Adoption och opinion

Under Pride i Stockholm släppte Demoskop resultatet kring synen på Homoadoptioner bland svenska folket. Från 2002 till 2010 har attityderna till homosexuellas möjlighet att prövas för adoption blivit märkbart mer positiv. 2002 var det endast17% som höll med om att ”homosexuella par ska ha rätt att adoptera barn.”

2010 var det 50% av de svarande som instämde. Demoskop har via sin panel följt attityder i samhället baserat på 3000 svarande.

Undersökningen pekar, som så ofta i värderingsfrågor kring hbt, på att:

- Kvinnor är mer positivt inställda än män.

- Yngre mer än äldre.

- Storstadsbor mer än de boende i mindre städer eller i landsbygd.

Undersökningen bekräftar även den mer traditionellt politiska skiljelinjen i värderingsfrågor kring hbt: Miljö och vänstersympatisörer är mest positivt inställda med ett hopp ned till folkpartister och socialdemokrater följt av centerpartister. Bland moderata väljare är det endast 41% som sympatiserar med påståendet och bland kristdemokrater och sverigedemokrater under 30%.

DemoskopPanelen bekräftar därmed det vi egentligen redan vet och pekar, trots sin mycket positiva signal om hur opinionen har svängt, på det som är hbt-världens nästa uppdrag.

På nationellt plan har vi snart blivit färdiga med det projekt som påbörjades med att RFSL i början av 70-talet vände fokus från att främst arbeta med socialt och inåtriktat arbete till att vilja ändra nationella apartheid-lagar. Ett projekt som handlat och handlar om att homo-bisexuella och transpersoner skall omfattas av samma skyldigheter och rättigheter som övriga medborgare.

Tills helt nyligen har vi haft ett apartheid-systemet när det gäller sexuell läggning. Några kvarlevor finns kvar, men i huvudsak har vårt "framgångsrika lobbyarbete" alltså gett resultat.

Men avskaffandet av apartheidlagar, dvs lagar som gör åtskillnad på homo- och heterosexuella, är bara det första steget.

Nu börjar allvaret och den kanske största utmaningen för hbt-samhället. Att påverka attityder i hela samhället och att bevaka rättigheter i vardagen.

Här har hbt-rörelsen i form av RFSL eller andra hbt-politiska grupperingar, ett avgörande ansvar. Det handlar om vardagens frågor kring diskriminering i skola och på arbetet, den "heteronormativa" hederskultur som stöter ut unga hbt-personer ur familjer, idrottslag och vänkretsar, attityder till regnbågsfamiljer och det hot och hat man som bög, flata, bisexuell eller transperson riskerar att möta i offentliga miljöer.

För att lyckas i detta arbete krävs att rörelsen stärks lokalt.

Målet måste vara är varhelst det finns en pingst- baptist eller metodistkyrka så skall det också finnas en grupp, förening eller lokalt nätverk för hbt-personer.

Demoskops undersökning visar att det går snabbt åt rätt håll. Men att endast 50% av befolkningen anser att apartheidsystemet skall återinföras när det gäller adoptionsprövning visar att vi har ett stort arbete framför oss. Att det är i små städer och på landsbygden vi har svagast stöd, ger beskedet att det är där vi nu på allvar skall bli synliga.

Lyckas rörelsen så har RFSL en lokalavdelning i Upplands Väsby såväl som i Västervik och Öppna moderater har nätverk i Öckerö såväl som i Danderyd. Där dessa eller HBT-sossar och liberaler inte lyckats hitta folk har Årjängs hbt-sällskap på sin agenda att påverka lokalpolitiker, arrangera träffar och upprätthålla kontakt och vara resurs via Qruiser och andra sociala medier.

När apartheidlagarna avskaffats kan vi se till att regnbågsfamiljen i kan känna sig lika trygga och ges samma förutsättningar i Krokom som på Södermalm.

Pridefestivaler i allt fler mindre städer, krav på kommuners aktiva engagemang för sina hbt-medborgare är två signaler om att rörelsen nu är på väg åt just detta håll. Det ger hopp och visar att allt fler inse bara ser behovet utan också möjligheterna.