30 år med aids

Årets Världsaidsdag uppmärksammar att det är 30 år sedan immunbristsjukdomen aids blev känd. En sjukdom orsakat av ett virus som inneburit en katastrof för tusentals enskilda i Sverige och miljontals världen över.

När Aids kom till Sverige reagerade samhället såväl med stor humanitet som med en skrämmande syn på att ”vi” skulle skyddas mot ”dem”.

För gayvärlden innebar viruset att en hel generation homo- och bisexuella män hamnade i ett kristillstånd som ibland har jämförts med det som händer i ett krig. En generation unga män hamnade på sjukhus, bar på dödsångest och fick svåra känslomässiga och sociala skador.

Trots detta har Sverige klarar sig relativt lindrigt undan den katastrof som viruset inneburit i städer som San Francisco, London och New York. Och inte minst har vi klarat oss lindrigt om vi jämför oss med de fattigare delarna av världen där hela generationer av unga föräldrar dött och lämnat barn att växa upp föräldralösa.

Den rika delen av världen har lyckats hantera krisen genom kraftfulla insatser från samhällets sida. En engagerad och väl fungerande och tillgänglig sjukvård och ett samhälle där omfamnandet av homosexuella, sexualupplysning och kondombruk inte har motarbetats av starka konservativt religiösa krafter.

Att vi klarat oss lindrigt undan handlar också om ett gaysamhälle som snabbt tog stort ansvar. I krisen ställde vi upp på varandra och vi agerade kraftfullt och bestämt. Tidigt gick RFSL ut och gav stöd åt det självklara i att inte män som har sex med män skulle vara blodgivare. Ett beslut som redan då betraktades som ”diskriminerande” men som i verkligheten var en handling av solidaritet och en insikt om att den katastrof vi stod inför inte var något vi ville riskera att sprida till andra grupper i samhället.

Homosexuella läkare startade med stort engagemang olika mottagningar för män som har sex med män. En grupp av dessa tog initiativet till Noaks Ark och rika homosexuella män bidrog ekonomiskt till dess verksamhet.

I gayvärlden utvecklades ett förhållningssätt där frågan om vem som var positiv eller inte blev ointressant. Alla agerade som att man var hiv-positiv och följaktligen hade säkrare sex där alla parter tog gemensamt ansvar för att förhindra överföring av viruset.

I gayvärlden såg vi våra sjuka vänner. Sjukdomen och dess fruktansvärda förlopp var synligt för alla och en var. Hiv och aids var ständigt närvarande.

Tveklöst har gratis sjukvård med engagerad personal betytt oerhört mycket. Tveklöst har samhällets ekonomiska stöd till olika organisationer som arbetar för att sprida information, motverka diskriminering och stärka enskilda män som har sex med män i sin identitet varit en nyckel för att upprätthålla garden mot spridning av viruset.

Från gayrörelsens sida och från de som är insatta i de sociala aspekterna av virusets närvaro i homo-bisexuellas vardag har insikten länge funnits att utsatta individer hanterar sin sexualitet bättre om de också känner glädje och stolthet över sin förmåga till lust och kärlek. Kampen mot hiv-spridningen är inte enbart tekniskt och medicinskt utan handlar om hur människor får möjlighet att ta ansvar för sin egen och andras liv och hälsa.

Sverige utmärker sig internationellt genom att i förhållande till folkmängd ha lagfört i särklass flest hiv-positiva för att de överfört eller riskerat att överföra hiv till andra personer. Detta betyder inte att svenskar i högre grad än andra hanterar hiv vårdslöst. Istället handlar det om en politisk inriktning där tron på att sociala problem kan överlåtas åt staten och dess sanktionsverktyg i form av polis och domstolar. Detta synsätt utmärker Sverige och förklaras ofta med att svenskar har ett stort förtroende för att staten vill oss väl och bär på en förmåga att fatta kloka beslut som avlastar oss om enskilda medborgare. Staten har övertagit kyrkans roll som bärare och utövare av moral liksom verkställare av bot och bättring.

Förutom det juridiskt ytterst tveksamma i den repressiva socialpolitik som sedan mitten av 80-talet utvecklats i Sverige och de Skandinaviska länderna, har det när det kommer till hiv även inneburit formandet av en destruktiv attityd.

