102.816 members 4.161 online
Log in Become a member
Qruiser
Caralalos
high school.
Blogg
London 9/20
Happy Gay Travel
Gaymap
Bath 9/20
Leigh House
Gaymap
London 9/20
Ku Bar
Gaymap

blog.qruiser.com
I blog on Scandinavia's largest gay and queer-community site, Qruiser. Be a member too!
ikka:: Intergender; tankar om livet.
Hej! jag är en människa i denna värld. Om du frågar vilket kön jag har så säger jag att det inte spelar någon roll, om du frågar vilket genus jag har så säger jag nongender. Det har jag dock inte alltid sagt. Välkommen in i en värld av tankar om att befinna sig mellan könskategorierna. Kärlet och respekt // Ikka Lotus
(t), 25, Skåne
 
Categories
Latest entry
Calendar
«
Mon Tues Wed Thurs Fri Sat Sun
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30
Widgets
Statistics
Blog id: 3352

Trans:it

iKKa
Förgående helgen var jag hos en nära vän till mig. Den la fram en bok till mig vid frukostbordet. Jag började läsa och kunde inte släppa den förrän jag hade läst ut den. Jag är ingen bokmal. jag läser snarare sällan då min dyslexi gör läsningen till något prolematiskt. Men denna boken är en seriebok. Mer bilder än text med andra ord. Och jag slukades.
Trans:it är en bok skriven av flera serieteknare som har visualiserat en och samma berättelse ihop. Stilen på tecknandet förändas men berättelsen fortsätter. Berättelsen har en huvudperson som erättar om när den kldde sig i klänning första gången, om hur dens flickvän gör slut för att den kommit mer och mer klädd som kvinna och inte längre den man som flickvännen träffade fem år tidigare. Berättelsen gör ont men ger desto mer hopp om att komma ut på arbetsplatsen, vara den en vill var en vill.
Så till alla er där ute. Ta tag i Trans:it och du kommer få en känsla aav hopp, om boen ger dig samma sak som den gav mig.
Kärlek till er alla

Tags: samhälle sexualitet Boktips Genus kön

Comments (0)  
Digg entry (0 memb.)  
 Report  

Erkännande

iKKa
Jo, jag erkänner. Det rör mig än. jag vill säga att tiden läker alla sår. Jag vill säga att jag inte bryr mig så mycket om min könsketegori längre. men jag bryr mig. Jag tror snarare att jag förtränger, att jag flyr för att rädda mig själv från mental utbrändhet.
ja jag bryr mig om min kropp. Än. Fortfarande. Jag använder binder av en anledning; för att känna mig mer bekväm med min kropp. Och ja, det är tillfredsställande med tröjor som är stora nog att brösten nästan försvinner. Jag vill passera som en könlös person. Om någon hade kallat mig hen eller den rent spontant hade mitt hjärta klappat av lycka. Men könsnormerna är för stora. Det är lättare för folk att gissa och plasera folk efter två kön istället för flera.
Bara när jag är p workshops där deltagarna ska göra en namn och prenomenrunda ser jag att det blir kortslutning i folks hjärnor, att det blir "för mycket" att komma ihåg alla prenomen när det är fler än två olika. Och jag förstår. Allt nytt är svårt. men då är det väl på tiden att vi byter riktning.
Jag är trött på att vara annerlunda. att jämt argumentera för varför jag är som jag är. Vita normativa cis män eller kvinnor behöver inte argumentera för varför de är som de är. Varför ska vi som sticker ut, har annat kön, en annan stil elller annat levnadssätt då behöva argumentera för varför vi är som vi är. det är helt bisarrt. Jag ska inte behöva förklara varför jag föredrar prenomenet den.

Tags: samhälle sexualitet Genus kön

Comments (0)  
Digg entry (0 memb.)  
 Report  

Resan hit

iKKa

I kväll fann jag inspirationen att skriva en berättelse. En berättelse om tankarna jag hade då och tankarna jag har nu. Hur kom jag hit? Välkommen in i min tonårsgarderob!

