105.359 members 5.662 online
Log in Become a member
Qruiser
London 4/16
Candy Bar, Soho
Gaymap
London 4/16
Bar Code
Gaymap
Birmingham 4/16
The Village Inn
Gaymap
Manchester 4/16
Vanilla
Gaymap

blog.qruiser.com
I blog on Scandinavia's largest gay and queer-community site, Qruiser. Be a member too!
ikka:: Intergender; tankar om livet.
Hej! jag är en människa i denna värld. Om du frågar vilket kön jag har så säger jag att det inte spelar någon roll, om du frågar vilket genus jag har så säger jag nongender. Det har jag dock inte alltid sagt. Välkommen in i en värld av tankar om att befinna sig mellan könskategorierna. Kärlet och respekt // Ikka Lotus
(t), 25, Skåne
 
Categories
Latest entry
Calendar
«
Mon Tues Wed Thurs Fri Sat Sun
1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30
Widgets
Statistics
Blog id: 3352

All entries in this category "samhälle"


Trans:it

iKKa
Förgående helgen var jag hos en nära vän till mig. Den la fram en bok till mig vid frukostbordet. Jag började läsa och kunde inte släppa den förrän jag hade läst ut den. Jag är ingen bokmal. jag läser snarare sällan då min dyslexi gör läsningen till något prolematiskt. Men denna boken är en seriebok. Mer bilder än text med andra ord. Och jag slukades.
Trans:it är en bok skriven av flera serieteknare som har visualiserat en och samma berättelse ihop. Stilen på tecknandet förändas men berättelsen fortsätter. Berättelsen har en huvudperson som erättar om när den kldde sig i klänning första gången, om hur dens flickvän gör slut för att den kommit mer och mer klädd som kvinna och inte längre den man som flickvännen träffade fem år tidigare. Berättelsen gör ont men ger desto mer hopp om att komma ut på arbetsplatsen, vara den en vill var en vill.
Så till alla er där ute. Ta tag i Trans:it och du kommer få en känsla aav hopp, om boen ger dig samma sak som den gav mig.
Kärlek till er alla

Tags: samhälle sexualitet Boktips Genus kön

Comments (0)  
Digg entry (0 memb.)  
 Report  

Erkännande

iKKa
Jo, jag erkänner. Det rör mig än. jag vill säga att tiden läker alla sår. Jag vill säga att jag inte bryr mig så mycket om min könsketegori längre. men jag bryr mig. Jag tror snarare att jag förtränger, att jag flyr för att rädda mig själv från mental utbrändhet.
ja jag bryr mig om min kropp. Än. Fortfarande. Jag använder binder av en anledning; för att känna mig mer bekväm med min kropp. Och ja, det är tillfredsställande med tröjor som är stora nog att brösten nästan försvinner. Jag vill passera som en könlös person. Om någon hade kallat mig hen eller den rent spontant hade mitt hjärta klappat av lycka. Men könsnormerna är för stora. Det är lättare för folk att gissa och plasera folk efter två kön istället för flera.
Bara när jag är p workshops där deltagarna ska göra en namn och prenomenrunda ser jag att det blir kortslutning i folks hjärnor, att det blir "för mycket" att komma ihåg alla prenomen när det är fler än två olika. Och jag förstår. Allt nytt är svårt. men då är det väl på tiden att vi byter riktning.
Jag är trött på att vara annerlunda. att jämt argumentera för varför jag är som jag är. Vita normativa cis män eller kvinnor behöver inte argumentera för varför de är som de är. Varför ska vi som sticker ut, har annat kön, en annan stil elller annat levnadssätt då behöva argumentera för varför vi är som vi är. det är helt bisarrt. Jag ska inte behöva förklara varför jag föredrar prenomenet den.

