När TT släppte nyheten att allianspartierna kommit överens om en proposition om förändringar i lagen om fastställelse av könstillhörighet, bröt närapå helvetet löst!

Att först och främst Folkpartiet och Centerpartiet skulle ha gått med på att bibehålla kravet på sterilisering av de som korrigerar sitt kön, lät osannolikt.

Till och med RFSLs Ulrika Westerlund uttryckte en viss tvekan över TTs uppgifter, men under första delen av torsdagen framstod det som allt mer tydligt att regeringen i alla fall var på väg att svika Sveriges transsexuella genom att fördröja det oundvikliga: att Sverige avskaffar tvångssteriliseringen.

Snart kom dock nya signaler från allianshåll. Hbt-minister Erik Ullenhag (fp) och parti- tillika ministerkollegan Birgitta Ohlsson dementerade att förhandlingarna i regeringen var klara, Socialutskottets ordförande, Centerns Kenneth Johansson, gick ut på partiets hemsida och deklarerade partiets fortsatta motsånd mot tvångssterilisering. Likt Barbro Westerholm (fp) så svävade han något på målet om vad som egentligen hände, men förklarade för QX att om reformerna tas i två steg så var det i alla fall på rätt väg.

I den största skottgluggen hamnade Barbro Westerholm som citerades av TT med orden att hon "kan leva" med att frågan om tvångssterilisering enligt Kristdemokraternas önskemål utreds en gång till. Citatet blev såklart ett öppet mål för kritik.

Hbt-rörelsen känner igen det politiska spelet kring tvångssterilisering från äktenskapsdebatten. Kristdemokraterna är fullt medvetna om att de inte kan stoppa reformer, men ägnar sig åt avancerat filibustrande och försätter regeringskollegorna i minst sagt generande dager.

Tjurskalligt, tramsigt och djupt ovärdigt.

Torsdagens turbulens framstår så här dagen efter allt mer som att en testballong sändes ut. Hur kommer hbt-rörelsen att reagera? Hur reagerar oppositionen och kommer regeringens mest hbt- och mänskliga rättighetsprofilerade medlemmar gå med på sveket?

Svaret är att hbt-rörelsen reagerade snabbt, effektivt och med kraftfull vrede. Oppositionen såg snabbt en spricka att utnyttja - även om det var förvånande tyst från partiledarhåll - och hbt-engagerade oppositionspolitiker blev rättmätigt vreda. Ullenhags något sena, liksom Ohlssons något Facebook-diskreta kommentarer gav dock tydliga signaler.

Testballongen har fyllt sitt syfte.

Regeringen och regeringspartierna har nu att antingen upprepa den segdragna, helt meningslösa, striden kring äktenskapslagen, eller att Reinfeldt nu går in och pekar med hela handen.

Kvar står då Kristdemokrater och Sverigedemokrater, ensamma i sin strid för att upprätthålla ett av de värsta övergrepp en stat kan utföra: det att genom irreversibla ingrepp påtvinga barnlöshet. Vi har sett nog av det i de mörkaste delarna av vår historia. Att Sverigedemokraterna vill återuppväcka den mörka tiden vet vi redan. Att Kristdemokraterna agerar som Fan läser Bibeln vet vi också. Men för alla oss andra är det inte acceptabelt att dra ut på denna skam.

Foto: AP Photo/Khin Maung Win/Scanpix

Årets Världsaidsdag uppmärksammar att det är 30 år sedan immunbristsjukdomen aids blev känd. En sjukdom orsakat av ett virus som inneburit en katastrof för tusentals enskilda i Sverige och miljontals världen över.

När Aids kom till Sverige reagerade samhället såväl med stor humanitet som med en skrämmande syn på att ”vi” skulle skyddas mot ”dem”.

För gayvärlden innebar viruset att en hel generation homo- och bisexuella män hamnade i ett kristillstånd som ibland har jämförts med det som händer i ett krig. En generation unga män hamnade på sjukhus, bar på dödsångest och fick svåra känslomässiga och sociala skador.

Trots detta har Sverige klarar sig relativt lindrigt undan den katastrof som viruset inneburit i städer som San Francisco, London och New York. Och inte minst har vi klarat oss lindrigt om vi jämför oss med de fattigare delarna av världen där hela generationer av unga föräldrar dött och lämnat barn att växa upp föräldralösa.