 

Jag minns knappt när det började. om det började eller om det alltid varit. minnena över lag från min barndom är ganska vaga. Men jag samlar ihop mig och tänker.

 

Jag tänker på mellanstadiet. Jag tänker på tjejerna i klassen som mimade till spice girls, jag minns killarna, speciellt en, som var den där "snygga" som alla de där populära tjejerna i klassen ville vara tillsammans med, jag minns de som försökte passa in och sen var det vi som inte brydde oss, inte än. Vi som inte alls var ett dugg intresserade av att ha stringtrosor och smink, spela cool och ragga. Jag minns att jag inte förstod tjejernas fascination över att prata om killar. I femman blev jag ihop med någon ändå, för det var det en skulle. vi hälsade aldrig på varandra under hela det halvåret vi "var ihop". Vi pussades en gång i korridoren, det var det nog alla andra killarna som hade tryckt på den där stackaren att vi skulle göra och samtidigt gömde sig resten runt hörnet och tittade på. Jag minns en annan sak med den där "pojkvännen". Det var efter en lektion en dag som han gick fram till mig och frågade om jag inte skulle raka mig under armarna. Den tanken hade aldrig slatt mig. Då gick jag i femman. och ja, jag hade mycket hår under armarna då, men jag identifierade mig inte med saker som rakning. Jag identifierade mig inte med dem som pratade om killar, smink och som stoppade strumpor i bh'n. Det var den ljuva tiden innan jag hade gett mig in på att försöka passa in. Det bästa av allt, jag brydde mig verkligen inte om det heller, att försöka passa in alltså.

 

Jag minns när högstadiet kom. Jag skaffade linser och min syrra agerade coach för att jag skulle bli lite mer populär (gissar jag på efterhand). Jag minns den dagen då syrran och hennes bästa kompis tryckte ner mig i sängen, satte sig på mig och nopprade vars ett ögonbryn. Det var början på "passa-in-resan". Det var inte förrän jag fick vänner utanför skolan som jag vågade experimentera med lite olika stilar, med det var alltid samma stil som min bästa kompis som jag hängde med jämt. Det var stora byxor och magtröjor, sedan tighta jeans och stora tröjor. Vi hängde med de coola tjejerna i en helt annan stadsdel än vi var uppväxta i. De var as snygga (och jag insåg aldrig då att jag egentligen var jälkigt tänd på en av dem) så de inspirerade till de nya kläd-stilarna.

 

Jag hade en och samma pojkvän under nästan hela högstadiet. Han var som en trygghet för mig. Vi fanns där för varandra. Min mamma sa i efterhand att hon trodde att vi båda var gay och fann varandra av den anledningen, men om han är gay så har han inte kommit ut ur garderoben än i dag. Han blev totalt krossad när jag i början av gymnasiet dumpade honom för att jag var kär i en tjej i min klass. Det var nämligen då, när jag var 16 år, som jag upptäckte vad attraktion egentligen var. Jag hade under hela högstadiet försökt "finna mig själv" men fann ingenting. När jag kom ut med att gilla tjejer trodde jag att polletten äntligen fallit ner. Men även när jag hängde i gäng med andra flator så höll sig känslan kvar om att inte passa in. Jag prövade ytterligare fler stilar, draggade på fester och experimenterade, men kände att det var ett ändlöst letande.

 

I gymnasiet var då jag upptäckte andra sidor av min sexualitet. Då upptäckte jag bland annat att jag fantiserade om att vara kille och ha sex med en annan kille. Det berättade jag inte för någon då. Det var min djupaste hemlighet. Nu tänker jag snarare att ju mer vi pratar om saker ju normalare känns dem. Jag kopplade aldrig mina fantasier till min identitet. Jag tänkte att dem just bara var fantasier och inte mer än så.

