Informativ läsning för den som är intresserad i kriminalisering i samband med hiv.

RFSU vill minska spridningen av hiv. Stränga lagar och hårda straff ör enligt RFSU en dålig väg och tycker att den svenska hivpolitiken till stora delar är rättsosäker, stigmatiserande och kontraproduktiv.

Med skriften" Hiv, Brott och straff" vill RFSU ge en bild av de problem rättspraxisen i Sverige skapar. Det är inte bara personer som lever med hiv som drabbas.

Här kan man läsa och se videklipp från kriminaliseringskonferensen som hölls i november 2011. (RFSU/RFSL och HIV-SVERIGE)

Från en sexuell utgångspunkt är det bra att känna till att förutom hiv så omfattas smittskyddslagen även av STIs som klamydia, gonorré och syfilis. Här följer en kortare sammanfattning av innehållet i smittskyddslagen och hur den fungerar.

Skyldighet att testa sig

Den som har anledning att anta att han eller hon kan ha fått hiv eller utsatt sig för risk för överföring av hiv är enligt smittskyddslagen skyldig att testa sig.

Anonymitet

Man har rätt att vara anonym när man testar sig. Den rätten gäller inte om testet visar sig vara positivt eller om man är uppgiven i en smittspårning.

Statistik

Om ett hiv-test är positivt kommer läkaren att rapportera detta till Smittskyddsinstitutet och till smittskyddsläkaren i landstinget. Det sker med hjälp av en kod som består av de två första och de fyra sista siffrorna i personnumret. Läkaren lämnar också uppgifter om i vilket län man bor i samt vilken grupp man tillhör – till exempel män som har sex med män. Dessa uppgifter används endast för att föra statistik över hur epidemin utvecklas.

Läkarens förhållningsregler

* Du måste tala om att du är hiv-positiv innan du har sex där penis är inne i slidan, ändtarmen eller munnen med någon, även om ni använder kondom. (informationsplikten)

* Du får inte ha samlag där penis är inne i slidan, ändtarmen eller munnen utan att använda kondom.

* Du får inte ge blod eller plasma, donera organ eller sperma.

* Du får inte låna andra personers sprutor och nålar. Har du egna injektionsverktyg får dessa inte lånas ut eller användas av andra personer.

* Om du utsätts för inre undersökning/operation, vaccination, blodprov eller blöder av annan orsak måste du berätta om din hiv för läkare och annan personal som kan komma i kontakt med ditt blod. Du måste också informera din tandläkare.

* Du ska komma på de återbesök som din behandlande läkare bestämmer.

Din läkare kan dessutom ge dig ytterligare föreskrifter (av dem som finns i SmL 4 kap.  2 §) eller rekommendationer för hur du ska leva med din hiv-infektion. De innehåller vanligen konkreta regler för vad läkaren anser att du får göra sexuellt.  Om du tycker att din läkares föreskrifter är omotiverade, har du möjlighet överklaga föreskrifterna till smittskyddsläkaren.

Tvång och kontroll

Om läkaren får reda på att någon inte följer dennes föreskrifter utifrån 4 kap. 2 SmL, eller om han/hon har anledning att anta att föreskrifterna inte följs, kan läkaren själv genomföra åtgärder som syftar till att ändra patientens beteende. Om behandlande läkare inte har möjlighet till det måste han/hon rapportera att föreskrifterna inte följs till smittskyddsläkaren, som i sin tur ska försöka förmå den hiv-positive att verkligen följa föreskrifterna.

Frivilliga åtgärder

Detta skall smittskyddsläkarens i första hand göra genom frivilliga åtgärder, till exempel genom samtal, samarbete med bereondevård eller psykiatrisk vård osv. Är alla frivilliga möjligheter till åtgärder uttömda kan smittskyddsläkaren begära hos länsrätten att den hiv-positive ska tvångsisoleras på sjukhus.

Tvångsisolering

När man tar ställning till tvångsisolering måste smittskyddsläkaren visa att patienter bryter mot sina förhållningsregler och har ett smittfarligt beteende. Smittskyddsläkaren måste också redovisa att alla frivilliga åtgärder är uttömda. Vidare visa vilka åtgärder som är vidtagna av olika myndigheter och vilka erbjudanden som patienten fått. Dessutom ska smittskyddsläkaren förklara varför inte andra lagar som till exempel LVM (Lag om vård av missbrukare) och LPT (lag om psykiatrisk tvångsvård), inte har aktualiserats.

Rättsäkerheten

Den enskildes rättssäkerhet är inte särskilt stor, eftersom någon rättegång med vanlig bevisprövning aldrig kommer till stånd. Ett normalt domstolsförfarande för länsrätten innebär att patienten har en advokat. Rätten består av domare och nämndemän. Beslutet kan överklagas (prövningstillstånd). Domstolen skall höra sakkunnig. Länsrätten går så gott som alltid på smittskyddsläkarens linje, och dömer till tvångsisolering. Sedan kan rätten förlänga isoleringen på ansökan av smittskyddsläkaren så länge som länsrätten anser det befogat. Det kan man göra med maximalt 6 månader i taget och det krävs särskilda skäl för förlängning.

