Att arrangera en framgångsrik Pride-festival med den ambition som Stockholm Pride har kräver att man förmår hålla fokus kvar på den egna organisationens roll.

Föreningen skall vara en paraplyorganisation som arrangerar, finansierar, initierar, samordnar och stimulerar. Föreningen skall inte konkurrera med befintliga etablerade verksamheter inom gay/hbt-samhället och man skall inte heller driva en egen politisk agenda. Organisationen är inte viktigare än dess uppdragsgivare och den ledning som inte förmår kommunicera och hämta kunskap och engagemang från gay/hbt-samhällets alla delar styr ofrånkomligt skutan på grund. Konsekvensen blir att allt för många homo, bi och transpersoner trängs undan och tappar intresset och därmed förlorar Pridefestivalen sin funktion av att stärka och bygga det av natur och nödvändighet spretande gay/hbt-samhället.

Den skriande bristen på volontärer, föreningens krämarattityd gentemot gayentreprenörer, liksom missnöjet med Pride Kungsans utformning är allvarliga varningssignaler om hur snett skutan nu styrs.

Sedan starten av Pride-firandet i Stockholm 1998 har QX varit stolt sponsor. Vårt sponsorskap har handlat om att upplåta annonsutrymme för att festivalen skall kunna få ut sin information i gay/hbt-samhället. Vi har även producerat programtidningar och fram till förra året har vi arbetat med att knyta kommersiella samarbetspartners till festivalen.

I år valde vi för första gången att inte vara sponsorer till Stockholm Pride.

Det beslutet bygger på att organisationen som står bakom festivalen på ett aktivt och medvetet sätt är på väg bort från att vara en årligen samlande kraft för hela hbt-samhället. Istället för att bygga festivalen tillsammans med året runtaktörer har Pride  gjort sig till dess motpart. Föreningen har ändrat inriktning och dess beslut grundas inte på hbt-samhällets olika behov, utan det behov de engagerade medlemmarna i föreningen formulerar. Rollen som paraplyorganisation byts successivt ut till att bli en organisation med hbtq-politiska ambitioner. Istället för att överlåta det gay/hbt/hbtq-politiska arbetet till året runt-verkande politiska organisationer, gör man sig själv till uttolkare av och talespersoner för hbt-samhället.

Talande i år är att man till och med gått så långt att man sätter sig till doms över vilka hbt-politiska organisationer som skall ges ”communityrabatt” eller ej.

En bekymmersam utveckling är hur föreningen ställer sig som arrangör till olika programpunkter på Pride House. Från att vara övergripande arrangör, samordnare och inspiratör blir föreningen aktör med politiska ambitioner.

Konsekvensen av att Pride-föreningen inte längre har ambitionen av att vara en paraplyorganisation ser vi även i hanteringen av årets Pride Kungsan. För föreningen Stockholm Pride var det i år inte nödvändigt att Stockholms gayentreprenörer fanns på plats. Istället för att först höra med de självklara deltagarna i en Pride-festival, gayentreprenörerna, om deras behov och ekonomiska möjligheter så gavs hyresvillkor som innebär alltför stora risker för småföretagarna inom gay/hbt-samhället. Föreningen valde medvetet och aktivt att inte föra en dialog med gaykrogarna utan såg dessa istället som en närmast fientlig motpart. Efter att ha skapat en negativ budget uppstod så det akuta behovet av att dra in så mycket pengar som möjligt, oberoende av från vem, för att finansiera experimentet med ”öppenhet”.

I två år har centrala aktörer inom Stockholms gayscen saknats på Prideområdet. För de som ser Stockholm Pride främst (och måhända enbart) som en politisk manifestation, blir detta uppenbarligen oproblematiskt. Pengar, som pengar.  Men en Pride-festival där endast enstaka gaykrögare klarar att vara med innebär ett allvarligt trovärdighetsproblem.

När Pride startade innebar festivalen en möjlighet för året runt-verksamma krögare att tack vare det man tjänade in under festivalen klara att hålla öppet året runt. Med nuvarande inriktning riskerar Pride att bidra till att urholka gay-krogarnas ekonomi. Därmed riskerar en av festivalens grundbultar att allvarligt försvagas.

Till SvD meddelade Pride att det i år kom 300 000 besökare till Pride Kungsan. Tidigare års rekord var 28 500.  Det kan tolkas som en framgång. Men ”öppenheten” kräver en tydlig avsändare och en miljö där hbt-personer känner sig bekväma och inte blir uttittade likt aporna på Kolmårdens Safaripark. Pride-ledningens kompakta ovilja till att inkludera hela Stockholms gay/hbt-samhälle i utformandet av Pride Kungsan bidrog till det stressade och illa genomförda försöket med ”öppenhet”.

Att Prideföreningen ändrat inriktning beror på en omognad och en brist på kontaktytor och därmed lyhördhet hos den nuvarande ledningen. Men det beror kanske främst på att avgörande Pride-aktörer slutat engagera sig och sätta agendan.

Det är nu hög tid att de som formade Pride också tar ansvar för att föreningen återgår till rollen som paraplyorganisation för hela det, glädjande nog, spretiga gay/hbt-samhället.

Pride har bjudit in till ett medlemsmöte den 14 september för en utvärdering. Det är bra och välkommet. Men det avgörande är inte vad medlemmarna i föreningen har för specifika åsikter just vid det mötet – utan att föreningen nu omedelbart måste återgå till att vara en paraplyorganisation som arrangerar, finansierar, initierar, samordnar och stimulerar.

Stockholm Prides uppdragsgivaren är inte enbart de röstberättigade medlemmarna i föreningen. Stockholm Pride verkar på uppdrag av gay/hbt-samhället, inte tvärt om. Föreningen och dess medlemmar måste visa mognad nog att inse att de har sitt uppdrag från hela gay/hbt-samhället och dess många och olika aktörer. Allt från det politiskt engagerade föreningsfolket och entreprenörerna till alla de som har det fullt berättigade behovet av att ha kul tillsammans under fria och trygga former.

Förändringen av Prides inriktning måste ske nu. Att vänta till årsmötet i mars 2012 är på tok för sent.

(Foto från dansen bakom QX vagn i årets Prideparad är tagen av Ludwig Löhman)