 

Det tog ganska många år innan jag började koppla fantasi och verklighet. Jag var länge mycket förvirrad angående min identitet/klädstil/könsuttryck. jag kopplade klänning till kvinnligt och jag kopplade kvinnligt med att vara kvinna. Jag kopplade aldrig att jag kunde vara man även om jag Både råkade ha bröst och hade en klänning på mig. "för om en har klänning vill en ju vara kvinna". I dag tänker jag annorlunda kring det. Det händer att jag har tights och korta shorts, en dag får jag lust att bära klänning eller kjol, en annan dag vill jag ha slitna jeansshorts, ofta bagge jeans och lika ofta stora luftiga  tygbyxor från Indien i någon stark färg. Oavsett vad jag har på mig för dagen är jag alltid jag. Jag är alltid den samma.

 

Ett tag var det väldigt viktigt för mig att komma ut och att alla skulle veta att jag ville bli kallad för pronomenet den eller hen. Nu har jag lagt ner det projektet då det snarare tar energi mer än vad det ger. Jag vet att jag gör andra intergenders eller transpersoner en tjänst om jag orkar göra folk uppmärksamma på att alla inte har det genus som kroppen kan ge intention om att en har, men det är inte mitt ansvar om att informera hela världen. Jag har snarare ansvar över att ta hand om mig själv och det gör jag genom att inte bära skuld för att jag inte ger mig in på att sprida kunskap om genus och kön till hela världen. Jag tror att jag sprida insikt om mångfald av att bara vara mig själv. Jag rekommenderar er alla att göra samma sak.

 

Det får räcka för denna gången. klockan har hunnit bli mycket och jag har börjat bli vimsig i huvudet. det kan därför vara en viss oklarhet vad jag har för poäng med dagens text. Jag vill därför tydliggöra att min tanke var att dela en bit av min resa. berg och dalbana från okvinnligt till kvinnligt till okvinnligt till att inse att det inte spelar någon roll. Kanske känner du igen dig, kanske inte. Ta åt dig det du tycker om och låt resten vara.

 

Kärlek och respekt

Tags: personligt sexualitet Genus kön

Comments (0)  
Digg entry (0 memb.)  
 Report  

Vilket pronomen föredrar du?

iKKa
En nära frågade mig för en månad sedan viket pronomen jag föredrar. Vi har inte pratat om det på länge. Jag hat inte ens tänkt på det på länge. Svaret är Hen eller Den. men jag rättar inte folk längre. Det stör mig inte längre. jag upptäckte att det tog mer energi att rätta folk än att låta folk säga "fel". För var går gränsen? Vem ska en rätta och vem ska en låta passera? jag tänker inte rätta mina elever, inte i läget som vikarie, jag tänker inte rätta människor jag träffar en gång, men var går gränsen mellan vika en ska rätt och inte.
Jag brukar inte prata om mig själv i tredjeperson. Hur gör en för att på ett smdigt vis uppmärksamma folk om att en har ett annat pronomen än de tar för givet att en har? Jag brukar inte säga "Hej jag heter ikka lotus och du kan kalla mig Hen eller Den".
Jag pratade med en vän för ett år sedan om hur en berättar sitt pronomen på ett smidigt vis. Jag har inför prenomenrundor när jag är lägerledare, men det funkar inte riktigt så på en fest eller i vardagliga sociala sammanhang. då sa vännen till mig att en kan hälsa som vanlig och sedan fråga den en hälsar på vilket pronomen den föredrar. på så vis uppmärkammar en att pronomen och kön inte är en självklarhet och samtidigt och förhoppningsvis öppnar det upp för att den frågar tillbaka, om den inte blir så ställd och full av funderingar att den helt glömmer av att fråga tillbaka.
Hur gör du?
Hur presenterar du ditt prenomen på ett smidigt vis? Dela gärna med dig!
Kom ihåg att det inte är vårt ansvar att upplysa hela världen om det vi brinner för, då blir ansvaret för stort. vi kan inte rädda hela världen, då tynger vi våra egna axlar. Var den du är, det sprider mer än du tror.