Smittskyddsläkaren har också befogenhet att kunna informera närstående till personer med hiv om sjukdomstillståndet, om den närstående utsätts för möjligheten till överföring av hiv.

Kontaktspårning

Vid ett positivt test går läkaren eller en kurator igenom vilka sexuella kontakter man har haft. Detta kallas kontaktspårning. Sjukvårdspersonalen är skyldig att försöka ta reda på vem man kan ha fått hiv av och vilka man kan ha överfört det till.

De personer man uppger i kontaktspårningen kommer att kontaktas av läkare eller kurator, som har tystnadsplikt. Det betyder att de inte röjer vem de fått sin information av. De berörda är skyldiga att infinna sig för testning. Den som trots detta vägrar att testa sig, kan av länsrätten på smittskyddsläkarens ansökan tvingas till testning.

Om man väljer att inte uppge sina kontakter, bör man i stället själv ta kontakt med personerna i fråga. Det finns en skyldighet för personen att medverka i smittspårningen i smittskyddslagen, men någon straffåtgärd om man inte vill göra det finns inte.

Brott mot förhållningsreglerna

Eftersom det inte finns några straffbestämmelser i smittskyddslagstiftningen, tillämpas idag straffbestämmelserna i brottsbalken. De bestämmelser som tillämpats är främst grov misshandel, vållande till kroppsskada, försök till misshandel och framkallande av fara för annan. Gärningarna har regelmässigt bedömts som grova brott.

• Har den hiv-positive utsatt någon för möjligheten att få hiv kan han/hon bli åtalad och dömd för försök till grov misshandel även om den andre personen inte fått hiv.

• Att orsaka kroppsskada eller sjukdom är straffbart enligt svensk rätt, även om den skadade samtyckt till att bli skadad.

• Om partnern inte är informerad måste den hiv-positive räkna med att även sex med kondom kan vara straffbart eftersom partnern inte samtyckt till det.

• Om någon fått hiv genom brott av någon annan räknas det som personskada och den utsatte har rätt till skadestånd.

Kriminaliseringsfrågan är en av de hivrelaterade frågor som det arbetas med på världsbasis. I Sverige har bland annat RFSL inklusive mig själv , årvis utan framgång skrikit oss hesa över hur förfärlig informationsplikten är och i Norge stångar sig en del blodiga och menar att personer med hiv per definition blir kriminalsierade på grund av rådande paragrafer.

Ett gemensamt argument i både Sverige och Norge mot rådande regler och lagstiftning är att dessa bidrar till att människor undviker att testa sig. Vidare görs det gällande att dessa regler och lagar inleder människor i en falsk trygghet till att tro att alla som känner till sin hiv berättar om den. Underförstått att personer utsätter sig för möjligheten att få hiv på grund av rådande lagstiftning.

Trosbaserad och känslobaserad kunskap styr

Det görs en poäng gång efter gång på att personer som lever med hiv stigmatiseras och trycks ändå längre in i sitt hivskåp på grund av samhällets regler och lagstiftning som kriminaliserar personer som lever med hiv.

Om undvikande av hivtestning, falsk trygghet och stigmatisering hänger ihop med lagstiftning och rådande regler vet vi väldigt lite. Däremot tycker vi och har åsikter som är baserade mer på vad vi önskar, tänker, tror och på toppen av det ett knippe känslor knytna till det att leva med hiv.

Jag tillhör dem som under många år arbetat mot smittskyddslagen och en hel del av de argument när det gäller kriminalisering av hivpositiva var tros- och känslobaserade. Vi vet egentligen inte på vilket sätt denna typ av lagstiftning slår på befolkningen eller utsatta grupper som hivpositiva kvinnor och män. Eller vet vi det? Sänd mig genast dessa forskarrapporter :=)

Klamydia kan leda till sterilitet men förövaren går fri från straff

Några som läst unaids rapport och syn på kriminalisering menar att endast avsiktlig överförd hiv ska kunna straffbeläggas. Då är man på rätt spår. Men varför ska folk överhuvudtaget straffbeläggas för att ha haft oskyddat sex eller överfört hiv? Hiv är visserligen en allvarlig infektion, men det kan en del andra sexuellt överförbara infektioner också. Varför bestraffas inte till exempel de 40 000 i Serige och de 20 000 i Norge  som fått klamydia? Är det inte dags att normalisera hiv och placera infektionen under rubriken STI och SOI? (sexuellt överförbara infektioner)

Staten legitimerar rök och alkoholskador men går fri från straff

Man kan hårdra hela resonemanget och ifrågasätta varför män som gör kvinnor ofrivilligt med barn inte bestraffas med fängelse eller böter? Eller kvinnor som tar abort. Hur kommer det sig att staten fortsätter legalisera tobak och alkohol när det finns dokumenterad forskning som visar att bägge kan leda till allvarliga hälsorisker?

