Gaymap
| 3494 « | ||||||
| Mon | Tues | Wed | Thurs | Fri | Sat | Sun |
| 1 | ||||||
| 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 |
| 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 |
| 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 |
| 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 |
| 30 | 31 | |||||
Det fanns perioder i livet när jag inbillade mig att om jag bara träffade någon och blev ihop så skulle allt gå som på räls. Och då skulle oro för att bli en ensam, gammal och ful bög försvinna.
Nu blev ju livet inte på det viset för när jag väl hittat någon att älska, ja då dök nya farhågor upp som gubben i lådan - bland annat rädslan att förlora den jag blivit ihop med. Så å ena sidan trodde jag på "evig" kärlek och å den andra sidan var jag rädd att förlora den jag älskade.
Bättre än bra
Flera med mig nickar instämmande när jag förklarar att i förälskelsen ville jag framstå som så bra som möjligt och ibland ännu bättre än bra. Jag ville helt enkelt vara perfekt inför den jag bedyrat min kärlek. Tydligast var det i början av några relationer. I strävan efter perfektion fanns den där lurande känslan av att tänk om han lämnar mig om han upptäcker att... När de här föreställningarna otyglat tilläts dra iväg, lät inte resultatet vänta på sig - orealistiska krav både på mig själv och den jag var ihop med. Och hur bra funkade det?
Det fanns också tillfällen när jag på förhand undvikit att berätta m min hiv. Och hur bra start var det på en relation? Et lede oundvikligen till att jag drog mig undan när det började hetta till.
Med erfarenheten i verktygslådan kan jag konstatera att det var min låga självkänsla som var på besök och den hängde ibland samman med min syn på mig själv som en person med hiv.
Hellre ett känt helvete än ett okänt paradis
Oron för att bli lämnad och i förlängningen leva själv kunde leda till att jag hamnade i konstiga försvarspositioner istället för dialog eller ännu sämre, stannade kvar i ett förhållande fast jag egentligen inte mått bra av det. Tacksam bara för att jag som har hiv, haft turen att hitta en man som ville leva med mig trots allt.
Underbara singelliv
Nu är det fyra år sedan jag levde i ett längre förhållande. Efter två år av singelliv kom också funderingarna: "Är det något fel med mig?" "Törs jag inte stanna kvar i en relation längre av rädsla för att bli lämnad?" eller är det rätt och slätt så att jag just nu trivs med att leva själv? Har det att göra med min öppenhet som hivpositiv? Förmodligen är det lite av varje. Idag trivs jag med mitt självvalda singelliv. Det är viktigt tänker jag att inte tråna och längta efter något jag inte har utan istället njuta av tiden som är - med eller utan pojkvän.
Tags: Ny med hiv
