Men som de som följer min blogg har jag en tid varit mycket kritisk till hur Föreningen Stockholm Pride hanterat årets festival (och för den delen 2009 års festival).
Någon anonym mupp på TT-Spektra däremot har roat sig med att
fjanta till allvaret i kritiken. Efter att ha konstaterat problemen levererar journalisten på TT en egen förlöjligande kommentar: ”Samtidigt är
pajkastningen mellan Pride och ledande personer inom hbt-samhället i full gång." (min kursivering).
Var TT-journalisten hittar pajkastningen i SvD-texten vet jag inte - mer än möjligen att jag använder begreppet skit ett antal gånger (verkligen ledsen att jag är så ful i mun). Däremot finns det i texten en allvarlig, och väl känd, kritik som framförs och en stor, stor oro för att Pride 2012 är i farozonen.
Jag är dock helt övertygad om att det finns så många krafter i Stockholm - såväl inom den politiska hbt-rörelsen höger till vänster som bland kulturutövare, krögare och företag som vet att Pride när det fungerar som en bred arena för att mötas, diskutera, festa, få själslig spis... är en avgörande faktor för de politiska och sociala framsteg som gay/hbt/hbtq-samhället uppnått.
Pridefestivalens uppdragsgivare måste vara en bredd av sociala, politiska, kulturella och kommersiella åretrunt-aktörer. Pridefestivalen skall vara den vecka under året då gay/hbt/hbtq-föreningar, kulturaktörer och företag ges möjlighet att profileras, få ut sina budskap och ges en chans att växa.
Att Pride fått problem handlar till stor del om att man gått ifrån denna inriktning och istället utvecklat en från communityt allt mer fristående varumärkesfixerad organisation. Därmed byts uppgiften att vara en samlingsplats till att bli en i raden av aktörer. Föreningen Stockholm Pride är självklart fria att utvecklas vidare åt det hållet - men då byter man också sin funktion och sin roll. Man blir en Roskilde- eller Hultsfred- istället för en Pride-festival.
Att en festivalgrupp nu arbetar med att planera nästa års Pride under Alf Kjellers ledning är bra för att lägga grunden och ta ansvar, men huvudproblemen löses därmed inte automatiskt. Dels de miljonskulder som måste redas ut och göras upp om, dels att arrangören av Pridefestivalen tydligt behöver återgå till att vara en samlingsplats där de som medverkar utgör festivalen, inte arrangörsorganisationen.
Queer-politiken skall formuleras av deltagande queer-organisationer, hbt-politiken av deltagande hbt-organisationer etc, etc.. Inte av Prideföreningen. Därmed sagt så skall Pride också vara den festliga, sociala och trygga mötesplats som de allra flesta Pride-deltagare efterfrågar och som dessutom lägger grunden för den ekonomi som behövs för att hålla Pride levande i många år till.
För att lösa detta är det inte pajkastning som behövs, utan en ömsesidig insikt om bredden i behov, förväntningar och funktion hos den lika stora bredden av besökare och deltagare som Pride skall samla. Den kritik som framförs i SvD-artikeln är inte pajkastning som TT-muppen påstår, det är allvarlig kritik och djupt grundad oro.
Jag är helt övertygad om att det blir en fantastisk Pridefestival 2012. Klok nog att lära av erfarenheterna från de år som festivalen i huvudsak varit en framgångssaga.
Och för att tydliggöra: 2011 års katastrof handlar inte om vare sig två enskilda personer i fetsivalorgansiationen, det handlar inte ens om enskilda styrelseledamöter som likt alla engagerade, med den äran och med min djupa respekt, sliter hund för att festivalen skall bli framgångsrik. Det handlar om det feltänk som utvecklats och som leder till den situation som festivalens arrangörsförening nu försatt sig i.
Gaymap