Ohanterbart liv och lagstiftning

Vi som arbetar med personer som har hiv eller är hivpositiva själva vet och ser att enskilda individer kan ha det tufft att hantera rådande förhållningsregler och lagstiftning. Men handlar det om en stigmatiserande och kriminaliserande lagstiftning? Kan det ligga något i individens förmåga att hantera sitt nya liv med hiv? Vad kan samhället göra för att förbättra enskilda individers beteende, attityder, kunskaper och färdigheter när det gäller hiv, hur hiv överförs och hur man kan leva ett drägligt liv med hiv?  Kan det vara där skon klämmer?

1 § Den som bär på en allmänfarlig sjukdom får isoleras om
1. det av omständigheterna klart framgår att den enskilde inte är beredd eller i stånd att frivilligt underkasta sig de åtgärder som krävs för att förebygga eller så långt som möjligt minska risken för smittspridning, eller
2. det finns grundad anledning anta att den enskilde inte följer de förhållningsregler som har beslutats.
Beslut om isolering får meddelas endast om det finns en påtaglig risk för att andra människor kan smittas.

2 § Förvaltningsrätten beslutar i fråga om isolering enligt 1 § efter ansökan av smittskyddsläkaren. Till ansökan skall smittskyddsläkaren foga en utredning om den enskildes situation och behov samt om vidtagna och erbjudna åtgärder. Utredningen skall också innehålla en individuell vårdplan som visar vilka insatser som behövs för att tillgodose den enskildes behov av vård eller stöd för att minska risken för smittspridning och på vilket sätt sådana insatser kan tillhandahållas. Lag (2009:840).

3 § Om någon bär på eller misstänks bära på en allmänfarlig sjukdom och genom sitt beteende utsätter någon annan för omedelbar risk att smittas får smittskyddsläkaren besluta om tillfällig isolering. Ett sådant beslut förfaller om det inte senast inom fyra dagar underställs förvaltningsrätten.
Tillfällig isolering som fastställts av förvaltningsrätten får bestå i högst två veckor, räknat från den dag beslutet verkställdes. Lag (2009:840).

4 § Isolering enligt 1 eller 3 § skall ske på en vårdinrättning som drivs av ett landsting.

5 § Isolering enligt 1 § får bestå i högst tre månader, räknat från den dag beslutet verkställdes. I denna tid inräknas inte tillfällig isolering.
Efter ansökan av smittskyddsläkaren får förvaltningsrätten, om det finns särskilda skäl, besluta om fortsatt isolering. Sådant beslut får avse högst sex månader åt gången, räknat från prövningstillfället.
Sådan ansökan skall ha kommit in till rätten innan tiden för gällande beslut om isolering har löpt ut. Isoleringen skall fortsätta i avvaktan på att rättten beslutar med anledning av ansökan. Lag (2009:840).

6 § Har beslut fattats om isolering enligt 1 § skall smittskyddsläkaren genast underrätta det landsting eller den kommun som svarar för sådana insatser som den isolerade behöver. Smittskyddsläkaren skall därvid lämna de uppgifter om den enskilde som behövs för planering av insatserna.
Landstinget eller kommunen skall i samråd med smittskyddsläkaren förbereda lämpliga åtgärder för att tillgodose den enskildes behov då isoleringen upphör.

7 § Begär den isolerade att isoleringen skall upphöra är smittskyddsläkaren skyldig att utan dröjsmål pröva den isolerades begäran.

8 § Finns inte längre skäl för isolering enligt 1 eller 3 § skall smittskyddsläkaren omedelbart besluta att isoleringen skall upphöra. Frågan om isoleringens upphörande skall övervägas fortlöpande.

Isoleringens innehåll

9 § Den som är isolerad enligt 1 eller 3 § skall tas väl om hand. Nödvändiga förberedelser skall göras för att den enskilde efter isoleringen skall få den vård eller det stöd han eller hon behöver för att minska risken för smittspridning. Han eller hon skall även under isoleringen få det stöd och den hjälp som behövs för att risken för smittspridning skall förebyggas eller minskas så långt som möjligt.
Den isolerade skall ges möjlighet till sysselsättning och sådan fysisk träning som är lämplig med hänsyn till hans eller hennes ålder och hälsotillstånd.
Den isolerade skall ges möjlighet att dagligen vistas utomhus under minst en timme, om det inte finns synnerliga hinder mot detta.

10 § Den som är isolerad enligt 1 eller 3 § har rätt att föra telefonsamtal och ta emot besök i den utsträckning det kan ske med hänsyn till vården och ordningen på vårdinrättningen. Besök kan förbjudas, om ändamålet med isoleringen annars skulle motverkas.
Den som är isolerad enligt 1 eller 3 § har rätt att sända och ta emot brev och andra försändelser.

