Under åren som öppet hivpositiv har många klappat mig på ryggen, skickat brev eller på andra sätt uttryckt modet i det jag gör. För mig var öppenheten bland annat ett sätt att hantera mitt liv med hiv för att överhuvudtaget orka leva med eländet. Och inte förrän för lite sedan visste jag hur jag skulle tolka det mod som andra lagt i mina händer.

Jag satt på kvällens sista tåg från Eskilstuna där jag varit på den lokala RFSL-avdelningen och pratat om hivpositiva bögars vardag. I tågtidningen Kupé läste jag en artikel om Alexandra Pascalidou. På journalistens fråga vad mod var för henne svarade hon;

- Det är något som kostar dig, när du måste ta en personlig risk genom att utrycka dina åsikter.

En del av oss med hiv väljer osynligheten. Med den riskerar vi inte någonting och missar samtidigt möjligheten att komma vidare, som jag ser det. Vi slipper ett avståndstagande vid en tillfällig relation genom att inte berätta om vår hivstatus. Vi undviker diskriminering, omplacering, utfrysning på arbetsplatsen genom att inte säga hur det ligger till. Konflikter elimineras effektivt när vi låtsas som ingenting inför våra närmaste. Vinsterna med osynligheten övervinner för många den sårbarhet och utsatthet ett synliggörande som hivpositiv kan utgöra.

I slutändan tror jag att det är tvärtom. Styrkan i att ”jag är den jag är trots att jag har det jag har” är en kraft som visserligen inte försätter berg, men flyttar fram ens egna positioner och ökar vår självkänsla och ger oss en bättre självbild på sikt.

Vi säger, och jag säger det själv för att inte ytterligare stigmatisera oss som har hiv, att vi inte är annorlunda än andra. Skitsnack! Det är klart att vi är. Vi har ju hiv.

Rädslan för avståndstagande, utpekanden och fördömanden gör att vi aldrig kommer att få veta hur många hivpositiva bögar som besöker Stockholm under Europride i slutet av juli. Det gör att du inte har någon som helst garanti för att den du träffar inte har samma hivstatus som du. Om du nu skulle bry dig om det. För det är ju så att det är kondom som skyddar mot hiv inte vad man säger eller inte säger.

Jag är en siffra i världsstatistiken. Ett nummer över antalet hivsmittade män som har sex med män i Europa. En i stapeln över nu levande hivpositiva i Sverige. Ett kodnummer på Venhälsan.

Döden har med åren, om än inte blivit en vän, så åtminstone en bundsförvant. Ibland är den hotfull och det totala utplånandet vecklar ut sig i mitt huvud som den atombomsvamp som avtecknade sig över Hiroshima och Nagasaki för drygt femtio år sedan.

Ibland är döden trygg. Men den är en kameleont. Den kan klä sig i en sidenlen befriande mantel eller förvandlas till ett blytungt kors. Manteln känns varm och har blivit en trygghet i otryggheten. Jag kan inte se min sjukdom, men jag kan fortfarande ta på min förestående död.

Men någonting håller på att förändras. Det senaste årets sensationella behandlingar har gjort att många av oss, trots en hel del biverkningar, blivit friskare. Och vi är också många som mår bättre. Livslusten sveper in. Den bär med sig dofter av liljekonvalj och nyslaget hö.

Det kan vara svårt att ställa om livet och återvända till det som en gång togs ifrån mig. Där finns bara ruiner, en hög med tegelstenar som täcks av lavar och mossar.

När sjukdomen spreds i mina vener var det något som gick sönder. Detta något har aldrig lyckats repareras fullständigt. Något fattas fortfarande. Detta något gör, att det trots nya fantastiska mediciner, fortfarande är svårt att ta in att jag kanske kommer att kunna leva ett normalt liv igen. Med en åsnas envishet säger jag att det inte finns något normalt liv för mig. Jag är en potentiell smitthärd. Och fortfarande dör människor. Och i lyckan över dessa nya mediciner och rapporter om att dödsfallen i aids halverats, glömmer vi bort dem som kämpar mitt i epidemin. Dem som medicinerna blir en pisksnärt i ansiktet på, som under inga omständigheter kommer att få känna på den underliga känslan att nästan bli friskförklarade - fast det fortfarande inte finns någon bot. Dem som lever i epidemin, berörda, inte av viruset, men av någon nära som smittats.

För ett år sedan lärde jag känna Karl Daniel under en helg ute i skärgården. Han var redan då märkt av sin sjukdom. Med de nya behandlingarna hade jag ändå hoppats, men en dödsannons i Dagens Nyheter talade ett annat språk. Samtidigt skrev en journalist i nämnda tidning att hiv kunde betraktas som en kronisk sjukdom och jämföras med diabetes.

