102.300 members 2.650 online
Log in Become a member
Qruiser
London 10/20
Bar Code
Gaymap
Douglas 10/20
G&D's Nightclub
Gaymap
Manchester 10/20
Legends & The…
Gaymap
London 10/20
Candy Bar, Soho
Gaymap

blog.qruiser.com
I blog on Scandinavia's largest gay and queer-community site, Qruiser. Be a member too!
En hivdivas bekännelser
1994 berättade jag i media om hur det kan vara att leva med hiv. Ett år senare headhuntad av RFSL och 1996 kom miraklet hivmedicinerna. 2008 flyttade jag till Oslo och Helseutvalget for bedre homohelse.

Brinner för öppenhet och att sy och designa mina egna kläder.

Utbildad inom NLP, ACMC Meta-Coach och Executive coach. Kurs, seminar, föreläsningar och workshop ligger varmt om hjärtat, liksom förändringsarbete och coaching av enskilda, företag och organisationer.
Categories
Latest entry
Calendar
«
Mon Tues Wed Thurs Fri Sat Sun
1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31
Widgets
Bookmark and Share
Statistics
Blog id: 1045

All entries in this category "Visioner & Mål"


6. Min story - Framgångar

Rebus  (updated by Rebus)

Mitt liksom andra människors liv handlar om val – medvetna eller omedvetna. Jag har medvetet valt att leva ett öppet liv med hiv och jag har förstått att min öppenhet har betytt något även för andra än bara för mig själv. Det gläder mig mycket och överskuggar alltmer de egna fördelarna jag har med min öppenhet.
Jag försöker vara ödmjuk och tacksam för den gåva som jag fått – att stå upp för den jag är och vad jag har. Att ångra saker jag gjort leder mig inte framåt även om jag tagit en del risker som jag inte är odelat stolt över. Det jag kan göra är att gotttgöra och göra saker annorlunda och försöka vara en bra förebild för andra.

Min story:

Utmaningar Del 5

Irrvägar på öppenhetens altare del 4

Hinder och möjligheter Del 3

Headhuntad Del 2



 

Mina största framgångar i livet har varit...

… att lära mig leva med en dödlig sjukdom som övergår till att bli behandlingsbar.

… att hantera och leva med människors negativa attityder till hiv och människor som bär på viruset.

… att ta mig ur ett drogmissbruk och leva ett liv utan alkohol och andra droger.

… att använda min öppenhet för mer än min egen skull.

… att hålla mig vid liv och arbeta för en mening med livet trots att det ibland känts tungt och meningslöst.

… att ha förmåga att använda motgångar och vända dessa till min egen fördel.

Jag är också mycket stolt över de utmärkelser jag tilldelats från Noaks Ark, RFSU, HIV-Sverige och Mr Gay World. Utmärkelser som för mig är ett kvitto på att mitt beslut att vara öppen i alla mina angelägenheter är den rätta vägen till frihet från förakt, självförakt och utanförskap.

Jag har  skrivit två böcker, diktsamlingen ”Inte utan mina ord” 1999 och ”I sin skugga” 2003 och en rad krönikor i RFSLs medlemstidning ”Kom-Ut”

2007 anmälde jag kursgården Mullingstorp för diskriminering av personer med HIV. Det var första gången diskriminering av personer med HIV togs upp i en svensk rättegång. Mullingstorp fälldes.

Från 1 april bor jag i Norge och arbetar på Helseutvalget for bedre homohelse.

Utmärkelser:

2001 Mottagare av Lars Rading priset av Stiftelsen Noaks Ark

2001 Mottagare av RFSU´s hederspris tillsammans med Birgitta Stenström

2007 Utnämnd till Mr Gay Sweden

2007 Nominerad till årets kämpe i tidningen QX

2009 Mottagare av HIV-Sverige´s hederspris

Mr Gay Norway

Top 12 Mr Gay Europe, Oslo

2010 Top 10 Mr Gay World (7:a)

Local Hero Award, Mr Gay World, Oslo

2012-2014 Certificerad NLP coach

Certifiserad ACMC Meta coach

2014 registrerar firma Mål & mening

”Jag har förmånen att arbeta med extraordinära människor som lever extraordinära liv. Jag har arbetat med människor från olika bakgrunder, människor som lever under starkt självstigma, diskriminering och motgångar. Var och en av dessa kvinnor och män har inspirerat mig och övertygat mig att vi som lever med HIV behöver positiva förebilder. Jag tänker att min öppenhet och mitt hälsoarbete bland homosexuella män och kvinnor är ett bevis på min yttre och inre framgång.”

