102.131 members 5.061 online
Log in Become a member
Qruiser
Manchester 10/31
Cruz 101
Gaymap
London 10/31
Trash Palace
Gaymap
Manchester 10/31
The New Union…
Gaymap
London 10/31
Candy Bar, Soho
Gaymap

blog.qruiser.com
I blog on Scandinavia's largest gay and queer-community site, Qruiser. Be a member too!
En hivdivas bekännelser
1994 berättade jag i media om hur det kan vara att leva med hiv. Ett år senare headhuntad av RFSL och 1996 kom miraklet hivmedicinerna. 2008 flyttade jag till Oslo och Helseutvalget for bedre homohelse.

Brinner för öppenhet och att sy och designa mina egna kläder.

Utbildad inom NLP, ACMC Meta-Coach och Executive coach. Kurs, seminar, föreläsningar och workshop ligger varmt om hjärtat, liksom förändringsarbete och coaching av enskilda, företag och organisationer.
Categories
Latest entry
Calendar
«
Mon Tues Wed Thurs Fri Sat Sun
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31
Widgets
Bookmark and Share
Statistics
Blog id: 1045

All entries from October


fuck fucka fuckad

Rebus  (updated by Rebus)

30 år in i hivepidemin dras vi med samma frågeställningar:

 

Ska vi använda kondom enbart med personer som inte har hiv och kan vi ligga utan med personer som har hiv? Kondom när vi suger av varandra eller inte…

Och tänk om jag blir anmäld … oj oj oj, hur vi än vänder och vrider på oss har vi rumpan bak...

... samtidigt som virusnivåerna indikerar att här är chansen för överföring låg…

... och så har vi *PeP och **PrEP… och mitt i detta glöms killarna som nyligen fått hiv, som inte vet om det och är smittsamma som tusan.  Doink!

 


 

* Pep är en 4 veckors behandling som kan sättas in om en person utsatt sig för möjligheten att ha fått hiv, till exempel ett oskyddat samlag.

**PrEP är en förebyggande behandling där den hivnegative personen kan ta hivpreparat innan sex för att i bäst fall hindra hiv från att överföras.

Tags: Sexuell hälsa

Comments (0)  
 Report  

Det är som det är (16)

Rebus  (updated by Rebus)

Från att mer eller mindre ha förlikat mig med tanken att vi kommer att dö i aids har vindarna vänt och nu tänker jag mer och mer på hur jag ska kunna leva med hiv och aids tack vare nya behandlingsmöjligheter. Det blir en paradox och ibland ett slag i ansiktet därför att så många av mina vänner, älskare och kamrater inte fick chansen eller också har det varit försent. Det är lätt att bli arg, rent ut sagt förbannad. Sorgen blossar upp på nytt.

 

Förlusten är som brännässlor runt vaderna. De obesvarade frågorna likt havsvågor som sköljer upp på kala klippor utan möjlighet att värja sig piskar vattnet upp öppna sår som svider likt salt i ögonen. Vinden tar tag i frågorna sprider dem över öppet hav:

Varför? Varför? Varför?”

Det låter cyniskt men hur det än är har vi  bara ett liv och det får vi leva med. På gott och ont. Det enda vi egentligen vet är att vi föds och dör. Jag lever med en livslögn där döden drabbar andra men inte mig. Med hiv har jag på ett kusligt sätt blivit än mer medveten om att döden kan slå till när som helst. Skoningslöst och utan pardon. Mitt i förälskelsen, passionen eller den mångåriga relationen.

Döden som förväntades dyka upp på ålderns höst, helt naturligt, gör sig påmind och ruinerar, förstör våra liv och förhållanden. Plötsligt går våra närmaste en till synes meningslös, utdragen, smärtsam och en ofta för tidig död tillmötes.

Maktlös kan jag bara följa skeendet. Jag förstår inte och kan inte ta in det oerhörda i detta faktum. Jag kommer inte att få några svar.

