Omskärelse som antijudiskt slagträ

Av någon anledning så har plötsligt den judiska traditionen med omskärelse av pojkar blivit en het fråga. I Juletid. I Chanuka-tid.

I en debattartikel i början av december skrev en grupp bestående av humanister, läkare och professorer liksom en kristen präst om frågan utifrån barnets perspektiv. Det skall inte vara vårdnadshavare som beslutar om detta ingrepp, utan det skall individen göra. Göran Rosenberg svarade 20 december i en kolumn i SvD och kallade debatten ett frontalangrepp mot judendomen.

Dagen före den kanske viktigaste av kristna högtider skriver så Fredrik Strage i DN Kultur att han, så som varande "JewHag" (dvs en icke judisk person som gillar att hänga med judar - tänk FagHag) inte förstår hur Rosenberg kan formulera sig så. Strage förklarar att traditionen med omskärelse en gång handlade om att göra onani mindre lustfyllt (den tolkningen är ganska udda och låter som en hopblandning av den bibliska berättelsen om Onan parat med svensk sexualupplysningsmodernism, snarare än Guds bud på Sinai berg)

Jag förstår inte religiösa matregler alls, men jag förstår lika lite dubbelmoralen med det svenska totalförbudet mot Halal och Koscher-slakt. För mig handlar det om att det som "de andra" gör lätt kan förbjudas. Ungefär som med snus-förbudet i det rökglada EU, fast då har majoritetssvensk kultur blir "de andra".

Lagom till jul då den kristna traditionen står som högst i kurs är det alltså ett annat av de viktiga buden i judendomen som de urkristna valde att ta avstånd från som skall upp på dagordningen.

När kristendomen formades till en egen religion valde man att expandera från den judiska gruppen och locka till sig även icke-judar. De urkristna valde efter interna strider att i samband med det ta avstånd från de bud om hur trohet skall visas som Moses tog emot av Gud. Matregler och omskärelse var specifikt och upprepat nämnda som det man som kristen skulle upphöra att följa och utföra.

Det judiska folket upprätthöll sina traditioner och som minoritet i diasporan/förskingringen var det till stor del dessa två trohetsregler som höll ihop folket.

När ett kristet samhälle, med troende eller ateister i en kristen kultur, avkräver att judar - och muslimer - med dekret skall avskaffa matregler och omskärelse så är det tveklöst ett frontalangrepp på judisk, och muslimsk, identitet, tradition, religion och kultur. Att det uppfattas som ett frontalangrepp är minst sagt förståeligt,

Matregler och omskärelse är två grundbultar i den judiska traditionen som just den kristna kulturen valt att ta tydligast avstånd ifrån. Att bortse från detta är inte bara naivt. Det externa kravet på att judar och muslimer skall följa majoritetskulturen blir därmed ännu ett uttryck för en lång tradition av djupt rotad antisemitism förpackad i en i bästa fall välmenande omtanke.

Religiösa traditioner har i alla tider omtolkats. Det är nödvändigt, det är logiskt och det är bra. Jag är inte kunnig nog för att veta om just omskärelse och hållandet av matreglerna kan komma att omtolkas. För inte allt för djupt religiösa judar och muslimer är det måhända enklare att ta lite lättare på matreglerna. Kanske är det möjligt att omtolka omskärelsen så att den görs i vuxen ålder. Men det är knappast en präst i Svenska kyrkan eller en ateist som har kapaciteten att göra en sådan omtolkning trovärdig.

Eventuell förändring måste komma inifrån och inte påtvingas genom hot om straff utifrån. Historiska spår av pogromer ekar oroande i de lätt aningslösa inläggen.

Jag har läst ut Irshad Manjis bok Allah, Liberty and Love. I den uppmanar hon muslimer att ställa sig kritiska till sig själva och andra muslimer, snarare än att fokusera på den yttre fienden. I budet om Ijtihad, det ständiga debatterandet och ifrågasättandet av läror, skall man fråga sig vad de kulturella och/eller religiösa reglerna och traditionerna gör för skada eller nytta för de svagaste i den egna gruppen.

Debatten om omskärelse av pojkar motiveras just med att detta är skadligt för de svaga. I sin principiella iver väljer man, likt abortmotståndare, att bortse från att illegal omskärelse riskerar bli än mer skadligt.

I en FN-rapport om manlig omskärelse anges att 100% av judiska och 100% av muslimska män är omskurna. Vi får även veta i rapporten att 75% av amerikanska, 90% av angolanska, 59% av australiska, 90% av filippinska, 60% av sydkoreanska och 83% av kenyanska män över 15 år också är det.

Manlig omskärelse, till skillnad från den som gjorts och görs på kvinnor, handlar inte om att kontrollera sexualitet utan har handlat om och handlar om renlighet, estetik och identitet. Kristna präster, svenska ateister och läkare vet kanske bäst, men skall denna deras mission genomdrivas mot de grupper som omfattar den kritiserade traditionen lär vi få se en våg av ökade sociala spänningar, inkluderat uppblossande jude- och muslimhat.

Med tanke på att oomskurna icke-judar berättar vilket fruktansvärt övergrepp det är för män att bli omskurna medan judiska och muslimska omskurna män säger att så inte är fallet blir denna debatt obehaglig. Eller så är den just helt i linje med den långa tradition av kristen antisemitism som började nån gång då när Paulus beslutade sig för att ragga nya anhängare i Grekland snarare än i Jerusalem. Debatten om omskärelse är lika gammal som kristendomen själv. När humanister kastar sig in i debatten skall de veta att de gör sig till aktörer i en gammal och oroande symbolmättad trosstrid.

Gud Jul och Glad Chanuka!