Lärdomar av att leva med HIV

Livet är inte en generalrepetition, det är en ständigt pågående föreställning och jag har huvudrollen i det teaterstycke som kallas mitt liv. Det betyder att det är jag som har ett ansvar att forma det livet som jag vill ha det. Jag har alltid ett val och att skylla på omständigheter när det inte går som jag vill är enbart omskrivningar för att inte ta fullt ansvar för mina val och prioriteringar.

Jag har tagit en del risker och gjort några misstag, men med facit i hand vill jag hellre se mina tillkortakommanden som erfarenheter snarare än misslyckanden, som jag valt att dra nytta av och som gjort mig framgångsrik både på ett personligt och professionellt plan.

Min erfarenhet efter att ha arbetat med människor i olika faser av sina HIV-positiva liv är att vi alla önskar oss framgång i våra liv oavsett om det är som far, bror, vän, arbetskollega, inom någon sport, hobby eller i en styrelse. Det som förenar oss är viljan till den framgång som definierar oss som individer och i alla angelägenheter som vi önskar göra vårt allra bästa.

Mål och visioner

Mitt primära mål är relaterat till personligt ansvar, öppenhet om HIV-status och identitet som ett kraftfullt verktyg mot stigma och diskriminering och att vara en positiv förebild för i huvudsak HIV-positiva homosexuella män.

Med detta i bakhuvudet vill jag utveckla program som medvetandegör negativa beteende, attityder, utveckla färdigheter och öka kunskapen om individens inre kapacitet att utveckla sig och nå sina mål avsett HIV, sexuell läggning eller ålder.

Jag har dedikerat mitt liv till öppenhet kring HIV-status och identitet. Genom mitt engagemang resulterar mitt ställningstagande i en positiv förebild för människor som lever med HIV. Jag är också övertygad om att mitt engagemang kan påverka andra grupperingar i samhället som lever under ojämnställda förhållanden och villkor.

Genom att ta mitt ansvar och leva i öppenhet både vad gäller HIV-status och sexuell läggning i de flesta av mina angelägenheter, visar jag på en grad av deltagande och empowerment som inspirerar och ingjuter mod till andra människor som också står inför de utmaningar ett liv med HIV eller annat utanförskap kan innebära.

”Jag har levt över 20 år med stigmatisering, självstigma diskriminering och fördomar mot personer med HIV. Jag är inte längre beredd att kompromissa eller förhandla min rätt till mitt liv min frihet och jämlikhet på alla områden."

Samhället har potential att dra nytta av HIV och det utanförskap det kan leda till, därför att detta möjliggör för var och en av oss att utveckla vår syn på medmänsklighet och öppnar upp för ödmjukhet och accept inför samhällets olikheter vad gäller etnicitet, sexuell läggning, religion, kronisk sjukdom och så vidare.

Genom vår öppenhet kring HIV-status, identitet och sexuell läggning erbjuder vi samhället och dess gay-community att engagera sig nu och ta delat ansvar i att omforma negativa attityder, stigma och diskriminering och uppmuntra tilltag som förebygger vidare spridning av HIV och diskriminering och som initierar delaktighet och personligt ansvar.

Mitt mål fokuserar sig på öppenhet kring HIV-status, identitet och att skapa positiva förebilder. Jag har en vision av ett samhälle där människor med HIV eller andra hinder, kan leva utan stigma, självstigma och diskriminering.

"Okunskap och fördomar kring HIV leder till stigma, självstigma och diskriminering. Så länge vi väljer att inte våga prata om vår HIV-status och sexuella läggning, så kommer homosexuella män som lever med HIV fortsättningsvis att bli stigmatiserade och diskriminerade."

Tags: Visioner & Mål

Comments (1)  
 Report  

5. Min story - Utmaningar

Rebus  (updated by Rebus)

 

 

 

 

 

 

 

 

De tre största personliga utmaningar som jag har upplevt var att vid 29 års ålder få ett HIV-besked och ges en beräknad livslängd på 10-12 år och därefter vid 36 års ålder få höra att min kropps positiva reaktioner på kombinationsbehandlingen mot HIV som skulle innebära att jag verkligen kunde hoppas att få leva i princip normalt liv. Den tredje utmaningen i mitt liv var att befria mig från mitt drogmissbruk. Under bara något år fastnade jag i ett beroende som sakta men säkert höll på att ta livet av mig.