Tags: personligt samhälle Genus kön

Comments (0)  
Digg entry (0 memb.)  
 Report  

något annat

iKKa
Hej. ännu igen länge sedan jag skrev. det blir så. jag har märkt att det blir för snävt att ha en för nichad blogg. jag tror inte jag har något att skriva om, om det bara ska handla om intergender. det är det ingen som sagt att denna bloggen ska, men jag har uppenbarligen tänkt så. Så nä, nu får jag väl låta mig skriva om alla möjliga meningslösa tankar också. Tack mig själv för den friheten.
Sitter här i nattmörkret vid en öppen brasa. jag har stängt av varmvattenberedaren. den låter för mycket o drar onödigt mycket energi. jag har filtar i tröjor. när jar inte är sjuk längre så kan jag väl inrovisationsdansa för att hålla värmen också.
I kväll har jag ssett en film. Jag är löjligt svag för vissa gengrar filmer. Det är främst: kärleksfulla bögfilmer, hbtq filmer över lag, bra filmer från 80 - 90 talet. och sist men inte minst: dansfilmer. görna street dance-filmer. Det jag upptäckt med gengren street dance filmer är att alla handlar om exakt samma sak - det finns ett stort crew som är överlägsna alla andra, ett mindra udda crew startar och satsar på att vinna "den där" tävlingen, de ska hitta något unikt så de vinner, de håller på att ge upp för att de antingen inte tror på sig själva eller för att det blir kärleksdrama, eller både och. Sen går de samman och gör tävlingen ändå, kommer alltid springande till tävlingen i sista sekund, den där som "hoppade av" kommer tillbaka mitt under tävlingen o de vinner! Ovet i vad? Jag älskar det! Jag älskar de grymma movsen, speciellt när de saktar in mitt i en snygg rörelse, ett hopp eller annat snyggt. Jag blir lika tagen varje gång och jar har så svårt att tro att någon skulle kunna dansa så bra på riktigt. Det finns dem som kan det. jag minns när jagsåg street dance battle i malmö i somras. Jag blir så jävla impad! Helt svag! om bi ser mig stå o gapa får ni gärna säga till mig att stänga minnen..
I kväll är det denna filmen jag sett:
Andra filmtips:
Beautiful thing (mys-bög-film)
Mango kiss (lesbisk film från 90-talet)
my life as a dog (trans film från 90-talet)
Tomboy (den gamle - om en tomboy-kvinna - 90 tal)
Det är dem jag kommer på i skrivande stund. Det finns så klart fler bra filmer =) Många gamla filmer finns hela att se på touthube - det är ett bra tips om en inte vill ladda ner filmen. =)
Jag skrev om olika binders i förra inlägget. Nu har jag äntligen en efterlängtad binder. en m1500 från T-kingdom. Jag har inte jätte små bröst så jag blir ju inte direkt platt även om jag har bilder. men den är så himla skön! Om jag jämför med att ha en allt för tight sport-bh så känns det knappt att en har den på sig och det ger så sjukt mycket snyggare resultat. Jag är avis på de som inte har bröst. Men det är inget jag kaan göra något åt i nuläget, så det är inte lönt tt lägga energi på att vara avis.
Jag har senaste tiden iaktagit människor och försökt komma ffram till vad det egentligen är som gör att en så självklart kan se om någon aär en tjej eller kille. om en bortser från håret och om en bortser från kläder och bröst utan bara kollar på ansiktet, vad är det då som är det egentliga skillnaden? Om du tar en androgyn kille och en androgym tjej, så ser de väldigt lika ut. Så vad är det som skiljer en androgyn person från en annan att ändå kunna kategoriseras som en kille eller tjej enligt tvåkönsnormen? Det finns personer med alla kön som har både runt o spetsigt eller snalt ansikte, så det är det inte som karatäriserar, kindben har alla mer eller mindre, näsan, ögonen, munnen. Vad är det? Har någon som läser detta tänkt på det så säg mig! Vad har ni kommit fram till?

