När inte Sverigedemokraterna får stöd i Sverige så går man över sundet och gråter ut. Pinligt. Dansk media är översvämmade av beklagande artiklar idag.

Sverige är odemokratiskt, beklagar man och Folketingsmedlemmar från danska regeringspartiet (!) med sitt stödparti Dansk Folkeparti vill nu ha valobservatörer på plats den 19 september så att Svenskarna skall ”våga” göra som de rättrådiga danskarna - dvs rösta för en främlingsfientlig politik.

Bevis för att Sverige har odemokratiska val riktat mot just Sverigedemokraterna - och för att danska regeringen skall lägga sig i sitt grannlands demokratiska system:

Bevis 1: När vi röstar så plockar vi valsedeln innan vi går in i valbåset och stoppar i kuvertet. Ehhh, que? Hallååå.... Tänk om de som inte vill visa vad man röstar på tar med sig tre eller flera olika valsedlar?

- Oj, jag tänkte inte på det, sa Lars Løkke Rasmussens partivänner

Bevis 2: I valdebatterna får inte Sverigedemokraterna delta på samma villkor som de partier som idag sitter i riksdagen. Ehhh, que? Det får inte Piratpartiet eller Feministiskt initiativ heller. Eller för den delen Rättvisepartiet socialisterna, Enhet, Nationaldemokraterna.... Eller kära Danmark, får alla era småpartier delta i partiledardebatterna på samma villkor som Venstre?

- Oj, jag tänkte inte på det, sa Lars Løkke Rasmussens partivänner.

Bevis 3: TV4 vägrar visa den uppenbart rasistiska valfilmen från Sverigedemokraterna - nå kanske inte enligt danska regeringens standard rasistisk men för typ resten av världen. Men ursäkta har en TV-kanals beslut något med valsystemet att göra? Eller skall danska politiker lägga sig i svensk pressfrihet? Ni var ju inte så pigga när andra länder försökte styra Jyllandsposten.

- Oj, jag tänkte inte på det, sa Lars Løkke Rasmussens partivänner.

När svenskarna tröttnat på Sverigedemokraternas gnölande och gråtande går man över ån efter vatten. Dansk press är överfylld av en yr debatt, påeldad av den danska högerregeringen. Pinligt Venstre att ni ger era kollegor i Alliansen sådant fint stöd.

Man undrar om det är Dansk Folkeparti som är Lars Løkke Rasmussens nya politiske rådgivare.

Fatta kära vänner - 96,5% av svenska folket avvisar den dynga som Dansk folkeparti och Sverigedemokrater sprider. Och fatta kära danska regering att 86,3% av det danska folket vid valet 2007 inte röstade för Dansk Folkeparti.

Lars - bryt ditt beroende av Pia!

... att jaga Dansk Folkepartis avdelning i Copenhagen Pride-paraden.

Frågade flera paradvakter som inte hade en aning. Till slut gav jag upp. Plats 10 skulle de ha. Bakom LGBT-Danmarks avdelning.

Med hjälp av frilansfotografen Kim Rytoft som jagade runt hittades till slut en kvinna som ivrigt höll på med sin mobiltelefon. Det var jämställdhetskoordinatorn Pia Adelsteen och det var det som blev Dansk Folkepartis medverkan i paraden. Inga skyltar och knappt någon som kände igen koordinatorn.

I Prideprogrammet förklarar Pia Adelsteen att hon anser acceptans och tolerans gentemot homosexualitet är ett bärande element i det moderan samhället.

De övriga deltagarna bangade. De kände sig inte välkomna.

Innan paraden var det stor hallå i dansk media om partiets medverkan. Orsaken är densamma som om kristdemokraterna skulle gå med en egen avdelning i Stockholm Pride. Dansk Folkeparti, liksom kristdemokrater och sverigedemokrater motarbetar alla reformer som syftar till att likställa homosexuell samlevnad med heterosexuell. Vad har de då i en parad att göra som har det politiska syftet att just motarbeta apartheidlagar.

Det vore ren och skär dubbelmoral.

Efter beslutet från Adelsteen att gå med i paraden fick dansk media tag på ett internt mail där en presstalesman från partiet skrev: ”de extremistiska homosexuellas fraktionsgrupper skall ha smisk (jag hoppas det inte tycker om det dock!)”

Adelsteen fortsatte dock att framhäva att det inte finns homofobi i partiet.

Det var ren och skär dubbelmoral från Dansk folkepartis sida att gå med i paraden. Precis så som Sverigedemokraternas patetiska flirt med svenska hbt-världen är dubbelmoral och falskspel.

Men smart såklart. I dansk press framställs Pia Adelsteens medverkan som modig och stark. I den offerkoftetaktik som de två syskonpartierna gjort till sina varumärken förflyttas snabbt frågan från att diskutera åsikter till att de framställer sig som illa behandlade.