11 § Beslut i frågor som avses i 9 § andra och tredje styckena samt 10 § första stycket meddelas av chefsöverläkaren efter samråd med smittskyddsläkaren.

Särskilda befogenheter vid isoleringen

12 § Den som är isolerad enligt 1 eller 3 § får hindras att lämna vårdinrättningens område eller den del av inrättningen där han eller hon skall vistas och får i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för isoleringen. Rörelsefriheten får också inskränkas när det behövs av hänsyn till den isolerades egen eller andras säkerhet.

13 § Från den som isolerats enligt 1 eller 3 § får omhändertas 
1. narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor,
2. sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel,
3. injektionssprutor eller kanyler som kan användas för insprutning i människokroppen,
4. andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika, eller
5. annan egendom som kan skada honom eller henne själv eller någon annan eller vara till men för ordningen på vårdinrättningen.

14 § Om det är nödvändigt får den som skall isoleras enligt 1 eller 3 § kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas när han eller hon kommer till vårdinrättningen, för kontroll av att den isolerade inte bär på sig egendom som avses i 13 §. Detsamma gäller om det under vistelsen på vårdinrättningen uppkommer misstanke att sådan egendom kommer att påträffas hos den isolerade.
Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning får inte göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som omständigheterna medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara när åtgärden utförs.
Chefsöverläkaren beslutar om kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning.

15 § Chefsöverläkaren får besluta att försändelser till den som isolerats enligt 1 eller 3 § får undersökas för kontroll av att de inte innehåller egendom som avses i 13 §. Om en försändelse innehåller sådan egendom får den omhändertas.

16 § Har narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor omhändertagits enligt 13 eller 15 § eller har sådan egendom påträffats där någon är isolerad enligt 1 eller 3 § utan att det finns någon känd ägare till egendomen, skall chefsöverläkaren låta förstöra eller sälja egendomen enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Detsamma gäller i fråga om injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för insprutning i människokroppen, eller i fråga om andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.
Belopp som har erhållits vid försäljning tillfaller staten.

Vistelse utanför vårdinrättningen

17 § Den som är isolerad enligt 1 § får ges tillstånd att under viss kort tid vistas utanför vårdinrättningens område, om det är påkallat av särskilda skäl som gäller den isolerade själv eller hans eller hennes närstående eller utgör ett led i den planerade vården eller behandlingen av den isolerade. Tillståndet får förenas med särskilda villkor.

18 § Tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område och meddelande av villkor i samband med sådan vistelse enligt 17 §beslutas av smittskyddsläkaren efter samråd med chefsöverläkaren. Smittskyddsläkaren får återkalla tillståndet om förhållandena kräver det.
Smittskyddsläkaren får överlåta åt chefsöverläkaren att pröva frågor om tillstånd att tillfälligt vistas utanför sjukhusets område.

Dessutom Drar UNAIDS igång ett projekt för att sammanställa tillgängliga kunskaper inom juridik, vetenskap och medicin samt jen översyn av människorättsaspekten.

Målet med projketet är att kunna tillhandahålla ett trovärdigt underlag för länder som har i åtanke att ompröva lagstiftningen.

Hur Smittskyddslag & pragraf 155 kan påverka

Vi påverkas och förhåller oss på olika sätt av de bestämmelser, paragrafer och förhållningsregler som omgärdar personer med hiv. För en del av oss slår lagparagrafen in sig som en kil i sexlivet. Några känner sig som brottslingar när de inte berättat om sin hiv, trots att man använt kondom. Andra utrycker oro för för konsekvenser för att man inte använder kondom när man suger eller blir avsugen. Några säger att de avstår helt och hållet från sexuella kontakter på grund av rådande lagstiftning som finns i Sverige och Norge. Några blir konspiratoriska och ser möjliga angivare i varje tänkbar sexkontakt. Ytterligare andra känner till vad som gäller och förhåller sig till det utan att det påverkar sexlivet i nämnvärd omfattning.

Några röster om hiv, sex och kriminalisering:

"Man kan inte leva i rädsla hela livet. Jag gör så gott jag kan "

"Jag använder kondom vid anala samlag och sprutar aldrig i munnen"

"Är man ärlig och berättar om sin hiv, löser det sig på ett eller annat sätt."

"Missar man kondom nån gång är det ingen fara."

"Har man ett återkommande beteende - ett mönster - av sex utan kondom och i tillägg kanske överfört hiv till en eller flera, ja då ligger man risigt till."

"Den som har rent mjöl i påsen har inget att vara rädd för."