Det är så svårt att hantera mina kamraters död i ljuset av den lättfärdighet och bagatellisering av hiv och aids som görs. Och jag undrar samtidigt varför jag blir så upprörd. Är det för att jag kanske inte längre tillåter mig att dö i aids? Eller är jag orolig att min kille inte ska klara behandlingen lika bra som jag?

Våra närstående får en tidsfrist och kan andas ut för ett tag. Lugnet lägger sig sakta som ett snötäcke över oron, som likt vårsnö sakta smälter undan. Så småningom övergår våren till sommar, som blir till höst, som blir till vinter. Årstiderna finns där. Hoppet och tron som vi börjar ana gömmer sig där någonstans. Kanske en bot, men lika oförutsägbar som den stundande vinterns bitande kyla. Men det är också så att favoritårstiden alltid kommer tillbaka. Vår förlorade framtid kanske blir en framtidens återkomst.

Hösten sveper in med kyla och doften av snö ger sig till känna då och då. Stora ylletröjan åker på och jag lindar in mig i halsdukar och förser mina frusna fingrar med varma vantar. Världsaidsdagen 1 december närmar sig.

När jag jämför med hur det såg ut för tio år sedan har attityder och inställning till personer som lever med hiv förbättrats betydligt. På ytan verkar det lugnt. Få tycks egentligen rädda och säger också att det inte är så märkvärdigt det här med aids. Men lugnet är bedrägligt.

För mannen som raggade upp mig på Side Track härförleden ingick inte hivpositiva i hans föreställningsvärld. Från att vara ett åtråvärt objekt förvandlades jag till något annat.

Vad hände? Ville han egentligen inte veta? Blev det en påminnelse till honom själv att han också var smittad? Dök associationer upp där han varit involverad i oskyddad sex? Vad var det som framkallade rädslan som fick honom att kort efter vårt samtal lämna lokalen?

Händelsen visar att det är skillnad mellan att ha kunskaper om hiv och sedan tillämpa dem när man möter en person som bär viruset. Ett virus som uppenbarar sig och tar form i en mänsklig gestalt och lägger sig i den oanades hand, ja då är det andra faktorer som tar vid.

Rädslan, chocken eller vad det nu var, suddade ut det han egentligen visste om hiv och för en stund tog paniken över.

Hiv syns inte, lika lite som de fördomar och inskränkthet många fortfarande bär. Ett medicinskt genombrott som vi fortfarande bara ser början av, innebär inte automatiskt ett liknande genombrott i människors inställning och attityd till hiv.

1989 inledde jag en ny relation. Jag tvingades in i ett förhållande med en ofrivillig partner. Mötet var en katastrof. Med tiden blev han elak, aggressiv och hotfull.

För drygt ett år sedan träffade jag en ny livskamrat. I hemlighet. Det var också en omstörtande upplevelse. Till en början gav han mig huvudvärk, illamående och sura uppstötningar. Till skillnad från min gamla partner som spred död omkring sig, ville den här ge mig ett nytt liv. Osäkerheten spred sig genom kroppen. Vilken väg skulle jag välja? Jag visste vad jag hade men inte vad jag skulle få. Han erbjöd mig guld och gröna ängar. Jag hade vant mig vid kol och aska.

När jag berättade för min gamla partner om vad som hade hänt blev han upprörd, arg och förbannad. Efter en månad försvann han. Nästan. Fortfarande känner jag hur han tassar omkring i mitt liv. Han finns där om än osynlig. Det sista han sa innan han stack var att jag inte skulle vara för säker. Jag kanske kommer tillbaka.

Min nye livskamrat följer mig överallt. Minst tre gånger om dagen gör han sig påmind. Med tiden blir han alltmer flörtande. Frestande lägger han livet framför mina fötter. Jag sväljer och tänker att han inte får överge mig nu. Han är inget självklart val men tiden arbetar för honom. Han vinner i längden.

Relationer är inte alltid lätta att hantera. Antingen det handlar om hiv och mediciner eller mänskliga förhållanden. Än knepigare kan det bli när bägge är hivpositiva. Själv svarar jag bra på min cocktail medan fästmannen utvecklar resistens. Virusmängden åker i höjden och CD4-talen minskar. Det borde vara tvärtom. En ny styrketår blandas till och nya biverkningar dyker upp med domningar i tungan, ben som inte bär och andnöd som följd.