Irrvägar på öppenhetens altare del 4

Hinder och möjligheter Del 3

Headhuntad Del 2

 

Vid 29 års ålder trodde jag att jag var odödlig, jag hade min frisörkarriär framför mig och livet var härligt. Jag hade planer, ambitioner och förväntningar. Startade ett eget hårkonsultföretag och fick inte långt efter min HIV-diagnos och dödsdom. Läkarna berättade att det inte fanns något hopp eller behandling och jag stod inför en framtid där jag skulle leva mina återstående 10-12 år inför den överväldigande rädsla och stigmatisering som sammankopplades med HIV/aids.

Min dödsångest fick mig tidigt att kämpa emot och vägra dö och istället göra mig ”oumbärlig för mänskligheten” så att jag kunde fortsätta leva och vara del av en förändring. Rädslan att dö gjorde att jag tvingade mig att konfrontera den rädslan och för några år befria mig från tanken om ett långt liv. Jag kunde alltmer vila i tanken på att jag kanske inte skulle bli så gammal.

Vid 36 års ålder och överlevt viruset med 7 år, fick jag veta att jag tack vare nya hiv-mediciner nog kunde räkna med att leva tills jag blev en ”gammal pensionär”. Detta var inte väntat och min överlevnadsstrategi att vila i nuet och inte tänka för mycket framåt omkullkastades drastiskt

Mitt drogande som tog fart i början av milleniet, tog bort min låga självkänsla för en kort period, för att sedan i en ond spiral bryta ner mig alltmer. Jag var stark nog att själv inse att jag hade problem, även om jag fortfarande var långt ifrån att acceptera att jag var narkoman, och tog kontakt med min chef på RFSL. Det samtalet ledde till två rehabiliteringsprogram innan jag slutligen kunde ta mitt fulla ansvar för mitt tillfrisknande. Där fick jag insikter och började ett steg i taget leva i NA´s 12-stegs program och Minnesota-modellen. 12 stegprogrammet innebär i korthet att lära sig mer om sina negativa, handlingar, attityder och beteende för att sedan ändra dessa för att ta ledning och ansvar över sitt liv och även hitta en andlighet i sättet att leva och bemöta sina medmänniskor.

Nu vid 50 års ålder inser jag att det var hit min resa skulle leda mig. Jag älskar mitt arbete och inspireras av de människor jag möter och inser nu att dö av HIV i tidig ålder aldrig varit ett alternativ, även om jag haft en stark rädsla för att dö.

Mitt liv består av många utmaningar och jag har blivit den person som jag genom att konfronterat mig med min egen dödlighet och rädslor i tidig ålder och tack vare och på grund av att jag lever med HIV.

”Jag kan idag lättare se mina brister och resurser och använda dessa på ett för mig positivt sätt för att nå den framgång i livet jag eftersträvar – att på ett lokalt, nationellt och internationellt plan arbeta för att kommande generationer personer med hiv ska kunna ha möjlighet att leva i ett samhälle utan stigma och diskriminering.”


Tags: Visioner & Mål

Comments (0)  
 Report  

4. Min story - öppenhetens altare

Rebus  (updated by Rebus)

Att leva på öppenhetens altare har inte alltid varit en dans på rosor, men i sociala sammanhang har jag bara stött på diskriminering och avståndstagande i några enstaka fall. Avståndstagande i sexuella relationer är en del av verkligheten och visst finns rädslan för den kvar när jag berättar om min HIV för en tilltänkt partner. Det har jag lärt mig leva med. Det positiva är att mitt sexualliv i mycket större utsträckning idag handlar om kvalitet istället för kvantitet.

 

Hinder och möjligheter Del 3

Headhuntad Del 2


Med min öppenhet möter jag stor respekt från min omgivning och det har lett mig till ett tillfredsställande arbete på Helseutvalget och ett nytt liv i Norge.

”Personer med Hiv har alltför länge levt med och accepterat omgivningens förutfattade meningar, okunskap och diskriminering.”