Tags: samhälle sexualitet Genus kön

Comments (0)  
Digg entry (0 memb.)  
 Report  

Vilket pronomen föredrar du?

iKKa
En nära frågade mig för en månad sedan viket pronomen jag föredrar. Vi har inte pratat om det på länge. Jag hat inte ens tänkt på det på länge. Svaret är Hen eller Den. men jag rättar inte folk längre. Det stör mig inte längre. jag upptäckte att det tog mer energi att rätta folk än att låta folk säga "fel". För var går gränsen? Vem ska en rätta och vem ska en låta passera? jag tänker inte rätta mina elever, inte i läget som vikarie, jag tänker inte rätta människor jag träffar en gång, men var går gränsen mellan vika en ska rätt och inte.
Jag brukar inte prata om mig själv i tredjeperson. Hur gör en för att på ett smdigt vis uppmärksamma folk om att en har ett annat pronomen än de tar för givet att en har? Jag brukar inte säga "Hej jag heter ikka lotus och du kan kalla mig Hen eller Den".
Jag pratade med en vän för ett år sedan om hur en berättar sitt pronomen på ett smidigt vis. Jag har inför prenomenrundor när jag är lägerledare, men det funkar inte riktigt så på en fest eller i vardagliga sociala sammanhang. då sa vännen till mig att en kan hälsa som vanlig och sedan fråga den en hälsar på vilket pronomen den föredrar. på så vis uppmärkammar en att pronomen och kön inte är en självklarhet och samtidigt och förhoppningsvis öppnar det upp för att den frågar tillbaka, om den inte blir så ställd och full av funderingar att den helt glömmer av att fråga tillbaka.
Hur gör du?
Hur presenterar du ditt prenomen på ett smidigt vis? Dela gärna med dig!
Kom ihåg att det inte är vårt ansvar att upplysa hela världen om det vi brinner för, då blir ansvaret för stort. vi kan inte rädda hela världen, då tynger vi våra egna axlar. Var den du är, det sprider mer än du tror.

Tags: personligt samhälle Genus kön

Comments (0)  
Digg entry (0 memb.)  
 Report  

Barn?

iKKa  (updated by iKKa)
Kort vill jag säge er att tarkar snurrar om framtiden. Jag tänker på att jag möjligen en dag vill skaffa barn. Jag är rädd för att valet att vilja bli gravid sätter en ytterligare stämper att jag är en kvinna: "det finns ju inget kvinligare än att vara gravid", eller? Kanske är det därför staten så transfobiskt håller kvar tvångssterilesringen av transpersoner än i dag år 2012?
Det finns massa andra tankar om det där med barn::
Bara för att en vill skaffa barn så betyder det inte att det är en självklarhet om hur det kommer se ut, hur en vill göra det och med vem eller ens om en vill ha barn med någon. Jag vet inte om jag kommer vilja skaffa barn. Just nu tror jag det, men jag vet inte hur mitt liv ser ut om 4-5 år. Jag tänker att jag först och främst måste gå ut skolan och skaffa mig ett fast jobb.

Om jag hade velat bli gravid i dag så hade jag inte velat dela föräldrarskapet med någon rent juridiskt. Jag känner inte att jag skulle vilja "skaffa" barn med någon av mina relationer. Jag håller olika personer kära, och någon har barn. Da har E och N som är 2.5 och 3.5 år. Em har lilla I som precis fyllt 1 år. Då kanske en kan undra varför jag ens skulle vilja ha "enga" barn. (varför jag skriver "skaffa" och "egna" är för att jag menar att en inte äger barnen. men jag har svårt att finna andra ord att använda.) Jag har ju barn omkring i mitt liv. Men det känns ändå som en annan sak att ha ett barn i sitt liv med sina gener och som en själv uppfostrar och hänger med jämt. Det känns som något väldigt fint! Jag älskar verkligen N och E. De är så fina barn till en person jag verkligen älskar. Jag känner mig ändå längre bort på något vis. Det är svårt att förklara. Jag vet inte ens varför det känns så viktigt med barn, men det känns så nära. Något så starkt.

Att jag vill vara ensamstående förälder, och att de ens kan vara något en väljer, kan folk ifrågasätta. Jag lever på ett sätt så jag tror att det skulle funka bättre. Jag vill inte binda mig till en annan person på det viset att vi Måste hänga även om våra känslor skulle dö ut. Jag vet att en kan skiljas, men jag vill inte ens knyta mig fast till en person på det tvåsamma sättet. Jag har olika relationer och vill gärna att alla ska ha lika stor roll i barnets liv som de vill, att de kommer vara nära efterson jag är med barnet och eftersom jag hänger med mina relationer. Så barnet kommer inte bli ensamt. Och ja, jag har hört att barn behöver en fast relation och punkt, men det är inte så att mina relationer är mindre fasta eller långvariga än de som lever i ett monogamt förhållande och sedan skiljer sig när barnet är två år. Jag tror snarare att mina relationer är stabilare just för att vi inte låser fast varandra. Skillnaden är bara att jag älskar tre personer i stället för en. Inget annat.