Det är svårt att komma hem och jubla över icke mätbara virusmängder och ökade CD4-tal när mannen i mitt liv inte har något att jubla över. Hur ska man tackla sina egna vinster mot den andres förluster? Hur börjar man prata om att det kanske vore läge att börja använda kondom nu när en av oss blivit resistent? Vad ger det för signaler - Han eller jag. Inte bägge två. Att älska varandra i nöd och lust? Vi simmar i till synes samma vatten. Med några simtag bryts den spegelblanka ytan och upp kommer konsekvenser och nya ställningstaganden.

Foto:Anna-Lena Ahlström Boken I sin skugga publ. 2003

Telefonen ringer. Rösten jag möter när jag sätter luren mot örat darrar lätt. Osäker. Han undrar om jag har tid en stund.

- Javisst, svarar jag och lägger bort rapporten som jag ska presentera för arbetsutskottet om en kvart. Jag är stressad.

Han var ute i helgen. Träffade en grabb. Tycke uppstod. Taxi hem till honom. Prat, några drinkar, lära känna varandra. Rösten tystnar. Ett djupt andetag. Han tar sats. Vad tänker han? Vad vill han?

- Jaha, hade ni det trevligt? försöker jag för att föra samtalet vidare.

- Jo, fast det blev inte som jag hade tänkt mig.

Ett harklande följs av en tung utandning. Så kommer det. För honom är det förlösande. För mig…jag vet inte. Jag vill lyssna, försöka förstå, hjälpa. Samtidigt säger mig en röst att jag inte orkar med detta just nu. Han vet inte riktigt hur det gick till men han blev påsatt utan kondom. Nu darrar rösten betänkligt.

- Det har aldrig hänt förr. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vågar inte prata med min kurator eller läkare.

Han berättar att han sedan flera år är smittad med hiv. Han är utom sig av oro. Rädd för att partnern blivit smittad. Hur denne ska reagera när han berättar. Hur det kunde hända när det tidigare aldrig hänt. Skuldbelägger sig och tar på sig hela ansvaret. Han borde ha haft bättre kontroll över situationen. Vi pratar länge. Diskuterar fram och tillbaka. Det finns ingen tvekan att han vill och kommer att berätta för sin partner. Frågan är bara hur?

Några dagar senare ringer han igen. Nu har han skrivit och berättat för honom. Och pratat med kuratorn. Men…denna har i sin tur pratat med den behandlande läkaren och tänker också informera smittskyddsläkaren om händelsen. Istället för stöd och uppbackning känner han sig bedragen - misstänkliggjord.

Tonen i samtalen med kuratorn var anklagande. Samtal som utgick ifrån att killen var den som var skyldig till att kondomen uteblev. Frågor som syftade till att han var förövaren som medvetet sprider hivsmitta. Om den hivnegative partnerns agerande diskuterades inte mycket.

- Inte mer än att kuratorn övertalade mig att lämna ut adressen så att hon kunde uppmana

honom att hivtesta sig. Varför? Jag har ju redan pratat med honom.

Sen berättar han vidare att kuratorn sa i ett av samtalen att hon hoppades att han inte skulle tveka att kontakta henne om det här skulle hända igen.

- Jo, svarade han. Jag har inget som helst förtroende för dig längre. Du kan dra åt helvete.

Kuratorn har bara följt de regler som finns. Hon håller rent framför egen dörr. Den hivpositive killen har tagit ansvar, kontaktat partnern, berättat för kurator. Lovat bot och bättring. En godtrogen kurator som blint följer lagar och paragrafer i tron att de löser alla problem. Smittskyddsläkaren kommer i sin tur att ha samtal med killen också.

Skulle man kunna tänka sig en förändring av smittskyddslagstiftningen, så att behandlande läkare eller kurator, inte förrän alla andra möjligheter uttömts måste anmäla sådana här händelser till smittskyddsläkaren?

Mina gamla arbetskamrater frågar hur jag mår när jag hälsar på dem på frisörsalongen. Och det är inte bara det där slentrianmässiga hur mår du frågan. Anita till exempel, granskar mig noggrant. En kärleksfull kram följt av hur glad hon är att se mig och hur frisk jag ser ut.

- Har du gått upp i vikt?

- Ja, jag väger lite mycket. Börjar få kärlekshandtag. Känn.

- Det är bara bra med lite extra kilon.

- Du sköter dig, säger hon och tänder en Marlboro light.

Som på beställning kommer nästa frågeställning; den om medicinerna. Jag berättar om biverkningarna, tveksamheten, oron som gnager och ovissheten att inte veta. En rädsla speglar sig i hennes ögon. Genom min pessimistiska syn och ovilja att ta till mig hela medicinpaketet med hull och hår, är det som om jag tog ifrån henne något. Ett hopp kanske.