Kriminaliseringen av hiv och personer som lever med hiv ser olika ut

UNAIDS rekommendationer för överföring av hiv

Begränsa kriminalisering till avsiktlig överföring av hiv

UNAIDS menar att man ska begränsa kriminaliseringen av hiv till att gälla fall av avsiktlig överföring av hiv. Det betyder fall där en person känner till sin hiv-positiva status, agerar i syfte att överföra hiv, och faktiskt överför viruset. I andra fall, bör tillämpning av straffrätten avslås.

… där det inte finns någon betydande risk för överföring.

… om personen inte visste att han/hon var hiv-positiv.

… där den åtalade inte kände till hur hiv överförs.

… där personen berättat om sin hiv till partnern, eller uppriktigt trodde, att partnern på något annat sätt var medveten om personens hiv-status.

… inte avslöjar sin hiv-positiva status på grund av rädsla för våld eller andra allvarliga negativa konsekvenser.

… där personen vidtagit rimliga åtgärder för att minska risken för överföring av hiv, som att använda kondom vid anala och vaginala samlag (säkrare sex) eller genom andra försiktighetsåtgärder undvikit ett högriskagerande.

… personen tidigare, i samtycke med partnern enats om en nivå av godtagbara risker.

Tydlig och snäv begränsning av begreppet “avsiktlig överföring”

Genom att tydligt och snävt definiera avsiktlig överföring, så menar UNAIDS att man i stället för särskilda hivlagar kan använda sig av allmänna straffrättsliga påföljder på fall av avsiktlig överföring av hiv genom att...

… en anklagad persons ansvar för överföring av hiv kan fastställas utom allt rimligt tvivel.

… tydligt ange omständigheter som bör motverka åtal.

… se till att varje tillämpning av den allmänna straffrätten för överföring av hiv är förenlig med internationella mänskliga rättigheter.

Våldsbrott där överföring skett

Om ett våldsamt brott (t.ex. våldtäkt, andra sexuella överfall eller övergrepp) har resulterat i överföring av hiv eller skapat en betydande risk för överföring, kan gärningsmannens hiv-positiva status med rätta ses som en försvårande omständighet i domarna men bara om personen visste att han eller hon var hiv-positiv vid tidpunkten för att brottet begåtts.

Syftet med kriminalisering av hiv

De två huvudsakliga skäl som förts fram för att kriminalisera överföring av hiv är att:

bestraffa ett skadligt beteende genom att införa straffrättsliga påföljder, och på så sätt förhindra överföring av hiv genom att avskräcka eller förändra riskbeteenden.

Att använda sig av straffrättsliga åtgärder tjänar inte dessa mål utom i sällsynta fall av avsiktlig hiv-överföring.

Möjlighet att straffa riskfyllt beteende under särskilda omständigheter

Om någon vet att han eller hon är hiv-positiv och agerar med avsikt att överföra hiv, och inte överför hiv, kan den personens sinnestillstånd, beteende, och den eventuella skadan motivera bestraffning. UNAIDS pekar på att sådana tillstånd i samband med hiv är sällsynta och att fakta visar att de flesta som lever med hiv och som känner till sin status också vidtar åtgärder för att förhindra överföring av HIV till andra.

Exempel på när åtal inte är motiverat

En person som inte har för avsikt att överföra hiv, och inte har ett vårdslöst beteende ska inte åtalas. Att göra det strider direkt mot hiv-preventiva insatser för att förebygga överföring av hiv, som uppmuntrar till kondomanvändning, frivillig hiv-testning, och frivillig öppenhet om hiv-status.

Exempel som inte bör leda till åtal är enligt UNAIDS:

1. där en person har berättat om sin hiv-positiva status till en partner (som är i stånd att samtycka till sex).

2. Där partnern redan fått kännedom om personens hiv-status på annat sätt.

3. Om den HIV-positiva personen vidtar åtgärder för att minska risken för överföring till exempel genom att använda kondom (säkrare sex) eller genom andra sätt undviker högrisk aktiviteter).

Överföring sker mest bland dem som inte känner sin hiv-status

En stor del av överföring sker efter det att en person har fått HIV, när hans eller hennes smittsamhet är hög och innan personen vet eller tror han/hon är hiv-positiv eller att han/hon kan överföra virus till andra.  Under den här perioden känner många fortfarande inte till sin HIV-status och överför omedvetet hiv och får inte ställas inför straffrättsligt åtal.

UNAIDS oroas för missbruk av rättvisan.

Drabbar utsatta grupper

1. Åtal och domar kommer att vara oproportionerligt tillämpade på personer i marginaliserade grupper såsom prostituerade, män som har sex med män, personer som använder droger, etniska minoriteter, och invandrare.

Ökat stigma och diskriminering

2. En överdrivet bred tillämpning av strafflagstiftning kring överföring av hiv skapar en reell risk för ökad stigmatisering och diskriminering av människor som lever med hiv, vilket kan isolera gruppen från relevant hiv inriktad information, prevention, behandling, vård och stöd.