Tags: personligt filmer Genus kön Binder

Comments (0)  
Digg entry (0 memb.)  
 Report  

Barn?

iKKa  (updated by iKKa)
Kort vill jag säge er att tarkar snurrar om framtiden. Jag tänker på att jag möjligen en dag vill skaffa barn. Jag är rädd för att valet att vilja bli gravid sätter en ytterligare stämper att jag är en kvinna: "det finns ju inget kvinligare än att vara gravid", eller? Kanske är det därför staten så transfobiskt håller kvar tvångssterilesringen av transpersoner än i dag år 2012?
Det finns massa andra tankar om det där med barn::
Bara för att en vill skaffa barn så betyder det inte att det är en självklarhet om hur det kommer se ut, hur en vill göra det och med vem eller ens om en vill ha barn med någon. Jag vet inte om jag kommer vilja skaffa barn. Just nu tror jag det, men jag vet inte hur mitt liv ser ut om 4-5 år. Jag tänker att jag först och främst måste gå ut skolan och skaffa mig ett fast jobb.

Om jag hade velat bli gravid i dag så hade jag inte velat dela föräldrarskapet med någon rent juridiskt. Jag känner inte att jag skulle vilja "skaffa" barn med någon av mina relationer. Jag håller olika personer kära, och någon har barn. Da har E och N som är 2.5 och 3.5 år. Em har lilla I som precis fyllt 1 år. Då kanske en kan undra varför jag ens skulle vilja ha "enga" barn. (varför jag skriver "skaffa" och "egna" är för att jag menar att en inte äger barnen. men jag har svårt att finna andra ord att använda.) Jag har ju barn omkring i mitt liv. Men det känns ändå som en annan sak att ha ett barn i sitt liv med sina gener och som en själv uppfostrar och hänger med jämt. Det känns som något väldigt fint! Jag älskar verkligen N och E. De är så fina barn till en person jag verkligen älskar. Jag känner mig ändå längre bort på något vis. Det är svårt att förklara. Jag vet inte ens varför det känns så viktigt med barn, men det känns så nära. Något så starkt.

Att jag vill vara ensamstående förälder, och att de ens kan vara något en väljer, kan folk ifrågasätta. Jag lever på ett sätt så jag tror att det skulle funka bättre. Jag vill inte binda mig till en annan person på det viset att vi Måste hänga även om våra känslor skulle dö ut. Jag vet att en kan skiljas, men jag vill inte ens knyta mig fast till en person på det tvåsamma sättet. Jag har olika relationer och vill gärna att alla ska ha lika stor roll i barnets liv som de vill, att de kommer vara nära efterson jag är med barnet och eftersom jag hänger med mina relationer. Så barnet kommer inte bli ensamt. Och ja, jag har hört att barn behöver en fast relation och punkt, men det är inte så att mina relationer är mindre fasta eller långvariga än de som lever i ett monogamt förhållande och sedan skiljer sig när barnet är två år. Jag tror snarare att mina relationer är stabilare just för att vi inte låser fast varandra. Skillnaden är bara att jag älskar tre personer i stället för en. Inget annat.

En annan tanke jag har haft är att det hade varit fint att leva ihop med andra föräldrar och barn i ett kollektiv där vi tar hand om barnen tillsammans systerligt och broderligt utan att behöva vara varandras partners eller relationer. Då gäller de dock att finna människor som en verkligen funkar att bo med, och att alla har en vilja att stanna en längre tid. Att alla vill samma sak. Att alla vill ta hand om varandra och varandras barn. För ja, jag kan förstå det att om en är ensamstående så bli det mer jobb, att en måste finnas där hela tiden. Men detta är som sagt bara tankar som dök upp under promenaden, inget jag kommer besluta på lång tid än. Men tankarna finns där: att när en vet att en inte är monogam och inte vill leva så, då är det inte ett tvåsamt, normriktigt parförhållande med barn med En person som jag är ute efter. Och att vara fler föräldrar verkar fint i teorin men jag undrar om det är lika lätt i praktiken (jag menar att ha barn tillsammans med flera relationer) så som att flera ska bestämma hur en ska uppfostra ect. Då tänker jag att det helt enkelt bara skulle vara lättare att ha barn själv och att andra är en del av barnets liv utan att behöva vara föräldrar och därmed inte behöva ha det fullständiga ansvaret. Så som jag hänger med E och N när jag är med da, att vi leker, busar, gör mat ihop, klär på kläder, men att jag bara gör det när vi hänger. Jag är alltså inte en förälder på det viset att jag har en plikt att vara där, men jag vill vara där när jag kan, för att jag gillar dem.