Somliga tror att det är en mening med att just du eller jag har drabbats. Ett budskap, kanske ett tecken om förändring att stanna upp, reflektera över de liv vi lever. Kanske är det så, kanske inte. Det spelar ingen roll. Det väsentliga är att tillåta mig min sorg och samtidigt gå vidare. Försöka leva med smärtan så gott det går. Ta till mig den jag sörjer, i tankar och minne. Ta med vår älskade på våra resor, fester och möten. Vi kan bära med oss våra kamraters livskraft genom att prata om dem, tänka på dem och rådfråga dem när vi själva har det svårt.

Fast det känns tungt, fylls jag av en frid och lugn under homofestivalens minnesstund. Det är en fin känsla att tillsammans med andra få dela en kort stund.  En enda minut. Den känns lång. Den är smärtsam. Den är rofylld.

Det är som det är.

För oss som bär på hivviruset och befinner oss i olika stadier av sjukdomen, gäller det ändå att försöka fånga dagen. Hur gärna vi än vill blir vi inte kvitt det virus som likt kackerlackor förökar sig i våra kroppar. Hur cyniskt det än kan låta så får vi aldrig tillbaka dem vi förlorat i aids. Det är som det är.

Månadens krönika tillägnar jag bland många andra Tomas, PerOle, Roger, Hans och Henrik.

"Det är som det är" Krönika RFSLSmedlemstiding Kom Ut! Nr 6-7 1997

 

Tags: Krönikor RFSL 1995-2000

Comments (0)  
 Report  

Attityd & glajjer

Rebus
Det absolut viktigiaste i mitt jobb är attityd och coolhetsfaktor. Kunskap, empati och ett brinnande intresse för det vi gör är sekundärt.  Tulla! :)  Skojar på svenska
Comments (0)  
Digg entry (0 memb.)  
 Report  

100 % (15)

Rebus  (updated by Rebus)

Telefonen ringer. Rösten jag möter något darrig. Osäker. Han undrar om jag har tid en stund. Javisst, svarar jag och lägger bort rapporten som ska presenteras om en kvart. Jag är stressad.

 

Killen presenterar sig inte. Av rösten att döma är han kanske i 30 års åldern. Spelar ingen roll. Han var ute i helgen. Träffade en kille. Tycke uppstod. Taxi hem. Prat, några drinkar, lära känna varandra.

Rösten tystnar. Ett djupt andetag. Han tar sats. Vad tänker han? Vad vill han?

”Jaha, hade ni det trevligt?” försöker jag för att föra samtalet vidare.

”Jo fast det blev inte som jag hade tänkt mig.”

Ett harklande följs av en tung utandning. Så kommer det. För honom är det förlösande. För mig…jag vet inte. Jag vill lyssna, försöka förstå, hjälpa. Samtidigt säger mig en röst att jag inte orkar med detta just nu.

Han vet inte hur det gick till men han blev påsatt utan kondom. Nu darrar rösten betänkligt. ”Det har aldrig hänt förr. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vågar inte prata med min kurator eller läkare. Tänk om de går vidare till smittskyddsläkaren.”

Samtalet fortsätter. Han berättar att han sedan flera år haft hiv. Han är utom sig av oro. Rädd för att partnern blivit smittad. Hur denne ska reagera. Hur det kunde hända när det tidigare aldrig hänt.

Skuldbelägger sig och tar på sig hela ansvaret. Han borde ha haft bättre kontroll över situationen. Vi pratar länge. Diskuterar fram och tillbaka. Det finns ingen tvekan att han vill och kommer att berätta för partnern. Frågan är bara på vilket sätt?

Några dagar senare ringer han igen. Brevet är postat. Tärningen är kastad.

Jag tycker han varit modig. Innan han postade brevet kontaktade han sin kurator för samtal som i sin tur pratade med den behandlande läkaren. Vi diskuterar ansvarsfrågan. Killen vet vad som gäller enligt smittskyddslagstiftningen. ”Tror du att det blivit annorlunda om du berättat att du är smittad innan ni hade sex ?

Lång paus.

”Jag vet inte. Kanske, kanske inte.”

Det framkommer också att kurator tänker informera smittskyddsläkaren om händelsen. Det gör honom orolig. Istället för att få stöd och verktyg för att händelsen inte ska upprepas känner han sig misstänkliggjord.