Virustypning inte hundra procent säker

3. Att fastställa vem som överfört HIV till vem är ofta svårt (särskilt om de inblandade har haft mer än en sexpartner) och är ofta enbart beroende av vittnesmål. Personer som anklagats för HIV överföring kan således befinnas skyldig av misstag. Phylogenetic testing (Typning av virus) kan bara bestämma graden av släktskap av två prover av HIV och kan inte fastställa utom allt rimligt tvivel källan eller tidpunkten för infektion.

Informationsplikt och kontaktspårning

UNAIDS säger att alla har rätt till privatliv runt sin hälsa och bör inte vara skyldiga enligt lag att berätta sin hiv-status, särskilt om det kan leda till allvarlig stigmatisering, diskriminering och eventuellt våld.

UNAIDS stöder alltså inte en lagstadgad skyldighet att lämna en HIV-positiv status. Man menar istället att personer med hiv ska erbjudas program som bland annat stärker och ger verktyg till att frivilligt och under trygga förhållanden berätta om hiv-status.

Den norska regeringen har tillsatt en kommitté för att undersöka frågan om kriminalisering av överföring av allmänfarliga smittsamma sjukdomar. Kommittén kommer att lämna sin rapport före den 1 Oktober 2012.

§ 155 i Norge har främst använts i fall av överföring eller risk för överföring av hiv.Syftet med lagen är att skydda befolkningen mot smittsamma sjukdomar. Kommittéens uppgift blir bland annat att utreda frågan om kriminalisering av överföring av smittsamma sjukdomar och klargöra om det är lämpligt att använda straffrätt mot smittsamt beteende.

På HIV-Norges hemsida kan man se vilka som kommer att arbeta i kommittéen.

1996 tillsattes en liknande kommittée i Sverige för att se över smittskyddslagsstiftningen. Resultatet blev en besvikelse och var i stort sett en kosmetisk uppputsning av rådande regler och förordningar. Informationsplikten kvarstod. Positivt var att smittskyddsläkarens roll tonades ner och mer ansvar lades på den behandlande läkaren för att vägleda personer som inte följer förhållningsreglerna.

Det blåser andra vindar nu än i mitten av 90-talet och det ska bli spännande att följa arbetet.

Benaissa berättade i rättegången att hon inte varit öppen om sin hiv och att hon hade haft oskyddat sex. Samtidigt förnekade hon att hon avsiktligt skulle ha velat överföra hiv till sina sexpartners. Nadja riskerade därmed upp till 10 års fängelse, men både åklagare och försvaret argumenterade för en villkorlig dom eftersom hon hade erkänt till brottet och från djupet av sitt hjärta bett om ursäkt..

Medicinska experter fastställde att hon nästan säkert överfört hiv till en av hennes före detta pojkvänner, eftersom de båda hade en stam av viruset som är relativt sällsynt i Tyskland.

Under rättegången berättade Benaissa att läkarna hade sagt att risken för överföring av viruset var "praktiskt taget noll" och hon inte vågade berätta om sin hiv av rädsla för att karriären skulle drabbas.

Crack, hemlös,gravid och hivpositiv

Efter en tuff uppväxt med alkohol och lättare droger hamnade hon som 14 åring i dåligt sällskap, gick på crack, var hemlös och drev omkring utanför Frankfurt station. När Benaissa var 16 upptäckte hon att hon var både gravid och hivpositiv. Det ledde till att hon försökte vända en nedåtgående spiral och deltog  i en TV-talangjakt, där hon valdes att ingå i gruppen No Angels, som hade en rad hits, främst i Centraleuropa I början av decenniet.

Häxjakt i Tyskland

Det välrenommerade nyhetsmagasinet Der Spiegel beskrev rättegången som en "häxjakt" och AIDS organisationer uttryckte sin oro för att hiv-positiva män och kvinnor skulle pressas att ensamma bära ansvar för säkrare sex.

Källa: ABC News net

"Angivaren" och den "offentligt öppne" kan vara utmanande figurer för en del hivpositiva bögar. Varför då? Kanske för att de är hivpositiva män som tagit ett steg ut ur den hivpositiva kollektiva inhägnaden. Somliga tar inte så stor notis om dem, medan andra andra gaddar ihop sig och råmar ilsket istället för att samlas till gemensam aktion och rikta ilskan mot ett verkligare hot   - ett samhälle vars strukturer, regler och okunskap ibland blir för mycket.

Drivkrafter för angiveri och öppenhet

Det är spännande att tänka på vad det kan vara som driver till offentlig öppenhet om hivstatus och den hivpositive att agera sexpolis, ange och polisanmäla sina gamla sexpartners som i majoriteten av fallen haft ömsesidig och frivilllig sex med varandra.