Allt för makten. Och när man får makten då börjar man bedriva sin politik. En politik som gjort att Danmark fortfarande har apartheidlagarna intakta.

Under Pride i Stockholm släppte Demoskop resultatet kring synen på Homoadoptioner bland svenska folket. Från 2002 till 2010 har attityderna till homosexuellas möjlighet att prövas för adoption blivit märkbart mer positiv. 2002 var det endast17% som höll med om att ”homosexuella par ska ha rätt att adoptera barn.”

2010 var det 50% av de svarande som instämde. Demoskop har via sin panel följt attityder i samhället baserat på 3000 svarande.

Undersökningen pekar, som så ofta i värderingsfrågor kring hbt, på att:

- Kvinnor är mer positivt inställda än män.

- Yngre mer än äldre.

- Storstadsbor mer än de boende i mindre städer eller i landsbygd.

Undersökningen bekräftar även den mer traditionellt politiska skiljelinjen i värderingsfrågor kring hbt: Miljö och vänstersympatisörer är mest positivt inställda med ett hopp ned till folkpartister och socialdemokrater följt av centerpartister. Bland moderata väljare är det endast 41% som sympatiserar med påståendet och bland kristdemokrater och sverigedemokrater under 30%.

DemoskopPanelen bekräftar därmed det vi egentligen redan vet och pekar, trots sin mycket positiva signal om hur opinionen har svängt, på det som är hbt-världens nästa uppdrag.

På nationellt plan har vi snart blivit färdiga med det projekt som påbörjades med att RFSL i början av 70-talet vände fokus från att främst arbeta med socialt och inåtriktat arbete till att vilja ändra nationella apartheid-lagar. Ett projekt som handlat och handlar om att homo-bisexuella och transpersoner skall omfattas av samma skyldigheter och rättigheter som övriga medborgare.

Tills helt nyligen har vi haft ett apartheid-systemet när det gäller sexuell läggning. Några kvarlevor finns kvar, men i huvudsak har vårt "framgångsrika lobbyarbete" alltså gett resultat.

Men avskaffandet av apartheidlagar, dvs lagar som gör åtskillnad på homo- och heterosexuella, är bara det första steget.

Nu börjar allvaret och den kanske största utmaningen för hbt-samhället. Att påverka attityder i hela samhället och att bevaka rättigheter i vardagen.

Här har hbt-rörelsen i form av RFSL eller andra hbt-politiska grupperingar, ett avgörande ansvar. Det handlar om vardagens frågor kring diskriminering i skola och på arbetet, den "heteronormativa" hederskultur som stöter ut unga hbt-personer ur familjer, idrottslag och vänkretsar, attityder till regnbågsfamiljer och det hot och hat man som bög, flata, bisexuell eller transperson riskerar att möta i offentliga miljöer.

För att lyckas i detta arbete krävs att rörelsen stärks lokalt.

Målet måste vara är varhelst det finns en pingst- baptist eller metodistkyrka så skall det också finnas en grupp, förening eller lokalt nätverk för hbt-personer.

Demoskops undersökning visar att det går snabbt åt rätt håll. Men att endast 50% av befolkningen anser att apartheidsystemet skall återinföras när det gäller adoptionsprövning visar att vi har ett stort arbete framför oss. Att det är i små städer och på landsbygden vi har svagast stöd, ger beskedet att det är där vi nu på allvar skall bli synliga.

Lyckas rörelsen så har RFSL en lokalavdelning i Upplands Väsby såväl som i Västervik och Öppna moderater har nätverk i Öckerö såväl som i Danderyd. Där dessa eller HBT-sossar och liberaler inte lyckats hitta folk har Årjängs hbt-sällskap på sin agenda att påverka lokalpolitiker, arrangera träffar och upprätthålla kontakt och vara resurs via Qruiser och andra sociala medier.

När apartheidlagarna avskaffats kan vi se till att regnbågsfamiljen i kan känna sig lika trygga och ges samma förutsättningar i Krokom som på Södermalm.

Pridefestivaler i allt fler mindre städer, krav på kommuners aktiva engagemang för sina hbt-medborgare är två signaler om att rörelsen nu är på väg åt just detta håll. Det ger hopp och visar att allt fler inse bara ser behovet utan också möjligheterna.

I bästa "språktest"-anda hoppas nu folkpartiledaren Jan Björklund göra en icke-fråga, burkan, till Folkpartiets valvinnare.

Lärare, förskolelärare och elever skall i lag förbjudas att använda kläder som täcker hela ansiktet. Dvs burka eller Niqab.

I sakfrågan är jag helt enig med partiet. Burka eller Niqab är en kulturell symbol som befäster en snedvriden syn på mäns och kvinnors sexualitet. Det är en tradition grundad i synen på kvinnan som mannens och familjens egendom.

