväl. Tills dess följer jag Australiens variant (
Mel B och
Ronan Keating är två av jurymedlemmarna för andra året och talangkvoten hos deltagarna är skyhög i år jämfört med tidigare år. Man har dessutom lovat att plocka fram ett australiensiskt svar på One Direction - med hjälp av One Direction), självklart den brittiska förlagan (viss tomgång har infunnit sig, då britternas nionde år har den kanske svagaste juryn någonsin och svårt att få fram artister som överraskar, men för mig är X-Factor-lördagar på hösten numera en lika stark tradition som MF-lördagar under vintern) och så ska jag absolut försöka hålla koll på den amerikanska varianten som kör igång sin andra säsong på onsdag med
Britney Spears i juryn! Och så twittrar jag såklart på
@schlagerprofil ikväll.
Avslutningsvis, några av mina favoritstunder i X-Factor.
Alexandra Burke sjunger duett med sin Idol i finalen 2008 (förmodligen mitt favoritrealityögonblick någonsin)
Olly Murs, Storbritanniens egen Måns Zelmerlöw, visar varför ett livenummer i X-Factor inte är ett livenummer i Idol.
Matt Cardle. Vinnaren 2010. För att jag fortfarande är så svag för honom, trots hans flopp efter vinsten och trots att hans tjat om vad som är "riktigt musik". Och för det lite ironiska i att han puttade ned både Rebecca Furguson och One Direction från toppen, två akter det gått långt mycket bättre för än ettan, i klassisk Idol-stil.
Och så slutligen Same Difference. För att jag hoppas det finns plats för roliga popakter som detta syskonpar (och förståss som Jedward - kolla ett av deras framträdande här) hur illa det än låter ibland även i svenska X-Factor... Något måste dela folket framför TV-apparaterna.
Gaymap