 

En annan sak jag tänkt på det med att bli med barn en dag i framtiden: inseminationen. Jag kommer inte bli gravid genom att ha sex med en man, det är helt uteslutet. Så om jag vill bli gravid kommer det vara genom insemination. Det jag tänker på då är att det kommer bli ett aktivt val om vem som ska vara donator. Det innebär även ett aktivt val om donatorns egenskaper så som att vara frisk på alla vis, men också utseende. Vissa väljer en person som rent utseendemässigt ser ut som en själv så mycket som möjligt. Men det blir ett aktivt val även det. Jag börjar tänka tankar som "åh, vad fint det hade varit med lockar" Och det är ju inte något jag själv har. Direkt blir det som om jag försöker "skapa" ett utseende och det känns så himla fel. Det blir ett skapande även när en försöker finna någon som liknar en. Att försöka skapa en kopia av en själv. Jag vill inte skapa en "mini me". Jag vill hellre då ha helt andra egenskaper som mixas med mina. Det hade kunnat vara en rödhårig, mörkhårig, brunögd, lockig, halvturk, halvvnågot, halvsvensk, negress, vad som. Ena halvan kommer ju fortfarande vara av mig. Jag kommer ju älska barnet oavsett. Det är så fint med blandningar av olika egenskaper också! Väldigt fint. Men ja, det blir som att välja och skapa. Som att jag aktivt väljer bort vissa egenskaper som känns "för lång bort" som asiatiska ögon känns långt borta för mig. Det blir åt alla håll ett skapande. Hur jag än väljer, så kan jag ändå inte Skapa ett utseende på det viset, för en vet aldrig vilka egenskaper som träder i kraft hos barnet vilket DNA föräldrarna än har. Som en vithyad och en svarthyad som får ett helt vitt barn; väldigt ovanligt men det händer ju. Jag Älskar rödhåriga, men om jag väljer en rödhårig donator är det fortfarande extremt liten chans för att få ett rödhårigt barn.

När jag tänker på detta slår tanken mig att alla "väljer DNA" till sina kommande barn efterson de aktivt Väljer partner och faller för vissa egenskaper. Så kanske är det inte så konstigt att vilja välja egenskaper en själv tycker är vackra ändå..