Men skall man lagstifta mot den? Hallå, liberaler… statens roll, folkrörelsens roll?

Att ta strid mot burkans användning görs bäst och i god svensk tradition genom att föra en tålmodig dialog med de som av tradition eller av religiösa skäl hävdar att kvinnor måste skyla sig.

Om en lärare eller förskolelärare önskar gå klädd i läderchaps med bar rumpa, då förs ett tydligt samtal med personen i fråga om att detta inte är en lämplig klädsel i den yrkesrollen. Detsamma gäller självklart med burkan och det går utmärkt att lösa problematiken i vardaglig kontakt. Turban på buss är självklart inget problem. Burka på lärare i skolan är inte acceptabelt. Förbud för elever att bära burka i skolan är lika dumt som att förbjuda elever att klä sig som punkare. Underblås inte konflikt och hat.

Men detta handlar inte om burkans vara eller ej. Det är en total icke-fråga i det svenska samhället såväl som i övriga Europa.

De som driver dessa frågor är antingen djupt antimuslimska aktivister som söker den ena anledningen efter den andra för att smutskasta muslimer i allmänhet. Med bästa terrorist-strategiska tänkande vill de skapa konflikt, hat och kaos för att uppnå sina politiska mål. De bär på en patologisk/fobisk skräck för islam och de människor som mer eller mindre religiöst grundat kan anses tillhöra det kulturella sfär där den religionen är dominerande. För dessa nissar, med Sverigedemokratrena i spetsen, är muslimer idag lika stort och inbillat hot som nazisterna ansåg judar vara i 20-talets Tyskland.

När lär mänskligheten av sin historia? Skäms.

Andra tar striden av egna erfarenheter. Med rötter i kulturer där burka och niqab, eller ”vanlig” slöja, varit påtvingade blir de fundamentalistiskt religiösa uttrycken hos en del troende i Sverige en ond påminnelse. Det svenska samhället måste var tydlig i att individen har rätt, och skall få samhället stöd att utöva rätten, att inte mot sin egen vilja tvingas att kläd sig på vare sig det ena eller andra sättet. När samhället sviker uppgiften i den tradition av individens unika rätt som vi har tillkämpat oss, förstår jag kraven på enkla lösningar. Men glöm inte att enkla lösningar har biverkningar som är svåra att kontrollera. Muslimofobi drabbar oavsett om man är troende eller ateist eller helt enkelt är fullständigt ointresserad av religion.

För ytterligare andra aktörer handlar det om en iskall analys av stämningarna i ett samhälle med det strategiska målet att vinna fler väljare. Icke-frågor presenteras med pannan i djupa veck kryddat med att man skall skydda barnen. Det smakar mycket unket.

Konsekvensen blir att de högextrema muslimhatarna får vatten på sin psykotiska kvarn. Fixeringen vid islam och muslimer (troende eller ej) är på väg att skada Danmark på allvar. Dansk Folkeparti, Sverigedemokraternas vänner, har stärkts av övriga partiers medjamsande i invandrings- och islampsykosen med resultat att Danmark tappar turism, ekonomi, kultur och anseende. Det kommer ta tid för Danmark att återhämta sig!

Jo visst, Jan Björklund och Folkpartiet, ni lyckades förra valet med ert språktest och era mest trogna väljare gick ju trots allt skamset med rödblossande kinder till valurnorna (tacka gode gud för valhemligheten!). Ni vann en kortsiktig seger och - det noteras - bidrog till att pressa bort Sverigedemokraterna från riksdagen. Men långsiktigt medverkar ni med denna slags kampanjer till att dra ner Sverige i träsket.

När lär Europas politiker av vår historia? Skäms.

Idag drar det igång. En av det absolut viktigaste hbt(q)-arrangemanget under året. Eller kanske snarare hbt(q)-arrangemangen under året.

Bakom festivalen Stockholm Pride står hundratals volontärer varav en stor grupp arbetar frivilligt året runt. Bakom festivalen står också en lång rad organisationer, partier, community-företag, företag av alla de sorter, teatrar, museer och gallerier. Och hundratusentals individer med olika behov, kompetenser, intressen och engagemang.

När Stockholm Pride 1998 tog den politiska Frigörelseveckan/Homoveckan ett steg till och bjöd in hela gaysamhället (idag hbtq) uppstod något unikt i Stockholm där just bredden varit och är utmärkande. Inte enbart party och inte enbart politik. En god balans som lyft oss uppåt och framåt. Under Stockholm Pride samlas höger och vänster, aktivister och communityföretag, kultur och genusdoktorander. Hit kommer stora och små föreningar, partier och företag som vill bidra till debatten och festen och söka stöd, bygga varumärke och/eller tjäna pengar.