Den rika delen av världen har lyckats hantera krisen genom kraftfulla insatser från samhällets sida. En engagerad och väl fungerande och tillgänglig sjukvård och ett samhälle där omfamnandet av homosexuella, sexualupplysning och kondombruk inte har motarbetats av starka konservativt religiösa krafter.

Att vi klarat oss lindrigt undan handlar också om ett gaysamhälle som snabbt tog stort ansvar. I krisen ställde vi upp på varandra och vi agerade kraftfullt och bestämt. Tidigt gick RFSL ut och gav stöd åt det självklara i att inte män som har sex med män skulle vara blodgivare. Ett beslut som redan då betraktades som ”diskriminerande” men som i verkligheten var en handling av solidaritet och en insikt om att den katastrof vi stod inför inte var något vi ville riskera att sprida till andra grupper i samhället.

Homosexuella läkare startade med stort engagemang olika mottagningar för män som har sex med män. En grupp av dessa tog initiativet till Noaks Ark och rika homosexuella män bidrog ekonomiskt till dess verksamhet.

I gayvärlden utvecklades ett förhållningssätt där frågan om vem som var positiv eller inte blev ointressant. Alla agerade som att man var hiv-positiv och följaktligen hade säkrare sex där alla parter tog gemensamt ansvar för att förhindra överföring av viruset.

I gayvärlden såg vi våra sjuka vänner. Sjukdomen och dess fruktansvärda förlopp var synligt för alla och en var. Hiv och aids var ständigt närvarande.

Tveklöst har gratis sjukvård med engagerad personal betytt oerhört mycket. Tveklöst har samhällets ekonomiska stöd till olika organisationer som arbetar för att sprida information, motverka diskriminering och stärka enskilda män som har sex med män i sin identitet varit en nyckel för att upprätthålla garden mot spridning av viruset.

Från gayrörelsens sida och från de som är insatta i de sociala aspekterna av virusets närvaro i homo-bisexuellas vardag har insikten länge funnits att utsatta individer hanterar sin sexualitet bättre om de också känner glädje och stolthet över sin förmåga till lust och kärlek. Kampen mot hiv-spridningen är inte enbart tekniskt och medicinskt utan handlar om hur människor får möjlighet att ta ansvar för sin egen och andras liv och hälsa.

Sverige utmärker sig internationellt genom att i förhållande till folkmängd ha lagfört i särklass flest hiv-positiva för att de överfört eller riskerat att överföra hiv till andra personer. Detta betyder inte att svenskar i högre grad än andra hanterar hiv vårdslöst. Istället handlar det om en politisk inriktning där tron på att sociala problem kan överlåtas åt staten och dess sanktionsverktyg i form av polis och domstolar. Detta synsätt utmärker Sverige och förklaras ofta med att svenskar har ett stort förtroende för att staten vill oss väl och bär på en förmåga att fatta kloka beslut som avlastar oss om enskilda medborgare. Staten har övertagit kyrkans roll som bärare och utövare av moral liksom verkställare av bot och bättring.

Förutom det juridiskt ytterst tveksamma i den repressiva socialpolitik som sedan mitten av 80-talet utvecklats i Sverige och de Skandinaviska länderna, har det när det kommer till hiv även inneburit formandet av en destruktiv attityd.

När bromsmedicinerna kom kunde gayvärlden äntligen känna en tillförsikt om att det värsta var över. Vänner som varit döende tillfrisknade och dödsdomen över stora delar av gayvärlden bleknade bort.

Idag utgör hiv och aids inte en automatisk dödsdom för de av oss som lever i länder där man har råd med medicinering. Men detta är bara halva sanningen. Hiv är ett fruktansvärt virus och medicineringen är för många problematisk. När könsinfektioner inkluderat hiv nu åter ökar på ett oroande sätt i hbt-världen tar vi ett stort och allvarligt steg i fel riktning. Signaler om att hiv i många gayområden nu nått in i ungdomsgruppen, ofta socioekonomiskt svagare delar, i kombination med att könsinfektioner som syfilis och gonorré ökar bland män som har sex med män är alarmerande.