Jag tänker att det kan börja som en bearbetning av den egna livssituationen, det kan finnas stänk av minoritetsstress, en smula självstigmatisering och sökande efter bekräftelse på att man är bra trots att man är bög och har hiv. Och det kan naturligtvis också handla om rättspatos från angivarens håll och att den öppet hivpositive betraktar sin öppenhet som ett bidrag till att minska förakt, utanförskap och okunskap. Kanske är det en blandning av alltihop.

Folk applåderar angivaren och den öppet hivpositive

Fascinerande är också att se på hur det kommer sig att folk generellt, applåderar angiveri och öppenhet om hivstatus. Jag funderar på om det har att göra med att hiv är osynligt och slår till i det sexuella mötet. Angivaren och den öppet hivpositive invaggar en del i en falsk trygghet att man tror sig ha kontroll över viruset, vem som har det och hur det överförs. Det ger dem alibi att fortsätta sitt mekaniska koplulerande som kan bidra till tusentals aborter, ofrivilligt havandeskap och 40 000 fall av klamydia varje år.

En annan del av medborgarna tänker jag vidare, blickar bortom tryggheten och hoppas jag, ser vikten av öppenhet för att motverka stigma, självstigma och diskriminering. De förstår också att angiveriet i själva verket motverkar sitt syfte och kan försvåra frivillig testning, öppenhet om hivstatus och öka utanförskap och förakt för en marginaliserad grupp i samhället.

Äventyrliga män som har sex med män

Fängslande är också att se på hur det kommer sig att angivaren och den öppet hivpositive utgör ett hot mot en del individer av det hivpositiva kollektivet. Angivaren – sexpolisen - kanske å ena sidan rör vid enskilda individers sexualliv, som kan vara delvis fyllt av skam och som inte tål en närmare granskning i dagsljus. Öppenhet å den andra sidan, kan hota den egna självbilden och riva upp skam och skuldkänslor om vem man är och vad man tycker om sig själv som bög och hivpositiv.  Öppenheten utmanar det egna ställningstagandet om att leva helt eller delvis dold.

Otrygga män mitt i sin komma ut process

För en del blir sexuella praktiska handlingar och homosexualitet/ bisexualitet brutalt avslöjade vid en hivpositivt test.  Osäkra och otrygga om vem man är och vad man har, söker man svaren på vem man är  i en sårbar situation och då dyker angivaren och den öppet hivpositive upp som gubben i lådan.

Trygga bögar med hiv

Sen har vi det stora flertalet som jag tror har sin homo identitet på plats liksom sin hivdiagnos och som inte alls känner sig hotade av vare sig öppna hivpositiva bögar eller angivare. Man är inte rädd att konfrontera vare sig folks negativa attityder till homosexualitet eller okunskap kring hiv. Man möter dem med fakta och argument eller rycker på axlarna och går vidare.

De kan som en del andra medborgare, utan att känna sig personligt angripna eller se sin identitet hotad, förstå vikten av öppenhet för att motverka stigma, självstigma och diskriminering. De ser också att angiveriet – sexpolisen - i själva verket motverkar sitt syfte och kan försvåra, öppenhet om hivstatus  och öka utanförskap och förakt för en marginaliserad grupp som ju hivpositiva kvinnor och män är.

Jag tänker att de Mår bra, har Inflytande, Ledarskap och Kontroll över sina liv. Det handlar om M.I.L.K.

Kriminalisering och häxjakt

Ingen powerfitta och stake i rättssystemet

Om det vore lite mer power och stake i det svenska rättsystemet, så kunde man man vid det här laget, 30 år in i epidemin, haft en fungerande straffrätt som gäller vid avsiktilig överföring av hiv. Skulle läkaren ha frikänts?

Här följer UNAIDS rekommendationer som jag uppfattat dem från AIDS konferensen i Wien. Läs och döm själva:

UNAIDS rekommendationer för överföring av hiv

Begränsa kriminalisering till avsiktlig överföring av hiv

UNAIDS uppmanar regeringar att begränsa kriminaliseringen av hiv till att gälla fall av avsiktlig överföring av hiv. Det betyder där en person känner till sin hiv-positiva status, agerar i syfte att överföra hiv, och faktiskt överför viruset. I andra fall, bör tillämpning av straffrätten avslås.

Straffrätt bör inte heller användas i fall…

… där det inte finns någon betydande risk för överföring.

… om personen inte visste att han/hon var hiv-positiv.

… där den åtalade inte förstod hur hiv överförs.

… där personen berättat om sin hiv till partnern, eller uppriktigt trodde, att partnern på något annat sätt var medveten om personens hiv-status.

… inte avslöjar sin hiv-positiva status på grund av rädsla för våld eller andra allvarliga negativa konsekvenser.

… där personen vidtagit rimliga åtgärder för att minska risken för överföring av hiv, som att använda kondom (säkrare sex) eller genom andra försiktighetsåtgärder undvikit ett högriskagerande.

… personen tidigare, i samtycke med partnern enats om en nivå av godtagbara risker.

