Gaymap
| « | ||||||
| Mon | Tues | Wed | Thurs | Fri | Sat | Sun |
| 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | ||
| 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 |
| 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 |
| 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 |
| 27 | 28 | 29 | 30 | 31 | ||
På väg till jobbet tänkte jag på att det är tre stora saker i mitt liv som påverkat och som delvis format mig och bidragit till den jag är idag. Det handlar om homosexualitet, hiv, och drogmissbruk. I tal och skrift har jag vid flera tillfällen sagt att jag sagt att komma hem och berätta för mamma och pappa om att vara bög, hivpostiv och knarkare inte direkt var med samma stolthet som det skulle vara att visa upp 3 olympiska guldmedaljer.
Så på Tollbugata i Oslo härommorgonen vänder tankarna åt andra hållet. Det är ju precis det det varit tänker jag – tre härliga guldmedaljer.
Det är ingen konst att bli nerslagen, det ger varken poäng eller medalj, eller hur? Grejjen är att ta sig upp igen, det ger medalj och välbehövliga poäng för att fortsätta hålla sig uppe.
Med andra ord, att till exempel ta tag i knarkandet, komma ur det och hålla mig drogfri år efter år är inget annat än präktig guldmedalj. Att lära mig att leva med först en dödlig sjukdom som sedan blir behandlingsbar och samtidig hantera mitt eget självförakt tillsammans med delar av omgivningens förakt och avståndstagande, det är också det värt en medalj av ädel valör i min värld. Att gilla läget att jag är 100 procent homo tycker jag också luktar guld.
Sammantaget 3 guld. Inte illa. Och så har jag ett gäng silver- och brons också.Om dem berättar jag en annan gång. Dessa fantastiska skinande medaljer hade varit omöjliga utan stöd från familj, vänner och arbetskamrater. Tacksamhet är bara förnamnet.