Visst skall vi ha möjlighet att leva ut och experimentera med vår sexualitet. Men effekterna av medicinering mot sjukdomar man enkelt kan undvika genom att skydda sig, kan vi inte helt se idag.  Det är ingen lek för kroppen att bli hiv-positiv och syfilis är inte detsamma som snuva. Medicineringen räddar liv men innebär samtidigt en stor ansträngning för de som tvingas ta den.

Den svenska hiv-politiken innebär även att en falsk trygghet spridit sig i hbt-gruppen.  Med medias hjälp har ”hiv-män” blivit sjukdomens ”ansikte” och genom det sätt svensk lag är skriven läggs hela ansvaret för att stoppa överföringen av viruset på de av oss om bär på det.  Denna inriktning har gay- och hbt-rörelsen hela tiden påpekat problematiken med. Det leder till diskriminering och demonisering vilket är allvarligt nog. Men det leder dessutom till att den moral som utvecklades i gaysamhället under krisåren aktivt motarbetas av samhället. Det är minst lika allvarligt. Hämndbegäret blir viktigare än att agera effektivt för att motverka spridningen av viruset.

Vad än lagar och förordningar lär dig, vad än massmedias smaklösa utpekande av ”hiv-män” skapar för ”vi” och ”dom”-känsla så är det enkel överlevnadsstrategi för de av oss om lever i det fortsatt hårt drabbade hbt-samhället att inte överlåta ansvaret. Om det svenska samhället, med dess politiker och media, har behov av att peka ut och spärra in för att uppleva att man ”gör något”, så innebär det inte att ditt eget ansvar avtar.

Du är ansvarig för din egen kropp och för att skydda de du har sex med. Vare sig du är hiv-positiv, inte vet om din status eller är hiv-negativ så kan ingen annan, vare sig läkare, polis, domare, politiker eller massmedia, frånta dig det enda som gör att vi kan få stopp på spridningen av hiv; ditt eget beteende. Inte andras, utan ditt eget.

Det är hög tid att Sverige lyssnar på omvärlden och slutar agera sig som vi befinner oss på en isolerad ö. Smittskyddslagen är kontraproduktiv och har som enda funktion att tillfredställa en ansvarslöst hämndbegär. Att moderaterna fortsätter sätta käppar i hjulet för att genom sprutbytesprogram minska smittöverföringen bland narkomaner är en lika ansvarslös plakatpolitik i samma anda som Påvens vansinniga motstånd mot kondombruk.

I november hölls en stor konferens i Stockholm om förebyggande arbete mot hivspridning bland män som har sex med män. En tydlig signal från den konferensen var att MSM-gruppen fortsatt är hårt utsatt. Att då ge signaler om att minska samhällets stöd till frivilligorganisationer som arbetar med gruppen är fullständigt barockt.

Att hiv och andra könsinfektioner inte fortsätter spridas är i första rummet alltid de enskildas ansvar. Men om samhället lär ut att individerna inte behöver ta detta ansvar, om samhället undergräver individernas vilja att ta det och om samhället försvagar det förebyggande arbetet  i de hårdast utsatta grupperna då är det Folkhälsoministern, regeringen och riksdagen som bär skulden om hiv i Sverige likt på många platser i världen får fäste i en ny generation män som har sex med män.

Idag minns vi med sorg, men också med glädje och stolthet, våra vänner som gick bort i unga år. Vi visar vår solidaritet med de av oss som lever med hiv och aids. Vi visar att vi tar vårt ansvar för våra egna och andras liv och hälsa. Vi samlar oss också för att låta den vrede vi bär öka vårt engagemang mot massmedial hets och politisk ansvarslöshet.

Omvärlden, inte minst Sverige, har protesterat kraftfullt mot det lagförslag om att ytterligare skärpa nuvarande förbud mot homosexuella kontakter som ligger på Ugandas parlaments bord. Hittills har det stoppats, men starka krafter står bakom önskan om att bygga ett tjallarsamhälle där de som inte anger hbt-personer för polisen straffas och där dödsstraff kan dömas ut för hiv-positiva.

Det är viktigt att påminna sig om den roll som amerikanska evangelister spelat för att piska upp stämningen i Uganda.

En dokumentärfilm visades tidigare på Current.com som tydligt kartlade just dessa "kristnas" hetskampanjer. Deras syfte är att via bland annat afrikanska länder bygga upp ett motstånd mot den hbt-rörelse som nått framgång i stora delar av världen. Svensk TV borde köpa in dokumentärfilmen snarast och visa hur de antihomosexuella krafterna mobiliserar!

