När Gaypoliserna bildades, när nätverket för gaybrandmän kom igång, när Stockholm fick sin första öppet lesbiska biskop efter långt hårt arbete från öppet homo- och bisexuella präster och medlemmar i Svenska kyrkan... när HoF, HBT-personer inom svenska försvarsmakten började arbeta och när Victoria Svensson kom ut öppet... När HBT-nätverk inom LO och TCO formats liksom då en rad riksdagsledamöter och aktiva inom politiska församlingar runt om i Sverige kommit ut som homo-bisexuella och transpersoner. När en rad konstnärer, författare och artister formulerar sina erfarenheter öppet och självklart...
Alla de gångerna när detta skett har det blivit till ännu en spik i kistan för, och i dess verkliga mening, homofobin.
Det finns miljöer där bilden av det omöjliga med att vara öppen lever kvar. Näringslivets topp är ett sådant område där det efter att man tampats med den usla kvinnorepresentationen i bolagsstyrelser kan bli tid att ta nästa steg - homofobin.
Ett annat område är lagidrotten på herrsidan. När nu damidrotten steg för steg beslutat sig för att det inte är skamligt eller skadligt att många framstående lagidrottare också råkar vara lesbiska, och flera homosexuella killar valt att efter karriären är slut ta steget ut har äntligen en ung aktiv idrottare sett möjligheten att vara öppen.
Anton Hysén berättar för tidningen
Offside att han är gay. När QX i morse la upp ett kort tips om detta började "gillandet" omedelbart. På kort tid har över 1500 läsare sagt att de gillar detta enkla faktum.
Bakom detta gillande märks lättnaden över att ännu en homofobins bastioner börjar spricka upp. Med ett leende minns vi att Antons far, Glenn Hysén 2007 invigningstalade på Pride och vi kan ana oss till varför. Vi minns att Antons storebror var med i QX augustinummer 2006 i jobbet "Pride i vardagen”. Månhända ställde han upp just för att stötta brorsan.
Eller, vilket är en lika viktig berättelse om familjen Hysén, så har familjens attityder gjort det möjligt för Anton att komma ut som ung och i början av sin karriär.
”Komma ut”-berättelser hånas ibland. I traditionell jantelags-stil dissas öppenheten med att "det bara handlar om att sälja skivor" eller ”vill bara ha uppmärksamhet”. Det kan i lika god jantelagstil bitchas om att "vem bryr sig" och det kan suras om att "detta är väl lite gammalt” och ”varför skall man dela in människor i homo- och hetero, kan de inte bara få vara sig själva”. De mest radikala väver till och med in nån kvasivetenskaplig "homonormativitets”-analys.
Men när Cherin och Mohammed kom ut i Sämre än djur, när Ardashir Bibakadabi och Wilo Abdulle Osman kommer ut som homosexuella med muslimsk tro och identitet. När Eddie Razaz är öppet homosexuell och Pia Sundhage känner sig säker nog att inte längre undvika att nämna det som är självklart för heterosexuella; att tala om, sin familj och sin vardag.
När detta sker, liksom med så många modiga individer, då skapas förebilder i stort och smått och då bryts det som möjliggör fortsatt skuld och skamstämplet och spridandet av vrångbilder: tystnaden.
Cherin, Mohammed, Ardashir och Wilo motsäger påståendet från konservativa imamer att det inte går att vara muslim och homosexuell.
Eddie Razaz och Mariette Hansson blir genom sin öppenhet en förebild för unga hbt-personer i hela landet och motsäger bilden av hur homosexuella är och ser ut. När tidigare transsexuella Vanessa Lopez är med i Big Brother blir hon på samma sätt en förebild, måhända i en något kufisk programform.
Ibland sprids en bild av att när nu de nationella lagarna är fixade så att vi inte längre gör skillnad på homo- och hetero, och när vi nu snart blir av med särbehandling av transsexuella, transvestiter och transpersoner, så är kampen över. Nu, menas det, kan vi sluta vara "så speciella" för att vi är homo, bi eller trans. Nu kan vi sluta "komma ut”.
Detta är ett totalt felslut. Kvinnor fick rösträtt 1921. Kvinnokampen fortsätter med full kraft än idag. Det är nu, när apartheidlagarna tagits bort, som vi kan börja det verkliga arbetet för att öppna vårt samhälle för alla.
Ett arbete som handlar om att skapa en miljö där vi kan leva öppet och synligt och välja våra egna vägar. Tystnad omöjliggör identitet och utan förebilder nekas vi möjlighet att spegla oss i en omgivning. Tystnad omöjliggör att ta tag i diskriminering och särbehandling och det skapar rädda människor i ett samhälle av skuld.
Utan de allt fler öppna så blir vi osynliggjorda. Utan öppna inom alla delar av samhället så kvarhålls myter som möjliggör diskriminering, hat och våld.
Anton Hyséns öppenhet är viktig just för att ännu en bastion börjar spricka upp. Och ännu en myt är på väg att falla.
Därför är hans medverkan i Offside ett steg till på en lång väg för att säkra det som borde vara självklart: att jag skall kunna känna stolthet och glädje över mig själv och min familj.
Gaymap