Tonen i samtalen med kuratorn är anklagande. Ett samtal som utgår från att han avsiktligt såg till att kondomen uteblev. Frågor som syftar till att han är en brottsling som medvetet sprider hivsmitta. Insinuationer på att han har alkoholproblem. Om den hivnegatives agerande i den uppkomna situationen diskuteras inte nämnvärt. Mer än att han kommer att kontaktas av kuratorn. Fast patienten skrivit ett brev själv.

Oavsett om man är smittad eller ej, så finns alltid risken att man någon gång under sitt verksamma sexliv misslyckas med säkrare sex.

För att minimera eventuella misslyckanden krävs att vi som har hiv utan rädsla för att bli anmälda till smittskyddsläkare, ska kunna prata med våra kuratorer och läkare om situationer liknande den här.

Om inte smittskyddslagstiftningen funnits hade förmodligen den här killens oro kunnat minskas radikalt.

Utan rädsla för repressalier hade han kunnat kontakta sin kurator. Han hade sluppit ett överhängande hot om tvingande förhörsliknande samtal och eventuell tvångsisolering.

 

Kuratorn sa i ett av samtalen att hon hoppades att han inte skulle tveka att kontakta henne om det här skulle hända igen.

”Jo”, svarade han. ”Mitt förtroende för dig har du effektivt lyckats dra ner till noll genom det sätt du agerat.”

Vad händer nu? Varför går kurator vidare till smittskyddsläkaren när hon och patienten diskuterat händelsen och patienten går på de överenskomna samtalen hon föreslagit?

Kuratorn har bara följt de regler som finns. Den hivpositive killen har tagit ansvar, kontaktat partnern, berättat för kurator. En godtrogen kurator följer givna regler och lämnar ut uppgifterna till smittskyddsläkaren för kännedom. Smittskyddsläkaren kommer med stor sannolikhet att skicka ett rekommenderat brev om tid för ett förhör, ursäkta, samtal menar jag, till killen ifråga.

 

 

"Ska De Va´, Ska De Va´100 Procent" Krönika RFSLs medlemstidning Kom Ut! Nr 5 1997

Tags: Krönikor RFSL 1995-2000

Comments (0)  
 Report  

Bränn dem på bål

Rebus  (updated by Rebus)
Under den svenska hivepidemin har smittskyddsläkarna utstått en del spått och spe.
Smittskydslagen med sin informationsplikt får en del att se rött och så finns det faktiskt somliga personer med hiv som också menar att informationsplikten är bra.
Funnes det möjlighet att bränna dem på bål skulle det förmodligen ha gjorts för länge sen av de mest fantastiska motståndarna. Att vara för informationsplikten och hivpositiv upplever jag  är detsamma som att vara en förrädare.
Smittskydet i Stockholm idag jämfört med samma smittskydd i mitten av 90-talet är som att jämföra päron och äpplen. Från fyrkantiga paragrafryttare med i det närmaste noll social kompetens, till smidiga förstående och hjälpsamma personer, nämna smittskydd blivit ett riktigt mysställe för oss med hiv.
Dessa fantastiska människor bland annat smittskysläkare Ingela Berggren, Psykologen Solveig Danelsson Ekbom och juristen Herr Gröön har fått mig att förstå att smittskyddet är med oss och inte emot oss.
Det verkar  fortfarande finnas personer inom vård och omsorg vars moral och behov av att hålla ryggen fri sätter käppar i hjulet för en effektiv hivprevention.
I morgondagens krönika från 1997skriver jag om en kurator som då gjorde vad hon skulle enligt sin bedömning av smittskyddslagen,men ändå blev det så fel.
Comments (0)  
Digg entry (0 memb.)  
 Report  

Avkriminalisering av hiv i Norge ...?