RFSL har sedan 2007 arbetat med den ugandiska HBT-rörelsen och genom vårt stöd till RFSL ärar vi också David Kato och hans vänner i Uganda.

Striden för hbt-rättigheter stannar inte vid Sveriges eller EUs gränser. Det som de amerikanska evangelisterna insett och lyckats så väl med i Uganda, kräver att vår rörelse ges kraft att möta hotet.

Mordet på David Kato visar, som så många gånger tidigare, att de som hatar oss menar allvar. Om vi bekvämt lutar oss tillbaks i vår egen framgång, kommer vi snart se att hatets män hittat nya vägar i dess mål att skapa en uniform värld.

För varje hbt-person i Sverige som engagerar sig i eller ger sitt aktiva stöd till RFSL och andra hbt-organisationer och verksamheter i landet ökas den kraft som behövs för att möta våra fiender även utanför våra egna gränser.

Vår hyllning till David Kato är att engagera oss. Nu.

I den ljudfil som sändes till TT och Säkerhetspolisen hör vi en person som lockats av en världsbild färgat av ett vi och dom-tänkande.

Vi rättrogna och dom som utgör ett hot mot oss. Vi som är offer för deras kränkningar och dom som i hämnd skall offras.

Tankesättet känns igen från religiös fanatism oavsett gudsbild, såväl som auktoritära politiska ideologier oavsett -ism och nationalistiskt vurmande oavsett nation.

Vi kristna och dom muslimer. I fallet med den unga mannen som sprängde sig själv dock i omvänd ordning.

Främlingsfientlighet är inte knutet till en specifik nation, religion eller ideologi. Förhållningssättet härskar såväl i Europa som Asien som Amerika och Afrika. Det lever uppenbarligen även i Sverige hos de som lockas av en förenklad världsbild där valen är två; antingen eller.

Ur detta tankemönster växer hat som möjliggör övergrepp av det slag som den unge Tranås-bon, troligen efter privata religiösa grubblerier inspirerat av hatets ideologier, utförde mot sig själv, sin familj och mot ett öppet och demokratiskt samhälle.

Terrorhandlingar, med syfte att skapa kaos och oordning, är ett beprövat vapen. Politiskt eller religiöst motiverat har det som mål att sätta skräck hos en befolkning och tvinga fram en motreaktion som öppnar för ett allt mer kliniskt vi och dom-samhälle. I ett sådant samhälle slåss man med makten om makten snarare än bygger sin makt på folkligt stöd. Ett scenario som i alla tider lockat de som vet att deras ideologier och deras tro endast kan härska med totalitär kontroll.

Föga förvånande skapar den unge mannens dåd i centrala Stockholm upprymdhet också hos andra vi och dom-aktörer; Nationaldemokraterna och till och med de numera allt mer taktiskt nedtonade Sverigedemokraterna vädrar morgonluft och vill skylla just detta terrordåd på en hel religions utövare. Ett terrordåd i ”islams” namn, om än utfört av en enskild vettvilling, gynnar därmed deras med islamismen likartade mål. Dessa ytligt sett motsatta grupper bär en gemensam dröm om ett ”rent” samhälle där en enhetlig stat eller en enhetlig religiös uttolkning med maktens befogenheter övervakar och styr enskilda människors kultur, åsikter, identitet och tro.

Att en ung svensk spränger sig själv i luften med syfte att döda så många som möjligt visar på att det frodas idéer i vårt land som leder fullständigt över styr. Tidigare vansinnesdåd utförda av "lasermannen" i Stockholm och det som nu senast i Malmö ser ut att kunna vara en upprepning, motiveras av en likartad underström av "vi och dom"-tänkande som överförs till handling.

Bakom dessa auktoritära idéer som snappas upp av enskilda grubblare och psykiskt störda individer, finns ett allvarligt hot mot alla de som inte kan eller vill inordna sig i ett enhetligt samhälle. Här liksom i andra delar av världen utgör därmed dessa krafter ett direkt livsfara för homo- bisexuella och transpersoner.

