För en tid sedan ringde Elisabeth Ohlson Wallin upp mig. Hon frågade om jag ville vara ”den goda ormen” i den nya hbtq-altartavla, som hon nu skänkt till Domkyrkan i Skara. Självklart svarade jag ja, direkt.

Tänka sig, att jag som i slutet på 90-talet var ökänt som Rikshomofoben Evangelisten på internet, och som även polisanmälde ECCE-HOMO, nu får äran att själv medverka på ett av Elisabeths konstverk. Nog kan man säga att cirkeln är sluten nu. Att jag fick vara med på tavlan, är ett bevis på en försoning mellan Elisabeth och mig.

Nu är det upp till bland annat kyrkorådet, att besluta om de vill ta emot denne generösa gåva. Jag hoppas verkligen de gör så, eftersom det skulle göra klart för oss alla, att även hbtq-personer är välkommen i kyrkans gemenskap.

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Tänk så kul. Under denne vecka har jag blivit fotograferat av Elisabeth Ohlson Wallin, i samband med en TV-inspelning i Skara. Jag fick även ett samtal med Lena PH, som är programledare.

I morgon sticker jag till Gävle för RFSL:s Kongress, och på måndag blir det samtal med ett produktionsbolag, angående mer TV-inspelning under sommaren.

Samtidigt håller jag på med förberedelserna inför en kommande bok, som jag skall skriva tillsammans med en god vän. Det blir en bok som berättar om mitt liv från födseln fram tills nutid.

Som ni ser, är det mycket just nu, men det är otroligt kul att hålla på.

Ja; mina vänner, vad skall man egentligen säga???? Här sitter jag och tårarna rinner ned för mina kinder. Det är GLÄDJETÅRAR!!!!

Efter det att jag blivit meddelat att jag av många blivit nominerat till priset Mångfaldshjälte  i kategorin  könsidentitet/könsuttryck, och därefter tillsammans med Lukas Romson utsetts till finalist för priset, som delas ut den 24 april, har jag mottagit så mycket beröm och uppskattning från ett stort antal personer.

Mångfaldshjälte priset skapades av Diversityindex för att prisa personer, företag och organisationer som visar engagemang, ansvarstagande och tydliga resultat gällande mångfald.

För egen del kan jag bara säga, att det är stort. Att bli nominerat och utsett till finalist för nämnda pris, rör upp många positiva känslor. Klart jag är glad, ja till och med jublande glad. Extra stort blir det, när det visar sig att just Lukas Romson är finalist i samma kategori. För mig är Lukas en av Sveriges främsta transaktivister. Just det att få vara nominerat till samma pris som Lukas, gör det hela ännu större för mig.

Det jag gjort, och det jag gör, är inte gjort för att få uppskattning för egen del. Jag gör det för jag anser att vi alla skall ha samma rättigheter, oavsett vem vi är. Att då stå som nominerat till ett så fint pris, visar för mig att det finns folk som uppskattar det jag gör. Sådant ger mig extra kraft och styrka, att fortsätta kampen för allas rättigheter.

Nu är jag trött på alla e-mail där folk försöker få mig sluta skriva om min ”sexuella läggning”. Vad har det fakta att jag är transsexuell att göra med min läggning? Inte ett dugg!

Man skulle tro, att med all information den senaste tiden i media, borde folk veta bättre, men tydligen är de fastlåsta i en snäv syn ifråga om transsexualism.

Sedan kan man undrar vilken rätt folk har att försöka få mig sluta skriva om frågor som ligger mig varmt om hjärtat? Inte ett dugg!

Jag kommer alltid skriva om vad jag vill, och vad som än händer, kan ingen hindra mig. Lika bra att folk lär sig det. För skulle jag låta min röst tystna., vem skulle skulle då kunna dela med sig av den erfarenhet jag har? Ju mer folk vill tysta mig, desto mer kommer jag att föra vidare den kunskap jag har. Ingen kan få tyst på mig.

I lördags utsattes jag för ett brott. Därför har jag inget skrivit i min blogg. Just nu mår jag något bättre, men det lär ta sin tid, innan jag kommer kunna vara mig själv igen.

Jag vill berätta att såväl Polis som den läkare jag undersöktes av, behandlade mig mycket väl. Det omhändertagande jag fick betyder mycket för mig, och kommer underlätta min återhämtning.

”Du måste visa hänsyn”, så får jag ofta höra. ”Sluta gå runt i kjoltyg, förstår du inte att du sårar äldre människor, som du håller på?” Detta är bra två kommentarer jag fåt de senaste dagarna. Ytterligare en kommentar är att jag uppträder ”sexuellt” när jag klär mig i kjol eller klänning.

Jag undrar varför det alltid är jag som måste visa hänsyn till personer som under inga omständigheter visar hänsyn till mig. Det är självklart för mig, att om jag vet någon får besök av en man som exempelvis blivit våldtagen av en eller flera män, och därför har svårt med hbt-personer. När så är fallet håller jag mig borta. Men när ”vänner” säger att jag inte får komma hem till dem på en förfest, där andra bekanta till mig deltar, enbart för att det finns någon som är negativt inställt till en transsexuell person, då känner jag mig utstött.