Under några år tappade jag dock fotfästet. Att använda sig själv i arbetet med att synliggöra HIV-positiva homosexuella mäns levnadsvillkor är på gott och ont och sliter på den mentala hälsan. Bland annat det  och den ensamhet jag kände som öppet HIV-positiv tillsammans med att samhällets syn på hivpositivas sexualitet som något kriminellt och icke önskvärt, och inte alltid i alla lägen klara av mina förhållningsregler, gjorde att jag tog den enkla vägen och började med droger. Där fann jag självförtroende och inre säkerhet som bidrog till att jag kunde hantera mitt liv – för en kort stund. Den artificiella lyckan bleknade sakta bort och ersattes av ångest, personliga kränkningar och isolering.

”Jag ville inte dö, jag orkade bara inte leva längre.”

Idag kan jag utan skam och med bättre självförtroende och självkänsla, se tillbaka på den tiden och hur jag återigen tog ett personligt ansvar för mitt liv och mitt tillfrisknande. Det är jag stolt över. Nu lever jag drogfritt och ber ödmjukt varje dag om att det ska få vara så.

Tags: Visioner & Mål

Comments (0)  
Digg entry (0 memb.)  
 Report  

3. Min story - Hinder & möjligheter

Rebus  (updated by Rebus)


 

Det finns en rad hinder som kan associeras till ett liv med HIV. Vi får komma ihåg att HIV bara är ett virus, men till skillnad från andra virus eller kroniska hälsotillstånd, är HIV unikt då det väcker frågor som är mer eller mindre tabubelagda i samhället och som omfattar kön, sex, sexualitet, missbruk och döende.

 

HIV är här för att stanna, det råder det ingen tvekan om, och det krävs därför ett samhälle och medborgare som tar ett personligt ansvar och förser sig med tillräcklig kunskap för att hantera dessa frågor med intelligens, medkänsla och integritet.

Det största hindret för personer som lever med HIV i världen idag är självförakt, förakt och utanförskap. Självstigmat kanske är en större fiende än själva stigmat. Stigmatisering växer fram ur våra rädslor och uppfattningar som finns i ett samhälle som gör sitt bästa för att hålla personer med HIV för hjälplösa offer inför ett virus som oundvikligen kan leda till döden om vi inte får medicinsk behandling.

”HIV-medicinerna minskar virusmängden, får oss att leva nästan vanliga liv. Men de tar inte bort fördomar och okunskap.”

Självstigma - självförakt - bygger på stigmat och uppkommer ur HIV-positiva personers rädsla och negativa förutfattade meningar om hur vi tror att andra ska behandla oss eller tänker om oss, om vi berättar om vår HIV-status.

Mina egna erfarenheter inkluderar avståndstagande i sexuella relationer och några fall av diskriminering. Men på det hela taget möter jag mest positiva reaktioner. Genom mitt arbete får jag höra historier som HIV-positiva personer berättar för mig som inkluderar utstötning från den egna familjen, uppsägning från arbetsplatsen, nekande att få lån eller livförsäkringar. Vidare hör och läser jag om inreserestriktioner och den djupa isolering som är ett resultat av det självstigma och stigma som fortfarande omger HIV.

Samhällets sätt att övertyga sina medborgare att man har kontroll över HIV-epidemin tar sig bland annat uttryck i lagstiftningar som kriminaliserar HIV-positiva kvinnor och mäns sexualitet och bestämmelser som berövar oss vår rörelsefrihet.

I media beskrivs människor med HIV gärna som hjälplösa offer eller gärningsmän. Det förstärker rädslor, okunskap och förutfattade meningar om personer som lever med HIV. Det är sällsynt med framgångsrika historier om HIV-positiva människor som tagit ledning över sina liv och lever ansvarsfullt och som är en tillgång för det samhälle man befinner sig i.

Genom att gå emot våra rädslor och ha inflytande, ledarskap och kontroll för våra liv och handlingar är vi en bra bit på väg att hantera förakt och självförakt. Kännedom om egna negativa beteenden och förhållningssätt frigör känslor av hjälplöshet, begränsande tankar om våra förmågor och vad som hindrar oss från att nå framgång och ta personligt ansvar över våra liv och handlingar.

Synen på HIV har förändrats radikalt. Från fokus på död och döende, hjälplöshet och rädsla, till fokus på optimism och liv och att personer med HIV har en framtid.