När bromsmedicinerna kom kunde gayvärlden äntligen känna en tillförsikt om att det värsta var över. Vänner som varit döende tillfrisknade och dödsdomen över stora delar av gayvärlden bleknade bort.

Idag utgör hiv och aids inte en automatisk dödsdom för de av oss som lever i länder där man har råd med medicinering. Men detta är bara halva sanningen. Hiv är ett fruktansvärt virus och medicineringen är för många problematisk. När könsinfektioner inkluderat hiv nu åter ökar på ett oroande sätt i hbt-världen tar vi ett stort och allvarligt steg i fel riktning. Signaler om att hiv i många gayområden nu nått in i ungdomsgruppen, ofta socioekonomiskt svagare delar, i kombination med att könsinfektioner som syfilis och gonorré ökar bland män som har sex med män är alarmerande.

Visst skall vi ha möjlighet att leva ut och experimentera med vår sexualitet. Men effekterna av medicinering mot sjukdomar man enkelt kan undvika genom att skydda sig, kan vi inte helt se idag.  Det är ingen lek för kroppen att bli hiv-positiv och syfilis är inte detsamma som snuva. Medicineringen räddar liv men innebär samtidigt en stor ansträngning för de som tvingas ta den.

Den svenska hiv-politiken innebär även att en falsk trygghet spridit sig i hbt-gruppen.  Med medias hjälp har ”hiv-män” blivit sjukdomens ”ansikte” och genom det sätt svensk lag är skriven läggs hela ansvaret för att stoppa överföringen av viruset på de av oss om bär på det.  Denna inriktning har gay- och hbt-rörelsen hela tiden påpekat problematiken med. Det leder till diskriminering och demonisering vilket är allvarligt nog. Men det leder dessutom till att den moral som utvecklades i gaysamhället under krisåren aktivt motarbetas av samhället. Det är minst lika allvarligt. Hämndbegäret blir viktigare än att agera effektivt för att motverka spridningen av viruset.

Vad än lagar och förordningar lär dig, vad än massmedias smaklösa utpekande av ”hiv-män” skapar för ”vi” och ”dom”-känsla så är det enkel överlevnadsstrategi för de av oss om lever i det fortsatt hårt drabbade hbt-samhället att inte överlåta ansvaret. Om det svenska samhället, med dess politiker och media, har behov av att peka ut och spärra in för att uppleva att man ”gör något”, så innebär det inte att ditt eget ansvar avtar.

Du är ansvarig för din egen kropp och för att skydda de du har sex med. Vare sig du är hiv-positiv, inte vet om din status eller är hiv-negativ så kan ingen annan, vare sig läkare, polis, domare, politiker eller massmedia, frånta dig det enda som gör att vi kan få stopp på spridningen av hiv; ditt eget beteende. Inte andras, utan ditt eget.

Det är hög tid att Sverige lyssnar på omvärlden och slutar agera sig som vi befinner oss på en isolerad ö. Smittskyddslagen är kontraproduktiv och har som enda funktion att tillfredställa en ansvarslöst hämndbegär. Att moderaterna fortsätter sätta käppar i hjulet för att genom sprutbytesprogram minska smittöverföringen bland narkomaner är en lika ansvarslös plakatpolitik i samma anda som Påvens vansinniga motstånd mot kondombruk.

I november hölls en stor konferens i Stockholm om förebyggande arbete mot hivspridning bland män som har sex med män. En tydlig signal från den konferensen var att MSM-gruppen fortsatt är hårt utsatt. Att då ge signaler om att minska samhällets stöd till frivilligorganisationer som arbetar med gruppen är fullständigt barockt.

Att hiv och andra könsinfektioner inte fortsätter spridas är i första rummet alltid de enskildas ansvar. Men om samhället lär ut att individerna inte behöver ta detta ansvar, om samhället undergräver individernas vilja att ta det och om samhället försvagar det förebyggande arbetet  i de hårdast utsatta grupperna då är det Folkhälsoministern, regeringen och riksdagen som bär skulden om hiv i Sverige likt på många platser i världen får fäste i en ny generation män som har sex med män.

Idag minns vi med sorg, men också med glädje och stolthet, våra vänner som gick bort i unga år. Vi visar vår solidaritet med de av oss som lever med hiv och aids. Vi visar att vi tar vårt ansvar för våra egna och andras liv och hälsa. Vi samlar oss också för att låta den vrede vi bär öka vårt engagemang mot massmedial hets och politisk ansvarslöshet.