HBTQ-Familjen har många barn.
Jag är ett av dem .Det där barnet som ingen vill veta av, som är det svarta fåret i familjen, som inte passar in, icke göre sig besvär, som inte inbjuds till de övriga familjemedlemmarnas sammankomster, som inte hör dit - så känns det ofta för mig?
Fjollor passar inte in i mediabilden av den nya HBTQ-Familjen med straighta som förlagor i dess ytliga, skägg och skäggstubbsprydda, trendtränade machovärld. Så vad göra för oss hbtq-barn som borde ha blivit fosterhemsplacerade från början för att inte tala om bortadopterade från födseln, ut ur denna familj där ensidigheten är ett faktum och mångfalden en chimär, eller allra helst INTE INFÖDDA i denna familj a la UTOPIA, aborterade i tredje veckan, för allas vårt bästas skull... ?
Man brurkar bryta med den familj man inte fungerar med. I synnerhet om familjen som i detta fall ,är djupt dysfunktionell.
Det är för svårt att bryta med sina nära och kära, man finner sig och står ut - om man förhåller sig så, hurudan blir man då...?
Eller man kan gå och sätta sig på sitt rum där fantisera om ett annat, ett bättre, ett värdigare liv? Men det var just det man länge gjort - levt bland fantasier, av fantasier, med fantasier i en skenvärld, det är ju den...ytan...ytligheten...den tomma förnissan...alla skalen...familjevärderingarna ( ja, vilka var de nu ? ) man tröttnat på. Eller är det de egna familjemedlemmarna som innesluter de som passar enligt dem själva, men utesluter dem som inte duger enligt deras måttstockar; och sig själv i relation till dem, både ock och allt sammantaget?
När man inte ens kan vara sig själv hemma. Bland de sina? Eller är det det man håller på att inse att de inte är? Man har inget i familjen att göra annat än genom födsel och ohejdad vana som utvecklats till en destruktiv ovana?
HBTQ-Familjen har många barn. Många av dessa barn tar sina liv för att de inte står ut med utanförskapet inom familjen.De dör inte av de heterosexuellas värderingar och nedvärderingar utan av de homosexuellas värderingar och nedvärderingar. De är hbtq-martyrer.
Om detta är det tabu att tala. Om detta talas det inte alls. Därför går det som det går. Många faller igenom som hade kunnat fångas upp i tid om "hjärtelaget" för dem funnits. Om ansvarskänslan för familjen varit större, än att bara sträckt sig till egots snäva utmarker, till dess sorgliga gränser.
Jag står ut men går upp på mitt rum och tjurar ett tag igen.
Gaymap