Framsteg inom medicin och HIV-behandling gör gällande att personer som behandlas med kombinationsbehandlingar kan förvänta sig att leva i princip ett normallångt liv. Jag har själv behandlats framgångsrikt med kombinationsbehandling sedan 1996.

Min övertygelse om öppenhet om HIV-status som ett kraftfullt verktyg mot fördomar, okunnighet, diskriminering och stigmatisering, min medvetenhet om bristen på positiva förebilder för personer som lever med viruset, har varit anledningar till mitt ursprungliga intresse av öppenhet kring HIV-status och dess positiva effekter.”

Jag vill bidra till att vi som lever med hiv uppnår jämlika förhållanden. När vi ses som jämlikar kan vi blomstra och istället för en börda, bli en resurs i det samhälle som en del av oss fruktar och som fruktar oss.

Min öppenhet innebar alltså att jag fick arbete på RFSL. Genom organisationen fick jag en bas att stå på och utveckla och skapa viktiga kontakter i synliggörandet av HIV-positiva bögar.

Vidare har jag fått möjlighet att utnyttja mitt intresse för att skriva. När jag blev anställd på RFSL stegade jag in på medlemstidningen Kom Ut´s redaktion och erbjöd mig att skriva krönikor ur ett HIV-positivt perspektiv. Det kom att bli ett återkommande tema i tidningen under mer än 6 år.

Min envishet, min övertygelse om öppenhetens positiva konsekvenser, bidrog till att jag till slut kunde ge ut två böcker med stöd av RFSLs AIDS-fond och FHI (Folkhälsoinstitutet).

Idag kan jag vara stolt över vad jag har och för den jag är. Det har jag öppenheten att tacka för. Att hela tiden konfrontera och inte ge vika för okunskap, dumhet och oförståelse och stå fram med min HIV, har gjort mig ödmjuk, insiktsfull och till en reflekterande person.


Tags: Visioner & Mål

Comments (0)  
 Report  

2. Min story - Headhuntad

Rebus  (updated by Rebus)

I mars 1995 blev jag headhuntad av RFSL – Riksförbundet för homosexuellas-, bisexuellas- och transpersoners rättigheter – för att arbeta med att inkludera HIV-positiva homo och bisexuella män i RFSLs HIV-preventiva arbete.

Från början av 90-talet arbetade jag som frivillig i Posithiva gruppen – en stödförening för HIV-positiva homo- och bisexuella män – både som ordförande och enskild medlem.

Mitt engagemang för att synliggöra HIV-positiva personers levnadsvillkor och mitt arbete i RFSL och Posithiva gruppen, har lett till flera utmärkelser. Jag har skrivit två böcker, ett fyrtiotal krönikor i RFSLs medlemstidning ”Kom-Ut” och varit med i ett stort antal nationella TV-program och blivit intervjuad i de största dags- och kvällstidningarna såväl som lokalpress och internetmedia. Mer om detta kommer under rubriken ”succéer”.

”Jag vill att min öppenhet som HIV-positiv homosexuell man ska bidra till att påminna oss om den erfarenhet människor som lever med HIV har. Vi kan ta ledning över våra liv med en integritet som vi och samhällets medborgare kan vara stolta över.”

Jag har levt genom i stort sett hela HIV-epidemin - före och efter kombinationsbehandlingarna 1996 - och har förmånen att känna och arbeta med människor som lever med HIV och som inspirerat mig genom sin passion för livet, beslutsamhet, mod och integritet.

Personer med HIV har många gemensamma nämnare med andra personer med långvariga sjukdomar och funktionshinder. Det gör att jag har möjlighet att dela mina färdigheter, föregå med gott exempel och tillsammans bidra till ett bättre liv för andra, än enbart personer med HIV.

Jag engagerar mig och jag fortsätter att utmana delar av gaysamhället och övriga samhällets medborgare på de hinder som HIV kan sätta i form av okunskap, negativa attityder, fördomar, självförakt, förakt och utanförskap. (självstigmatisering, stigmatisering och diskriminering)

Vägen till öppenhet

Min väg till den HIV-positiva öppenheten startade när jag fick mitt HIV-besked 1989 och inte kunde finna några “vanliga” HIV-positiva homosexuella män som förebilder. Den ende jag kände till var Sighsten Herrgård, en känd designer, som öppet gick ut och berättade om sin HIV i mitten av åttiotalet. Jag var en vanlig ”Svensson-bög” från en liten stad i Värmland, inte en kändis, vilket gjorde att jag inte kunde identifiera mig med honom. Dessutom var Sighsten svårt märkt av sin sjukdom och hade utvecklad AIDS. Jag kommer ihåg att jag kände mig ensam och rädd.