Idéerna innehåller även en inskränkt syn på yttrandefrihetens gränser liksom synen på kultur- och idéutveckling. Några teckningar av en konstnär och ett demokratiskt samhälles självklara försvar för konstnärens frihet att formulera sig, blir till motiv för att mörda människor.

I Tranåsmannens fall utskiljningslöst alla "de andra", i "lasermannens" fall de utvalda ”andra”. När "böghatare”, oavsett politisk ideologi, kulturell identitet eller religiös tillhörighet, misshandlar flator på stan, kränker transpersoner på arbetsplatsen, attackerar RFSLs lokaler och misshandlar gästerna eller riktar yxhugg mot personal, mördar homosexuella bestialiskt, motiveras detta med samma världsbild som hos Tranåsmannen.

Social oro och starka motsättningar skapar ett samhälle som nekar utrymme för olika former av kärlek och sexualitet, såväl som olika sätt att uttrycka sitt kön. När terrorn slår till i Sverige är sprängkraften därmed riktad också mot regnbågssamhället.

Detta hat är inget nytt ens i Sverige. Endast vilken "bok" eller "nation" man motiverar sitt våld med förändras med tiden. Om det kan många hbt-personer vittna.

Det är på allvar när en galning skjuter enskilda på grund av deras påstådda främlingskap, liksom när en annan galning vill spränga ”otrogna” på öppen gata. Men bara då vi dras med i deras hatiska idéer får deras terror verklig effekt.

Ännu en gång: Låt dig inte luras av de främlingsfientliga, vilken sida av den skapade gränsen du än påstås befinna dig.

Denna gång är det inte ett snurrigt cirkussällskap utan ett parti med rötterna i en organiserad rasistisk och nazistisk rörelse. Ett parti som bygger sin ideologi av kulturkonservatism kombinerat med nationalromantik.

Partiets ideologi har starka beröringspunkter med nazistiska drömmar om renrasiga samhällen. I Sverigedemokraternas partiprogram formuleras det som "etnisk och kulturell likhet”.

I principprogrammet talar man om "En stat, en nation" som grundläggande för partiets politik. Efter valet driver man nu kampanjen ”vi gillar lika” som svar på Aftonbladets "Vi gillar olika"..

Det som särskiljer partiet tydligast från den utveckling vi sett i den demokratiska delen av världen efter nazismens fall är deras formulering om att "nationens intressen står över individers och särintressen".

Partiet är paradoxalt nog därmed det mest osvenska som vi sett i riksdagen sedan vänstern övergav den Sovjetstyrda kommunismen. Deras kollektivistiska ideologi där individen skall underordnas nationen saknar folklig förankring och tradition. De är inte heller för dessa, av taktiska skäl nedtonade, idéerna de fått sitt stöd.

Partiet har en uppenbart nationalsocialistisk ideologi som bygger på Nation och Familj före individ kombinerat med idén om det rasrena, i SD tal etniskt och kulturellt likriktade, samhället.

När individens behov, önskan och livsmål krockar med den Etniskt och Kulturellt enade Nationens (En stat, En Nation) då skall individen assimileras.

Med detta som grund formulerar de sin politik och hamnar i ställningstaganden om att ”Den naturliga familjen består av mor, far och barn”. Liksom vill se ”Fädernas kyrka” ”försvara och stärka moralens, äktenskapets och den traditionella kärnfamiljens ställning i vårt samhälle.”

De hamnar helt logiskt också i ställningstagandet att det enbart är Svenska kyrkan (”kyrkan som vår landsfader Gustav Vasa inrättade”) som skall få verka på våra skolor liksom att enbart byggnader som inte "kraftigt avviker ifrån svensk eller västerländsk byggnadstradition” får uppföras.

De landar i ställningstagandet att i svenska skolor skall endast svenska talas. Undantag gör de för två av våra nationella minoriteter, samer och tornedalingar, dock ej för de övriga; romer, judar och sverigefinnar.

Även om man talar om att ge ”judeo-kristna” friskolor stöd så förklarar partiet att import av kosherkött, liksom halal, skall förbjudas och omskärelse av omyndiga pojkar. Ett minst sagt hårt slag för den troende delen av den judiska folkgrupp som levt i Sverige sedan 1700-talet. Kanske även judar är menade att lämna landet?