Rebus
Same same but different... Ja då var SYS-utredningen klar med sitt betänkande. Bra eller dåligt... bedöm själva.
"Kjærlighet og kjøletårn" utredningen om straffrättsliga frågeställningar vid allvarliga smittsamma sjukdomar har överlämnats till hälsministern i Norge. Flertalet i utredningen rekommenderar att strafflagen fortsatt skall straffa smittfarligt beteende och önskar samtiigt en viss avkriminalisering.
Här kan du läsa ett sammandrag av utredningen:

Tags: Kriminalisering & hiv

Comments (0)  
Digg entry (0 memb.)  
 Report  

Kärlek, Sex & Mirakel (14)

Rebus  (updated by Rebus)

Det kan vara snårigt och ibland besvärligt att finna en balans mellan kärlek, sex och hiv. Inte bara för oss som är hivpositiva. Men... i snårskogen finns möjligheter där kondomen visar sig vara en resurs.
Hamnade härförleden i en situation där jag lämnade min hälsodeklaration (en liten förnedring i sig) och det visade sig att partnern aldrig tidigare varit i den sitsen att en presumtiv sexpartner har hiv. Här uppstod en tvekan. Hur har jag sex med någon som jag vet är hivpositiv, frågade han mig. Är det någon skillnad, undrade jag lite provocerande. Egentligen inte svarade han. Men vetskapen att du har hiv gör att jag blir osäker. Kanske vore det bättre att inte veta.

skapa tillit

Min vän och jag pratade länge om hans funderingar. Slutligen föll det sig så att jag agerade ett slags "träningsdocka" till denne fagre yngling. En inte helt obehaglig upplevelse. Min vän har hört av sig  igen.

Du har verkligen fått mig att omvärdera min inställning till säkrare sex. Det är ju faktiskt en möjlighet utbrast han med en blandning av förvåning och glädje. Förresten kan vi inte träffas igen? Och du, jag var inte riktigt ärlig mot dig sist. Jag visste att du har hiv.

Att han testade min trovärdighet spelade inte så stor roll just då. I efterhand kändes det magsurt att bli lekt med på detta sätt. Det är inte lika självklart att berätta om sin hivstatus som det är att välja mellan Aftonbladet eller Expressen.

 

Sen är det det här med  kombinationsbehandlingarna.

Hur gör jag när det visar sig att man inte svarar på behandlingen. Istället för att virusmängden håller sig på omätbara nivåer tar den ny fart och stiger mot oanade höjder? Det är vad som hänt en nära vän till mig. Mentalt har han varit inställd på att nu är faran över efter att ha blivit indoktrinerad med att detta är underverket som åter ger honom ett normalt liv.

Så glad i hågen ställer han in sig på ett förlängt liv och kanske till och med en tillvaro som regelrätt pensionär. Nu har han blivit rekommenderad en ny kombinationsbehandling. Dubbelt så många tabletter som mot den förra kombinationen och ett illamående och diarréer av oanat format. Falluckan har åter öppnat sig sanningen visar sig vara en annan. Inget är beständigt. Trots de positiva resultat som presenteras glömmer vi lätt killarna som inte svarar på medicinerna.

Det här är också en verklighet. Jag fick själv indikationer på att virusmängden är på väg upp. Om två veckor får jag besked. Ny kombinationsbehandling, nya biverkningar eller status quo?

Här gäller det också att finna en balans, nu mellan liv, död och medicinering.

 

"Kärlek, Sex & Mirakel" Krönika Krönika RFLSs medlemstidning Kom Ut Nr 3 1997

Tags: Krönikor RFSL 1995-2000

Comments (0)  
Digg entry (0 memb.)  
 Report  

Inte som jag trodde (22)

Rebus  (updated by Rebus)

Jag har börjat med att ta egna sprutinjektioner. Allt för att slippa åka upp till Venhälsan varannan vecka. Det här är den tredje i ordningen. Känner mig rätt manlig där jag sitter med blottad ben och trycker ner den 4 centimeter långa sprutan i låret. Kunde Göran Kropp bestiga Mount Everest utan syrgas kan väl jag köra en spruta i benet.

Trots noggranna instruktioner av en söt sjuksyster på Venhälsan hände något. Allergi? Infektion? Några dagar efter nålens intrång i mitt inte ont anade ben är värken som värst. Benet rött och svullet liknar mest en limpa. På väg till akuten på Hagfors sjukhus funderar jag på hur man kommer att bemöta mig. Målar upp ett scenario där sköterskan som tar emot mig blir lätt hysterisk när jag berättar vad som hänt och anledningen till injektionerna. Efter minst en timmes väntan kommer distriktssköterskan med munskydd och plasthandskar, nickande och ber mig sträcka fram benet. Utan att ta i det och på avstånd konstaterar hon med hjälp av frågor vad som är fel.