Idag blev det stort uppslaget i Svenska Dagbladet om de ekonomiska problem som årets Pride har. Orsaken till dessa är att den ihopgnetade ”regnkassan” på över två miljoner kronor raderades förra året. Säkerheten för i år och framöver försvann.

Att Pride eller andra verksamheter för den delen, går minus är inte önskvärt men knappast konstigt. "Regnkassan" som sparats ihop byggdes upp just med vetskapen om att det kommer bli förlustår.

Men 2009 skapade en sådan förlust att man gick in i 2010 med ett negativt kapital på minus 200 000. Att verksamheten alls kunde rulla vidare beror på att man sålde biljetter till årets festival tidigt, billigt och framgångsrikt.

Under årsmötet kunde inte en förklaring till 2009 års förlust ges. Revisorerna, såväl de interna som den auktoriserade, föreslog att man inte skulle ge ansvarsfrihet. Majoriteten av de närvarande medlemmarna ansåg dock att revisorerna hade fel. Eftersom inget oegentligt antogs ha skett så fanns det ingen mening att inte bevilja ansvarsfrihet för styrelsen, resonerades det.

Men något krav på att en utredning skulle göras ställdes inte. Bokföringen var i oordning så det skulle ta för lång tid att reda ut ansågs det.

Reaktionerna var minst sagt tama efter att QX skrivit om årsmötet. Jag blev uppriktigt förvånad över hur få som kommenterade eller reagerade på att föreningens kassa och därmed ekonomiska säkerhet fullständigt raderats.

Den styrelse som hjältemodigt tagit över Stockholm Pride 2010 och under året slitit med att fylla hålen och klara ekonomin har inte fått i uppdrag av årsmötet och föreningens medlemmar att göra en analys av vad som hände 2009.

Självklart har de frivilligt arbetande, hårt slitande i styrelse och ledningsgrupper tvingats fokusera på att få hela skeppet på fötter snarare än att rota i det förflutna.

Men så här i backspegeln så borde årsmötet då det valde att ge ansvarsfrihet till förra styrelsen ha skapat förutsättningarna för en sådan oberoende utredning/analys. Det är dock inte för sent att ta upp den tråden!

Till Svenska Dagbladet sa jag att jag tror föreningen fokuserat mer på politik än ekonomi. Här ligger ett av problemen så som jag ser det. Föreningen Stockholm Pride skall arrangera en festival en gång om året där Stockholms och Sveriges gay/hbtq-community med vänner skapar en plats för politik, kultur och fest. Föreningens fokus måste vara att se till att detta utrymme skapas - inte primärt att fylla det med innehåll. Det senare är deltagarnas uppgift.

Det är snarare RFSLs, eller Öppna moderaters, HBT-sossar etc ordföranden och inte Prides (helt oberoende av individerna som innehar posterna just nu) som skall lyfta och driva den hbtq-politiska debatten. Pride är till för att stärka de olika aktörer och krafter som verkar året runt i gay/hbtq-sammanhang. Krafter som har, och skall ha, en rad olika åsikter, behov och intressen.

Stockholm Pride har utvecklats till något av det viktigaste evenemanget vi har i gay/hbtq-communityt. När föreningens kassa då fullständigt raderas efter att utgifterna trots god intäktsuppföljning skenat iväg och att årsmötets majoritet väljer att, säkert av välvilja, lägga till handlingarna, då riskeras verksamheten eftersom fokus uppenbarligen har satts fel.

Att utreda/analysera och skaffa fakta har inte till syfte att peka finger vare sig mot individer eller föreningar eller verksamheter. Det har till syfte att få fram kunskap som gör att 2009 inte upprepas och att föreningen såväl som communityt lär av misstagen för att blir ännu starkare framåt.

Nu drar Stockholm Pride 2010 igång och det arbete som skett med årets festival ser ut att liksom förra året ha gått väl på intäktssidan – bakom detta finns många hårt arbetande och idag stressade hjältar! Får vi lite svalt väder och lite smådugg då och då så är det bara bra för försäljningen av entrébiljetter och regnkassan skulle då inte ha behövts i år. Men även om detta år går bra så finns ett behov av att förstå hur 2009 kunde utvecklas så som det gjorde. Jag har inte svaret. Jag har tankar, åsikter och idéer men inget riktigt svar mer än att flera års byggande av en regnkassa raderades under ett enda år.

Pride är inte bara föreningen Stockholm Prides angelägenhet eller ansvar – det är hela gay/hbtq-samhällets. Denna vecka ser vi till att köpa veckopass och dagbiljetter, debatterar, festar och njuter kultur och förhoppningsvis kommer gayklubbar, barer och restauranger göra en sig bra hacka för hårdare tider under resten av året och föreningar locka många nya medlemmar för att driva hbtq-arbetet året om.

Happy Pride!