ikka

Tags: personligt samhälle Genus kön

Comments (0)  
Digg entry (0 memb.)  
 Report  

inspirerad av andras ord

iKKa  (updated by iKKa)
fann gamla bloggar om kön och genus och intergender. känns skönt att drunkrna i orden.
En av bloggarna är: http://thegenderqueer.wordpress.com . Den som hade bloggen har slutat skriva, men det känns ändå fint att läsa alla dessa tankar. Den bloggen känns så personlig. Jag lusläste hela bloggen från början till slut. Den peppade mig att skriva mer personligt här inne, mer tankar om hr jag känner. Jag satt omsluten av en filt och drack te och läste blogg efter blogg. Det känns som om det inte finns så jätte mkt om intergender egentligen.
Något jag upptäckte var att jag verkligen inte är ensam om att ha tänkt på det där med rösten. Att rösten "avslöjar en" . Egentligen har jag inte tänkt så enormt mycket på det och jag vill inte ändra på mig för jag är nöjd med mig själj så som jag är (vilket verkar vara enormt ovanligt dock), men ibland så "leker jag med rösten". Jag testar att landa lite djupare med rösten så att den inte känns så tjejig. Ibland när jag håller på så låter jag som en tånårspojke som är i målbrottet med en röst som svänger mellan alla möjliga toarter.  Det är kanske inte kul att låta som en moppepojke, men att leka är kul. Jag vill ju inte att det ska slita på stämbanden och att försöka ligga så lågt i röstläget jämt är ansträngande, men det är kul att exprementera. Jag tror dock att jag har så många andra "tjejiga" attribut som gör mig "tjejig" så avslöjad är jag i vilket fall som hellst.
Jag jobbar inte på att inte se ut som varken eller. Jag är jag, det vill jag inte behöva ändra på bara för att "platsa" som intergender. intergendet är jag oavsett om jag kar klänning ibland, även om jag inte lindar brösten, även om jag inte hatar mina bröst, även m jag faktiskt gillar min kropp, även om jag har delvis långt hår. Min kropps kön har inget md mitt genus att göra. Det sorgliga är att jag får en känsla av att intergenders inte bara misstrivs med olika saker utan att det även blir en ram att passa in i: att just "passera" som varken eller. Varför har det blivit så? Vi transpersoner ska väl om någon veta att kropp och genus är två skilda ting. För att min Kropp ser ut som en kvinnas kropp så vill jag ändå inte bli Behandlad som en kvinna för det är jag inte i själen.
Jag minns när jag började leta runt på nätet för att "finna" varför jag kände mig så manplacerad. Jag trode först att jag var intersexuell, som i XXY. Jag läste att det var många intersexuella som ser helt ut som "en vanlig kvinna eller man" men att de känner sg som ett annat kön eller annerlunda än andra, eller som "kvinnor" som ser ut som ven som helst men att hen inte kan få barn. Då tänkte jag att jag kanske var en av dem. En kromosom för mycket. Att det då var nägot konkret, att det då fanns något att ta på om varför själen känns så annerlunda än andra med liknande kropp. Sen hörde jag om intergender. Det kan kännas mer flummigt. Som att jag är rädd att inte bli tagen på allvar. Som om att en respekterar medicinska förklaringar mer. Men jag vill inte vara en diagnos, jag är bara jag. jag vill bara att folk inteska ta förgivet så mycket hela tiden.
Jag undrar varför det är så, att en tar mer serigöst på forskning är saker som inte har tekniska bevis. Vad är det en vill bevisa egentligen? Och för vem?
I dag hade jag klänning på mig. Jag tänkte då på genus och tänkte på om jag gick annerlunda i klänning än i baggyjeans. Jag var observant på min gångstil, det har jag även varit innan då jag tänkt på detta. Jag går percis likadant i klänning som i jeans; lite svängigt med överkroppen, på ett lite grabbigt vis. Inget jag skapat utan bara varit observant på. Jag har tidigare också tänkt på det att jag känner mig mer som en grabb i klänning än en kvinna i klänning. Och kanske är det så att känslan skapat uttryck för hur vi går, står, pratar, rör oss. Jag är helt säker på att det är så. på så vis kan jag säga att jag både känner och uttrycker mig androgynt i klänning. Men frågan är varför jag uppfattar det som att folk omkring mig tror att jag är kvinna bara för att jag klär mig som en (läs går i klänning samt att jag uppenbart har bröst).
med tanke på detta så förstår jag att folk lindar brösten och "jobbar på" att "passera" som inget av tvåkönsmodellen, för att en annars behandlas dör efter. Jag själv har funderat på att linda brösten för att det skulle för mig att inte se så uppenbart kvinnlig ut. Jag stör mig bara på att klänningen gör mig till kvinna på ett sätt som jag inte vill. Jag bär ju inte ens klänning på ett kvinnligt sätt. Jag ser ju inte ju som en gräddbakelse. Jag bara är. Men hur som hellst, vad det än är för klänning så tycker jag att det är störigt att folk ska bli så placerade. Att folk över lag blir så placerade efter attribut. Jag vill bara vara. Får jag det?
//ikka

Tags: personligt Genus kön

Comments (2)  
Digg entry (0 memb.)  
 Report  

Vem definierar oss?