Partiet gör en rad populistiska utfall riktat mot gruppen muslimer, troende eller ej, oftast med vinkeln att skydda ”invandrarkvinnorna”. Och man vill begränsa invandring med 90%. De, enligt deras egen uppgift, 1,2 miljoner invandrade som kommit hit de senaste 20 åren skall ”assimileras”. Liksom deras barn, födda som svenska medborgare. Assimileringens syfte är att invandrarna ”på sikt ingår i nationen”. Vi talar om en politik där över 20% av befolkningen problematiseras och skall omskolas till en helt odefinierad ”svenskhet”.

Vad ”svenskhet” är har partiet inte formulerat mer konkret. Ett försök att göra en mer exakt beskrivning vore politiskt självmord. Allmänna formuleringar om ”kulturarv”, ”folkmusik och gammeldans” och det ofta upprepade formuleringarna om ”etnisk och kulturell likhet” fungerar bäst när man inte, ännu så länge, är för tydlig. Istället för att formulera ”svenskhet” så attackerar man det som just för tillfället inte känns ”svenskt”.

Som goda populister fångar man upp ett antal folkliga stämningar: För pedofiler (dock ej våldtäktsmän, barnmisshandlare, tjuvar och mördare) skall offentliga register upprättas. Straffen skall skärpas och pensionärerna få vällagad mat. På skolan skall det samtalas på svenska och kultur skall ha ”folklig förankring och på ett tydligt sätt lyfta fram det nationella och lokala kulturarvet”. Burka och minareter skall förbjudas på grund av sin brist på svenskhet. Inget stöd skall ges till ”kulturyttringar vars primära syfte är att chockera, uppröra och provocera.” Samma inställning har man till medier, kultur och trossamfund som inte ”syftar till att bevara och levandegöra det svenska kulturarvet”. En övertydlig parallell till nazisternas kulturpolitik och problemformulering.

Partiet ser ut att ha lockat de som upplever otrygghet av att bo intill socialt och ekonomiskt svaga bostadsområden och arbetslösa som känner konkurrens om jobben. De demokratiska partierna har tappat kraft i folkrörelsearbetet och saknar tydlighet i hur sociala orättvisor, inkluderat arbetslöshet, fattigdom, getto-liknande miljöer och utanförskap, skall åtgärdas.

Partier över hela Europa bär nu vidare idén om Nation före individ, assimilering, naturliga familjer och etnisk likhet. Idéer som lett till fasansfulla övergrepp på muslimer på Balkan, våld mot och förbud av Prideparader, förföljelse av romer och antisemitiskt hat. I 20-talets Tyskland, liksom nu, sker detta i en ekonomiskt och socialt instabil period där det gamla samhällets invanda strukturer förändras. Demokratin sätts på prov på allvar och det är social stabilitet, ideologisk tydlighet och folkrörelsearbete som kan stå emot. Sociala medier i all ära, men det är inte bara sina ”vänner” man behöver kommunicera  med och bli bekräftad av när det blåser kallt!

Just nu översvämmas media av det som fått beteckningen ”mobbning” av partiet. Hackning av hemsidor liksom att med mobb-beteende förstöra möten och hota enskilda partimedlemmar och representanter är fullständigt oacceptabelt och kontraproduktivt. Det för debatten bort från deras politik och skapar istället oreflekterad sympati. Det ger dessutom skrämmande paralleller till 20- och tidiga 30-talets gatubråk mellan kommunister och nazister i Tyskland. Knappast en bra inspirationskälla för dagens vänster!

Men i de politiska församlingarna, i det parlamentariska och demokratiska arbetet är det avgörande att partiet möter ideologiskt motstånd och inte ges något som helst inflytande, varken direkt eller indirekt.

Sverigedemokraterna har en vulgärnationalistisk ideologi av nazistisk tappning om än formulerad med nya värdeord.  HBT-personer vet, judar, muslimer och romer i Europa vet. Det finns inget utrymme för samarbete eller kompromiss med denna ideologi. ”Aldrig mer”.

Fotnot:

Citaten är hämtade ur principprogrammet, det kommunalpolitiska programmet. det invandrarpolitiska programmet och det kyrkopolitiska programmet. SDs hemsida ligger just nu nere (20100922) - men finns delvis i kopior på: http://sverigedemokraternaspartiprogram.wordpress.com/
Kyrkopolitiken finns på http://www.fadernaskyrka.se