- Vi måste ändå tro på det här. Vad har du att förlora ?

Min död. Att inte få dö i aids, tänker jag men väljer att ingenting säga. Orkar inte med den diskussionen. Går jag ner i vikt tror man att jag är på väg att dö i någon aidskomplikation. Lägger jag på hullet, ja, då blir alla glada och inbillar sig att jag överlevt det dödliga hotet som hivviruset utgör. Hur jag än vrider och vänder på mig dyker hivs fula tryne upp i oanade skepnader. Man vänjer sig.

På arbetet är det dagligen något som får mig att relatera till min sjukdom. Men man vänjer sig som sagt. Sura uppstötningar är ytterligare tecken på att allt inte är som det ska. Och klockan tre avlöser eftermiddagsskiftet morgonens intag av proteashämmare. Se upp där nere nu kommer förstärkningen. Och 2 liter vatten om dagen. Nyttigt för kroppen säger hälsofreaken. Bra mot potentiell njurstenbildning orsakad av Crixivanet, säger jag. Kliet på kroppen av torr hud. Vad beror det på? Min läkare skrev ut en hudlotion. Bra? Visst - men också den en påminnelse. Men man vänjer sig.

Sen var det killen som på en fest härförleden blev alldeles ifrån sig när jag berättade att jag har oskyddad sex med min nye pojkvän. Inte blev han lugnare när jag sa att han också var hivpositiv. Nej, då kom en banna om det dumdristiga i våra förehavanden och minsann visste han inte att mina eller pojkvännens virus kunde bli både resistenta och överföras och därmed äventyra hälsan.

- Ni kan ju faktiskt dö!

- Man vänjer sig, svarade jag.

Trots siffror och diagram som visar minskad virusmängd i blodet och stigande CD4-tal, mår jag sämre fast jag mår bättre. I sammanhanget små biverkningar men som försurar vardagen. Huvudvärk, illamående, begynnande magkatarr och trötthet.

Alltmedan budskapet sprids över världen att nu äntligen har vi något som kan vara ett effektivt medel i kampen mot hivvirusets framfart, tilltar en växande farhåga. Nya - eller är det gammalt groll från min ryggsäck? - tankar väcks till liv och jag blir åter varse den lilla människa jag egentligen är.

Ibland blir jag förbannad på människor som tar ut min död i förskott, som tar för givet att det är i aids jag ska dö. Lika förvånad upptäcker jag att det är så jag tänker själv. Den mentala kullerbytta det innebär från potentiellt död i aids till ett liv som eventuell kroniker, tvingar mig än en gång in i nya tankebanor. Nu behöver jag inte längre förlika mig med tanken att tyna bort i aids. Nu ska jag lära mig bli en vanlig människa och istället, om gud vill och naturen har sin gilla gång, dö av ålderskrämpor.

Jag tänker på min mormor. När hon fick reda på att jag var hivpositiv blev hon väldigt ledsen. Tanken att hennes barnbarn skulle dö före henne som var både gammal och hade cancer, var i det närmaste otänkbar. Hon om någon borde väl dö först. Jag var också inställd på att dö före henne. 79 år gammal och svårt märkt av sjukdom och ålderskrämpor dog hon den 11 augusti anno 1996. Klockan var fem över tio på kvällen. Och hon dog före mig.

Jag blir arg när jag inser hur livsgnistan försvann med mitt hivbesked och hur mitt framgångsrika frisörliv slogs i spillror. Det var ju det jag ville bli. En bra kreativ frisör. Så mycket tid har gått förlorad. Så många drömmar har krossats. Så mycket som ska byggas upp – igen. Om det visar sig att behandlingarnas effekter håller i sig förstås. Om det visar sig... Alltid detta jävla om.

Trots bromsmedicinernas framfart i min och andras kroppar, är och förblir jag en hivsmittad second-handbög och medborgare. Jag skönjer det självförakt jag genom åren stångats mot och inser att jag fortfarande känner mig mindervärdig på grund av min smitta. I en gayvärld som ibland är hård och cynisk är jag defekt och något man ska passa sig för. Det är det här som skrämmer mig. I spåren av små förhoppningar gror ett annat liv som säger kanske kanske men ändå inte. Jag mår sämre fast jag mår bättre.

Nu står jag här efter sju års kamp mot ett dödligt virus med allt vad det innebär. En ny dörr står på glänt. Och nu är det viktigare än någonsin att plocka fram de dyrt vunna erfarenheterna och lita på den styrka och kraft som faktiskt föds ur förlusten av ett förlorat liv. Det livet måste inte vara sämre än det jag hade innan hivviruset fick fotfäste i min kropp. Ibland är det tvärtom. Och den vetskapen är bra att plocka fram när svårmodet rullar in.