”Jag skriver ut penicillin. Receptet finns i receptionen.”

Hon reser sig snabbt, nickar kort och försvinner.

Och så här blev det. Sköterskan som tog emot mig reagerade inte nämnvärt när jag berättade. Hon verkade mest trött och ville förmodligen hem. Akuten stängde klockan nio och nu var den tjugo minuter i. Läkaren kom en kvart efter att jag kommit in i lokalerna. Hon tog mig i hand och undrade vad det var som hänt. För att se hennes reaktion berättade jag även för henne att jag hade hiv. Hon lyssnade på den information jag gav henne.

”Kan du dra upp shortsen lite så får jag se.” Inga handskar, ingen rädsla. Jag var bara en sketen vanlig akutpatient.

”Är du allergisk mot något penicillin, frågade hon medan hon försiktigt klämde och vred på mitt ben. Tar du några mediciner som kan interagera med andra mediciner” fortsatte hon. Jag gav henne telefonnumret till Venhälsan där hon pratade med jourhavande läkare. Efter samtalet kom hon in med ett recept, log  och sa att jag kunde hämta ut tabletterna på måndag.

”Apoteket är stängt i morgon och på söndag” Minen signalerade en lätt genans över de bristande öppettiderna.

Jag hade verkligen laddat upp i bilen. Fördomsfullt tänkte jag att de aldrig mött någon hivpositiv patient vilket skulle kunna  leda till ett negativt bemötande. Då blir det ett jävla liv och såg för mig hur jag levde om i receptionen. Nu blev det inte så. Och det kändes naturligtvis skönt. Det visar väl att hiv alltmer håller på att bli en av andra sjukdomar.
Vad som är mindre lustigt är de känslor jag bar på. De finns det där och dyker upp när jag minst anar det; självförtrycket, osäkerheten hur man ska bemöta mig när jag berättar att jag har hiv. Bara tanken på att jag inte kan vara säker på hur man tänker när jag berättar att jag har hiv och att exempelvis läkaren kanske tänker att jag  är bög eller knarkare och har förutfattade meningar, irriterar mig. Det kan vara så men det behöver inte vara det. Däremot uttrycker det, tycker jag att bara genom att ha tankarna har vi lång väg kvar. Att kunna gå på gymmet, solariet eller som nu på akutmottagningen i Hagfors utan att överhuvudtaget behöva ha en beredskap inför att man faktiskt kan bli avvisad eller illa bemött. Än en gång ser jag att parallellerna med att våga visa och stå för sin homosexualitet är slående.
"En två tredje gången gillt" Krönika RFSLs medlemstidning KomUt! Nr 7 1998

Tags: Krönikor RFSL 1995-2000

Comments (0)  
Digg entry (0 memb.)  
 Report  

Sånt är livet (13)

Rebus  (updated by Rebus)

När jag hälsar på mina gamla arbetskamrater frågar tjejerna alltid hur jag mår. Ulla till exempel granskar mig noggrant. En kärleksfull kram följt av hur glad hon är att se mig och hur frisk jag ser ut.

- Har du gått upp i vikt?

- Ja jag väger lite mycket. Börjar få kärlekshandtag. Känn.

- Det är bara bra med lite extra kilon.

- Jag har börjat träna igen.

- Du sköter dig. Det är bra, säger hon och tänder en Marlboro light.

Som på beställning kommer nästa frågeställning; den om kombinationsbehandlingar. Ni vet de där fantastiska Proteashämmarna jag tidigare skrivit om. Berättar för henne om biverkningarna jag haft, tveksamheten, oron som gnager och ovissheten att inte veta.

En rädsla speglar sig i hennes ögon. Genom min pessimistiska syn och ovilja att ta till mig hela medicinpaketet med hull och hår, är det som om jag tog ifrån henne något. Ett hopp kanske.

- Vi måste ändå tro på det här. Vad har du att förlora ?

- Min död. Att inte få dö i aids, tänker jag man väljer att ingenting säga.  Orkar inte med den diskussionen igen.

 

Jag vänjer mig

Går jag ner i vikt tror någon plötsligt att jag är på väg att dö i aids. Lägger jag på hullet, ja då blir alla glada och tror att jag därmed överlevt det dödliga hotet som hivviruset utgör. Hur jag än vrider och vänder på mig dyker hivets fula tryne upp i oanade skepnader.. Jag vänjer sig.