iKKa

Det är inte jag som benämner vad jag är, det är omgivningen. Det sker automatiskt. jag vill bara vara en människa och jag vill bli tagen neutralt av omgivningen. Men vi lever i ett så könat samhälle att det går på automatik. Inte ens jag kan stänga av det automatiken med andra, jag tänker"kvinna" när jag ser en som ser ut som en kvinna och "man" om den som ser ut som en man, men till skillnad från de som Måste placera i antingen eller så tänker jag "androgyn" om de som inte ser ut som varken eller. Men jag vet att en automatiskt tittar och placerar. De gäller allt. Sexualitet, politisk sida, öppenhet, slutenhet ect ect. Vi placerar för att hjärnan lättare ska kunna hantera information om vår omgivning. Detta är basicpsykologi. Det farliga ligger inte där, utan när vi börjar Kategorisera folk; att Ge någon specifika egenskaper efter var vi placerat dem. Värre är om vi har Fördomar, alltså inte är förmögna att ändra på egenskaperna vi tilldelat folk. Ännu värre är det om vi dessutom Diskriminerar folk, vilket är lätt hänt om vi talar och agerar efter våra fördomar. Som att säga till någon "vi kvinnor har ju.. " till någon som inte ens definierar sig som kvinna. Undvik detta genom att inte ta för givet. Tänk efter innan. Fråga om du inte är helt säker på hur personen ställer sig.

 

Nu är klockan väldigt mycket. Mn jag har kommit till ro så jag hade egentligen velat sitta här minst en timme till. <3 på natten saktar hjärtat takten. Själen lugnar sig. Det är viktigt innan sömnen för att kunna sov gott.

 

<3//ikka

Tags: personligt politik Genus kön

Comments (0)  
Digg entry (0 memb.)  
 Report  

genuspläglat plag:: klänningen.

iKKa
I kväll funderar jag på det med att hänga i HBTQ-kretsar och varför jag känner mig misspassad i de kretsarna. Och varför är det egentligen så viktigt att passa in? Det är inte viktigt att passa in. Jag vill inte passa in, det är därför jag väljer attinte riktigt hänga i någon krest. Jag känner inte riktigt att jag passar in. Framför allt inte i queer-kretsar. det är som att queerkretsar har starkare normer än heteronormiga sammanhang. I qsammanhang ska en vara grabbig om en har en kropp med bröst, och om en har en kill-kropp är det mer okej, eller snarare ascoolt, om en har kjol eller klänning. Om en är intersexuell med kvinnokropp så är det som om det inte är ok att ha klänning på sig, för då ska en vilja vara grabbig, som om det är ett stort är lika med mellan intersexualitet och att inte vilja bära accesoarer som är kopplade till den könsroll en är född till. Nej,det är det inte ska jag tala om för er. men det som jag kan dra ett likameds tecken mellan är intersexualitet och inte vilja ta för given att vara en del av den könstillhörighet som ens kropp ser ut som. Jag vill där också poängtera att Accocearer och kropp inte är samma sak. inget av vardera gör en till varken man eller kvinna. Det betyder att;; bara för att jag har bröst (och inte lindar den och inte vill bahöva linda den heller) så betyder det inte att jag är kvinna. På samma sätt gör inte en klänning mig till kvinna heller. Jag blir så arg över att folk drar den slutsatsen att det likamedstäcknet skulle finnas. Det som gör mig nästan mer arg är att Queers som är inne i denna genusvärlden ochså sätter det ärlikamedstecknet. Att många (jag säger inte alla, bara den generella känslan jag mottags av beroende på hur jag klär mig) queers i q-sammanhang som q-klubb ex, inte tar emot mig som en av dem om jag går i klänning, då tar de för givet att jag är en cis-ickequeer-tjej. Varför? Jag ser inte direkt feminin ut (enligt mig själv) även om jag bär klänning. Känslan är som om jag är en grabb i klänning. Men av omgivningen tas jag inte för att vara en av de andra queersen på klubben. Varför? Varför kan jag inte gå i kjol eller klänning och tas för den jag är?

Tags: personligt politik Genus kön

Comments (0)  
Digg entry (0 memb.)  
 Report  

Big strong boy?

iKKa  (updated by iKKa)
All kärlek till genuspolitsk konst <3
//ikka

Tags: politik Genus kön

Comments (0)  
Digg entry (0 memb.)  
 Report