Tydlig och snäv begränsning av begreppet “avsiktlig överföring”

Genom att tydligt och snävt definiera avsiktlig överföring, så menar UNAIDS att man i stället för särskilda hivlagar kan använda sig av allmänna straffrättsliga påföljder på fall av avsiktlig överföring av hiv genom att...

… en anklagad persons ansvar för överföring av hiv kan fastställas utom allt rimligt tvivel.

… tydligt ange omständigheter som bör motverka åtal.

… se till att varje tillämpning av den allmänna straffrätten för överföring av hiv är förenlig med internationella mänskliga rättigheter.

Våldsbrott där överföring skett

Om ett våldsamt brott (t.ex. våldtäkt, andra sexuella överfall eller övergrepp) har resulterat i överföring av hiv eller skapat en betydande risk för överföring, kan gärningsmannens hiv-positiva status med rätta ses som en försvårande omständighet i domarna men bara om personen visste att han eller hon var hiv-positiv vid tidpunkten för att brottet begåtts.

Syftet med kriminalisering av hiv

De två huvudsakliga skäl som förts fram för att kriminalisera överföring av hiv är att:

bestraffa ett skadligt beteende genom att införa straffrättsliga påföljder, och på så sätt förhindra överföring av hiv genom att avskräcka eller förändra riskbeteenden.

Att använda sig av straffrättsliga åtgärder tjänar inte dessa mål utom i sällsynta fall av avsiktlig hiv-överföring.

Möjlighet att straffa riskfyllt beteende under särskilda omständigheter

Om någon vet att han eller hon är hiv-positiv och agerar med avsikt att överföra hiv, och inte överför hiv, kan den personens sinnestillstånd, beteende, och den eventuella skadan motivera bestraffning. UNAIDS pekar på att sådana tillstånd i samband med hiv är sällsynta och att fakta visar att de flesta som lever med hiv och som känner till sin status också vidtar åtgärder för att förhindra överföring av HIV till andra.

Exempel på när åtal inte är motiverat

En person som inte har för avsikt att överföra hiv, och inte har ett vårdslöst beteende ska inte åtalas. Att göra det strider direkt mot hiv-preventiva insatser för att förebygga överföring av hiv, som uppmuntrar till kondomanvändning, frivillig hiv-testning, och frivillig öppenhet om hiv-status.

Exempel som inte bör leda till åtal är enligt UNAIDS:

1. där en person har berättat om sin hiv-positiva status till en partner (som är i stånd att samtycka till sex).

2. Där partnern redan fått kännedom om personens hiv-status på annat sätt.

3. Om den HIV-positiva personen vidtar åtgärder för att minska risken för överföring till exempel genom att använda kondom (säkrare sex) eller genom andra sätt undviker högrisk aktiviteter).

Överföring sker mest bland dem som inte känner sin hiv-status

En stor del av överföring sker efter det att en person har fått HIV, när hans eller hennes smittsamhet är hög och innan personen vet eller tror han/hon är hiv-positiv eller att han/hon kan överföra virus till andra.  Under den här perioden känner många fortfarande inte till sin HIV-status och överför omedvetet hiv och får inte ställas inför straffrättsligt åtal.

UNAIDS oroas för missbruk av rättvisan.

Drabbar utsatta grupper

1. Åtal och domar kommer att vara oproportionerligt tillämpade på personer i marginaliserade grupper såsom prostituerade, män som har sex med män, personer som använder droger, etniska minoriteter, och invandrare.

Ökat stigma och diskriminering

2. En överdrivet bred tillämpning av strafflagstiftning kring överföring av hiv skapar en reell risk för ökad stigmatisering och diskriminering av människor som lever med hiv, vilket kan isolera gruppen från relevant hiv inriktad information, prevention, behandling, vård och stöd.

Virustypning inte hundra procent säker

3. Att fastställa vem som överfört HIV till vem är ofta svårt (särskilt om de inblandade har haft mer än en sexpartner) och är ofta enbart beroende av vittnesmål. Personer som anklagats för HIV överföring kan således befinnas skyldig av misstag. Phylogenetic testing (Typning av virus) kan bara bestämma graden av släktskap av två prover av HIV och kan inte fastställa utom allt rimligt tvivel källan eller tidpunkten för infektion.

Informationsplikt och kontaktspårning

UNAIDS säger att alla har rätt till privatliv runt sin hälsa och bör inte vara skyldiga enligt lag att berätta sin hiv-status menar UNAIDS, särskilt om det kan leda till allvarlig stigmatisering, diskriminering och eventuellt våld, Men alla människor har den etiska skyldigheten att inte skada andra.

UNAIDS stöder alltså inte en lagstadgad skyldighet att lämna en HIV-positiv status. Man menar istället att personer med hiv ska erbjudas program som bland annat stärker och ger verktyg till att frivilligt och under trygga förhållanden berätta om hiv-status.