Samtidigt förstod jag att det måste finnas fler som jag, men var fanns alla?

Min kurator och behandlande läkare rådde mig att ta det lugnt och inte berätta för andra om min HIV-status. Det gjorde mig förundrad. Råden jag fick var i all välmening men gav mig också signaler om skam och skuld. Jag önskade att bli av med min skam, inte bygga på den genom att dölja vad jag hade. HIV var och är en integrerad del av mitt liv och att undanhålla detta faktum att jag bär på viruset, förstod jag tidigt enbart skulle förminska mig och göra mig än mer sårbar än jag redan var.

Jag fann alltså inte någon öppet HIV-positiv bög att identifiera mig eller prata med. Ur denna brist på förebilder växte sig mitt beslut kring öppenhet starkare. Mitt val att inte längre leva i hemlighet med min sjukdom var också en bearbetning av min dödsångest och mina egna skamkänslor. Samtidigt önskade jag bidra till att andra personer med HIV inte skulle behöva uppleva den ensamhet och utanförskap som jag gjorde.

”För att kunna leva ett hyfsat liv med hiv, har det alltid varit viktigt för mig att stanna upp och reflektera, lyssna till andras erfarenheter och få dela med mig av mina egna. Och det måste ju gälla fler än mig.”

Jag tog tidigt kontakt med Positiva Gruppen, en kamrat och stödförening för HIV-positiva homosexuella män i Stockholm. Där kunde jag få svar på frågor, tankar och funderingar jag hade och inte minst dela erfarenheter med andra i samma situation. Även om det här fanns stöd och en bra gemenskap så fanns här också en stor rädsla för öppenhet kring HIV-status.

I min önskan att leva öppet bar jag på en stark känsla av att göra något värdefullt och meningsfullt av mitt liv. Det fanns en mening med det som hände mig.

”Noaks Ark, en svensk organisation som arbetar med HIV och AIDS, företräder personer med hiv i olika sammanhang. Det som irriterat mig i alla år är att det ofta varit en HIV-negativ person som uttalat sig i våra angelägenheter. De pratar gärna om oss men inte med oss. Det är ett skäl till att det är det viktigt med HIV-positiva förgrundsfigurer och organisationer av och för kvinnor och män med hiv.”

1994 ringde kvällstidningen Aftonbladet till Posithiva Gruppen – en kamrat och stödförening för HIV-positiva homosexuella män, där jag satt i styrelsen. Journalisten letade efter en HIV-positiv homosexuell man som kunde kommentera filmen ”Philadelphia” med Tom Hanks, som skulle ha premiär. Jag antog utmaningen – ingen annan vågade - såg filmen och blev inspirerad och bestämde mig för att ställa upp på en intervju.

Jag fick enbart positiva reaktioner – ett stort stöd och mycken uppmuntran av känna och okända människor i min omgivning. Det gav mig styrka och råg i ryggen. Senare samma år ställde jag upp i TV 4 och Maj Fant´s talkshow och berättade om mitt liv med hiv.

Öppenheten om min homosexualitet och HIV-status ledde till att jag blev erbjuden ett arbete på RFSL 1995. Där kom jag som den förste öppet HIV-positive anställde att under drygt 12 år arbeta med synliggörande av HIV-positiva homosexuella mäns levnadsvillkor. Sedan 2008 arbetar jag på Helseutvalget for bedre homohelse i Norge.

Under mina år i det HIV-preventiva arbetet har jag, med en dåres envishet, i första hand arbetat för att synliggöra och belysa HIV och HIV-positiva homosexuella mäns villkor ur olika perspektiv i gaysamhället.

Min metod har varit att använda mig själv som verktyg och dela det personliga och till viss del även det privata. Jag har rört vid saker som en del av oss inte törs eller vill prata om – till exempel att inte berätta om sin hiv, sex utan kondom, smittskyddslagens negativa konsekvenser. Inte minst har jag berättat om mina rädslor och tillkortakommanden. Helt enkelt visat min sårbarhet, som jag också förstod fanns hos andra genom otaliga brev, telefonsamtal och mejl jag fått från andra i samma situation som jag.