Det dyker upp perioder när jag inte orkar gå omkring och låtsas att det är  stärkande jordnötter jag äter som en annan jävla StålLångben. På mitt arbete är det dagligen något som får mig att relatera till mig själv och min sjukdom. Men jag vänjer sig som sagt.

Sura uppstötningar är ytterligare en anmaning att allt inte är som det ska vara och klockan tre avlöser eftermiddagsskiftet morgonens intag av proteashämmare. Se upp där nere nu kommer förstärkningen. 2 liter vatten om dagen. Nyttigt för kroppen säger hälsofreaken. Bra mot potentiell  njurstenbildning. Orsakad av proteashämmare Crixivan säger jag. Kliet på kroppen av  torr hud. Vad beror det på ? Min läkare skrev ut en hudlotion. Bra? Visst - men också den en påminnelse. Jag vänjer sig.

Till sist vill jag berätta om killen på en fest härförleden som blev alldeles ifrån sig när jag berättade att jag har osäker sex med min pojkvän. Inte blev han lugnare när jag sa att denne också vara smittad. Nej då kom en banna om det dumdristiga i våra förehavanden och minsann visste han inte att mina eller pojkvännens virus kunde bli resistenta eller att vi kunde överföra virus som accelererar förloppet. Ni kan ju faktiskt dö!

Man vänjer sig svarade jag.

"Sånt är livet." Krönika i RFSLs medlemstidning Kom Ut! Nr 2 1997

Tags: Krönikor RFSL 1995-2000

Comments (2)  
 Report  

På gott & Ont (12)

Rebus  (updated by Rebus)

12 månader av stora och små händelser. 52 veckor blandade med hopp och oro. 365 dagars vardag och söcken.

Årets stora happening i hiv och aids världen var lanseringen av nya mediciner. Proteashämmare och nukleosidanaloger i en trendig kombinationsbehandling, populärt kallad ”cocktails”. Parollen för dagen; Låg virusmängd Yes! CD4 tal Bläh!

På gott och ont

På gott då läkare och forskare menar att så här nära har vi aldrig varit  hivgåtans lösning. En sällan skådad optimism spreds över världen - trots att man egentligen ingenting mer visste än att virusmängden i blodet sjönk. Låt oss hoppas att viruspartiklarna som Titanic sjunker snabbt, djupt och blir liggande där.

Desto ondare gjorde det när vi plötsligt från att bli betraktade som döende i aids uppgraderades till kroniker. Oavsett var vi befann oss i vår hivinfektion!

Hoppet om en ny framtid, skrämde, liksom rädslan av ett bakslag.

Den mentala kullerbyttan det innebar att ställa om sig till ett ”normalt” liv blev omtumlande för många.

I den svenska aidsdammen plaskade Dr. Sven Grützmeier omkring bland gonokocker så till den milda grad att biträdande smittskyddsläkare Per Arne Parment kände sig manad att ingripa för allas väl och ve. Gonorréhärvan var ett faktum. På gott och ont.

På gott därför att härvan på ett tydligt sätt visade hur rådande lagstiftning och föreskrifter kan brukas på ett för den hivpositive negativt sätt medan smittskyddsläkaren ser sig som en apostel för oss homosexuella och värnar om hivpositivas bästa.

På ont då förtroendet för behandlande läkare, kuratorer och psykologer allvarligt skadades. Vem ska man prata med om problem och funderingar när en nitisk smittskyddsläkare kan nyttja patientjournalerna efter eget gottfinnande?

Under senare delen av 1996 sattes en parlamentarisk utredning av smittskydd- och bastuklubbslag igång. Och när vi nu petar i oss cocktailmiraklet, kanske vi, som har epidemin i venerna, också får ta del av det slutliga resultatet om nåt år eller så.

Vad kan man då dra för slutsatser av årets händelser? Jo, inget ont som inte har något gott med sig.

"What´s another year?" krönika i RFSLs medlemstidning Kom Ut! Nr 1 1997

Tags: Krönikor RFSL 1995-2000

Comments (0)  
 Report