Vist, jag vet ett par som umgåtts med personer, vilka är negativa till transsexuella, långt innan de lärt känna mig. I sådana fall kan det vara rätt att de väljer festa med gamla vänner, vilket jag också sagt till om. Men när det är sådana som är vänner eller bekanta med mig sedan några år tillbaka, och som sen lärt känna någon som visar sig ha fördomar om transsexuella, och därför helt plötsligt inte vill  bjuda med mig (de säger att de inte kan bjuda mig av hänsyn till den nya bekantingen), då är det klart man känner utanförskap. Sistnämnda vänner har jag för länge sen brutit all kontakt med.

Min självklara fråga är: Varför skall en transsexuell alltid tvingas visa hänsyn till de som själv inte vill visa hänsyn?

Jag fick frågan om jag lämnat qruiserbloggen, för att skriva på luffi.se. Svaret är nej. Visserligen tackade jag ja när luffi.se frågade mig. Bloggen där uppdateras en gång i veckan med ett längre inlägg. MEN qruiserbloggen är och förblir min huvudblogg, där jag även i framtiden skriver fritt ur hjärtat.

Jag är STOLT över att få vara en qruiserbloggare. Qruiser och QX har hjälpt mig igång och även marknadsfört min blogg på ett föredömligt sätt. Jag hoppas ni alla förstår hur tacksam jag är till detta. Här har ni orsaken till att jag aldrig tänkar lämna qruiserbloggen.

Kort och gott. Jag är en qruiserblogga för alltid.

En del har frågat mig hur det kommer sig att jag mest bloggar om transsexualism och transsexuellas problem i samhället. Svaret är enkelt. Just transsexuella har det extra jobbigt, och det finns en hel del att berätta om hur det ligger till, samt alltid något nytt som bör lyftas i den offentliga debatten. Idag skall jag ta upp en fråga som jag ännu inte sett någon offentlig debatt om.

Tyvärr är det ett faktum, att just transsexuella får det extra jobbigt på det psykiska planet, en tid efter det att deras första och största operation är klar. Anhöriga, såväl som psykvården känner till detta, men tyvärr hålls detta utanför debatten, vilket gör att adekvat hjälp och stöd inte sätts in annat än i de svåraste fall.

Jag kan berätta att jag själv gick ned mig psykiskt så reellt att jag ville ta livet av mig. Den 11 december 2011 var jag på väg till en mindre sjö, för att få slut på mitt liv. Om inte två vänner lyckats hindra mig, och även ringt efter ambulans, hade jag inte kunnat skriva detta blogginlägg idag. Jag hade helt enkelt inte funnits till. Jag blev fört till psyket, där jag fick stanna i 11 dagar, innan jag skrevs ut.

Man kan undra hur detta kommer sig. Är man inte lycklig efter könsregleringen? Jo, det är man. Det är dock ett fakta att efter några månader, när allt det man tryckt ned under alla år, innan man vågat berätta att man är transsexuell, samt det man hållit tyst om under hela utredningen, av rädsla för att läkarna skulle säga nej till operation, nu ploppar upp allt mer.

Därför får vissa av oss transsexuella det väldigt jobbigt, när allt ploppar upp igen. Detta tillsammans med att det fortfarande efter operation är många, såväl myndigheter som enskilda, som bemöter oss transsexuella som om vi var pesten själv, leder i allt för många fall till svåra psykiska kriser. Vissa försöker till och med ta livet av sig, och andra lyckas tyvärr göra det.

Självklart vill ingen av oss dö, men när det blir som jobbigast, tar liksom problemen över, och en autopilot slår till, så man kan bara inte låta bli försöka få slut på allt. Därför var det för mig bra, att det fanns vänner som hindrade mig. Jag är övertygat om att alla som hindrets från att ta livet av sig, är tacksamma till de som hindret detta.

När utredningen är avslutat och operation planerat, får man från transkliniken veta, att man alltid är välkommen att höra av sig, om det skulle behövas efter operationen. Tyvärr är det så, att den enskilda allt som oftast inte ser behov av samtal  med någon kurator på transkliniken, för än att det är för sent. Därför är det min önskan att alla transkliniker lägger in åtminstone ett kuratorsbesök cirka tre månader efter den könsreglerande operationen Detta för att kunna fånga upp de som får det psykiskt jobbigt, när allt är över.

Jag lovade dela med mig av mitt enda nyårslöfte, så här kommer det.

Under 2012 ämnar jag koncentrera det mesta av min kraft på att informera om transsexualism, och kämpa för Transsexuellas mänskliga rättigheter.

Jag har under 2011 lagt mina krafter på allt för många olika saker, vilket gjort att jag inte orkat med att hämta krafter innan jag givit mig på ytterligare en sak. Tyvärr slutade det väldigt illa, med 11 dagar på sjukhus i mitten på december. Därför är det av vikt jag inte tar på mig så mycket under 2012.

För att kunna stå i hetluften, som jag gör, är det viktigt man inte tar på sig för mycket. Av den orsaken ger jag detta löfte inför det kommande året.

Nu i Juletider är det enkelt att tänka på alla som av någon anledning har det svårt i livet. Tyvärr händer det allt för ofta att vi glömmer alla som har det svårt resterande året.

Jag önskar mig i Julklapp i år, två viktiga saker:

Den första Julklappen ni alla kan ge mig, är att varje dag skänka de som har problem, är drabbade av sjukdom eller har andra problem en tanke. Låt oss hjälpas åt att göra livet lättare för alla människor.

Den andra Julklappen jag vill ha, är att vi hjälps åt att ta död på heteronormen, som på ett avskyvärd sätt ställer till elände för alla de som ”inte passar in”.