Vision och mål

Min vision är ett samhälle där det råder jämlikhet, mångfald, social delaktighet, inflytande och ledarskap. Jag har en dröm om ett samhälle där människor som lever med HIV, funktionshinder och andra medborgare med nedsatt hälsa och försämrade levnadsvillkor kan leva utan självförakt och oro att för förakt och utanförskap.

"Jag är övertygad om att öppenhet om HIV-status och sexuell identitet bidrar till förbättrade levnadsvillkor vad gäller fysisk och psykisk hälsa. En stark drivkraft för mig är att arbeta för att initiera, påverka och skapa jämlikhet och rättvisa förhållanden lokalt, nationellt och internationellt för kommande generationer av HIV-positiva kvinnor och män. Att jag själv får vara med och dela min vision är inte målet. Det väsentliga är att kommande generationer personer som lever med HIV får det bättre."


Tags: Visioner & Mål

Comments (0)  
Digg entry (0 memb.)  
 Report  

1. Min story - framgångar & motgångar

Rebus  (updated by Rebus)

”Driven av övertygelsen att öppenhet kring HIV-status och identitet är ett kraftfullt verktyg till förändring både på ett personligt, professionellt och strukturellt plan och samtidigt ett sätt att minska självförakt, förakt och utanförskap, arbetar jag på Helseutvalget for bedre homohelse i Oslo Norge.”

 

Jag är projektledare på Helseutvalget – for bedre homohelse i Oslo. Helseutvalget arbetar med hälsofrämjande och förebyggande arbete och bidrar till att minska skillnader i levnadsvillkor mellan samkönssexuella och majoritetssamhället och har särskilt fokus på hälsområden där homosexuella kvinnor och män har en negativ överrepresentation.

Bakgrund

Innan jag började med hälsofrämjande arbete bland homo- och bisexuella män och kvinnor arbetade jag som frisör. När jag 1989 fick beskedet att jag var HIV-positiv hade jag nyligen startat en egen firma, Hårkonsult AB, som erbjöd skräddarsydda vidareutbildningar inom sälj-, färg-, permanent- och klippteknik.

Efter HIV-beskedet förstod jag att jag behövde verktyg för att hantera den stress som beskedet om en - vid den här tiden - dödlig sjukdom utlöste och de hinder och utmaningar som följde i dess spår.

Att prata gav mig insikt och reflektion

HIV-beskedet åtföljdes av regelbunden kontakt med kurator, psykolog och läkare. I dessa möten fick jag kunskap om min sjukdom, HIV-behandling och dess positiva och negativa effekter. Jag lärde jag mig reflektera, analysera, möta rädslor och förstå mina tankar och känslor som var kopplade till det att leva med en dödlig sjukdom. Inte minst blev jag medveten om mina beteenden och attityder och med det följde en ökad förståelse av att isolering och att hålla HIV-infektionen hemlig, förminskade mig, försämrade min psykiska hälsa och bidrog till självförakt, förakt och utanförskap (självstigma, stigmatisering, diskriminering) och spridningen av HIV.

Ett steg i taget

Omedelbart efter mitt HIV-besked började jag med stor rädsla för avståndstagande och skamkänslor, ta mina första stapplande steg ut i öppenheten. Drygt ett år efter beskedet visste mina närmaste vänner och min familj att jag var HIV-positiv. 1994 beslutade jag mig för att leva öppet på ett nationellt plan med min HIV-status för att visa att det var möjligt att leva ett normalt liv som HIV-positiv homosexuell man i Sverige. Jag hade en önskan om att bli den förebild för andra HIV-positiva män och kvinnor i Sverige, som jag själv saknade när jag fick mitt HIV-besked. Att prata och berätta om vem jag är och vad jag har var också ett sätt att hantera dödsångest och ta kontroll över en sjukdom som år för år bröt ner mitt immunförsvar.

”Hiv bryter ner mitt immunförsvar det kan jag stå ut med, men avståndstagande i sexuella realationer är svårare att hantera.”


Tags: Visioner & Mål

Comments (0)  
Digg entry (0 memb.)  
 Report