En annan tanke jag har haft är att det hade varit fint att leva ihop med andra föräldrar och barn i ett kollektiv där vi tar hand om barnen tillsammans systerligt och broderligt utan att behöva vara varandras partners eller relationer. Då gäller de dock att finna människor som en verkligen funkar att bo med, och att alla har en vilja att stanna en längre tid. Att alla vill samma sak. Att alla vill ta hand om varandra och varandras barn. För ja, jag kan förstå det att om en är ensamstående så bli det mer jobb, att en måste finnas där hela tiden. Men detta är som sagt bara tankar som dök upp under promenaden, inget jag kommer besluta på lång tid än. Men tankarna finns där: att när en vet att en inte är monogam och inte vill leva så, då är det inte ett tvåsamt, normriktigt parförhållande med barn med En person som jag är ute efter. Och att vara fler föräldrar verkar fint i teorin men jag undrar om det är lika lätt i praktiken (jag menar att ha barn tillsammans med flera relationer) så som att flera ska bestämma hur en ska uppfostra ect. Då tänker jag att det helt enkelt bara skulle vara lättare att ha barn själv och att andra är en del av barnets liv utan att behöva vara föräldrar och därmed inte behöva ha det fullständiga ansvaret. Så som jag hänger med E och N när jag är med da, att vi leker, busar, gör mat ihop, klär på kläder, men att jag bara gör det när vi hänger. Jag är alltså inte en förälder på det viset att jag har en plikt att vara där, men jag vill vara där när jag kan, för att jag gillar dem.

 

En annan sak jag tänkt på det med att bli med barn en dag i framtiden: inseminationen. Jag kommer inte bli gravid genom att ha sex med en man, det är helt uteslutet. Så om jag vill bli gravid kommer det vara genom insemination. Det jag tänker på då är att det kommer bli ett aktivt val om vem som ska vara donator. Det innebär även ett aktivt val om donatorns egenskaper så som att vara frisk på alla vis, men också utseende. Vissa väljer en person som rent utseendemässigt ser ut som en själv så mycket som möjligt. Men det blir ett aktivt val även det. Jag börjar tänka tankar som "åh, vad fint det hade varit med lockar" Och det är ju inte något jag själv har. Direkt blir det som om jag försöker "skapa" ett utseende och det känns så himla fel. Det blir ett skapande även när en försöker finna någon som liknar en. Att försöka skapa en kopia av en själv. Jag vill inte skapa en "mini me". Jag vill hellre då ha helt andra egenskaper som mixas med mina. Det hade kunnat vara en rödhårig, mörkhårig, brunögd, lockig, halvturk, halvvnågot, halvsvensk, negress, vad som. Ena halvan kommer ju fortfarande vara av mig. Jag kommer ju älska barnet oavsett. Det är så fint med blandningar av olika egenskaper också! Väldigt fint. Men ja, det blir som att välja och skapa. Som att jag aktivt väljer bort vissa egenskaper som känns "för lång bort" som asiatiska ögon känns långt borta för mig. Det blir åt alla håll ett skapande. Hur jag än väljer, så kan jag ändå inte Skapa ett utseende på det viset, för en vet aldrig vilka egenskaper som träder i kraft hos barnet vilket DNA föräldrarna än har. Som en vithyad och en svarthyad som får ett helt vitt barn; väldigt ovanligt men det händer ju. Jag Älskar rödhåriga, men om jag väljer en rödhårig donator är det fortfarande extremt liten chans för att få ett rödhårigt barn.

När jag tänker på detta slår tanken mig att alla "väljer DNA" till sina kommande barn efterson de aktivt Väljer partner och faller för vissa egenskaper. Så kanske är det inte så konstigt att vilja välja egenskaper en själv tycker är vackra ändå..

ikka

Tags: personligt samhälle Genus kön

Comments (0)  
Digg entry (0 memb.)  
 Report