Jaha! Nu står man där igen. Mellan illamående, hopp och förtvivlan. Allt medan läkare och forskare slår sig för brösten och i studie efter studie påvisar de nya proteashämmarnas förträfflighet. Och från Aids- konferensen i Vancouver sjunger man kombinationsbehandlingarnnas lov.

Vem försöker man övertyga? Hur mycket vet man egentligen om de nya behandlingspreparaten? Finns det biverkningar man känner till men inte talar om? Får vi som är hivpositiva agera försökskaniner i större utsträckning än vi egentligen vet om? Många frågor, få svar men desto fler hurrarop.

Efter en rapport i Svenska Dagbladet där man skrev att blödarsjuka drabbats av hudblödningar och ledblödningar till följd av de nya behandlingarna, blir de tidigare hurraropen förvandlade till sura uppstötningar. Och det är precis vad Crixivan, en av de nya proteashämmarna, ger mig; illamående och sura uppstötningar.

Saquinavir (Invirase), Ritonavir (Norvir) och Indinavir (Crixivan). Tre proteashämmare. Någon utropar muntert att nu kan hivpositiva leva med hiv som en kronisk sjukdom. Hej å hå! Jag behöver inte längre dö i sviterna av aids.

Är det så enkelt? Har ingen tänkt på att jag fortfarande kommer att bära på ett smittsamt virus? Att jag trots min "kroniska" sjukdom fortfarande betraktas som en andra klassens bög och ställs inför orimliga krav genom rådande lagstiftning? Har ingen tänkt på att behandlingarna fortfarande befinner sig på försöksstadiet? Att jag måste peta i mig minst 12 olika tabletter, 3 gånger per dag i resten av mitt liv?

På aidskonferensen diskuterades det orättfärdiga i att ta fram behandlingar som förmodligen inte kan erbjudas till utvecklingsländerna på grund av det höga priset. Har någon tänkt på att man i den svenska nedrustningen skulle kunna dra in på de fria medicinerna? Jag är rädd för att de kombinerade behandlingsformerna som förespråkas blåses upp till oanade proportioner. Jag tänker på hur bromsmedicinen AZT för nio år sedan 1987, blåstes upp som den store undergöraren för att sedan sjunka ihop och visa sig inte fungera mer än mycket kortsiktigt.

När hoppet grusas och man åter slängs i rännstenen kan det vara tungt att komma tillbaka. Det var länge sedan jag kände en förhoppning till behandlingar som jag nu gör inför proteashämmarna. Men bak i det undermedvetna dansar misstron sin ringdans. Ett tvivel grundad på det ständiga illamående som följt i behandlingens spår. Och en misstänksamhet när läkare står på rad för att lovprisa den nya fantastiska behandlingen.

Studier man presenterar visar mycket goda resultat. Men, dessa är gjorda under kort tid. Och sen? Från att i stort sett betraktats som nästan död i aids, till att bli kroniskt hivpositiv är steget längre än man tror vid första anblicken.

2 stycken AZT + 2 tabletter 3TC + 6 piller Crixivan + 2 godbitar Geavir. Den blandningen kallas populärt för en cocktail och intages tre gånger per dag. Visst jag glömde 2 Bactrim måndag, onsdag, fredag + 5 olika sorters vitaminer och mineraltabletter.

Det var med nervositet och undran jag öppnade ett rekommenderat brev från smittskyddsenheten häromdagen. I brevet blev jag kallad till smittskyddsläkaren för samtal.

Det visade sig att smittskyddsläkaren begärt att få läsa några patientjournaler på Venhälsan där jag går på mina regelbundna kontroller. Först förstår jag inte varför, men molnen skingrar sig snart. Smittskyddsläkaren har sett ett uttalande gjort av en av läkarna på Venhälsan i Landstinget förebygger aids (Lafa) tidning Insikt. Där kunde man läsa att förekomsten av gonorré ökat bland patienterna på just Venhälsan.

Jag blev rent ut sagt skitskraj och ringde upp min kurator och berättade vad som hänt. Av honom fick jag veta att jag, om jag önskade, kunde ha med mig en stödperson, vilket inte alls framgick i brevet från smittskyddsläkaren. Inte heller att man från smittskyddets sida skulle vara två stycken vid samtalet.

Och något samtal var det inte som jag uppfattade det. Smittskyddsläkaren satt bakom ett skrivbord och snett bakom till höger om mig, hans kollega. Är det konstigt att man upplevde hela samtalet som ett förhör? Och det var heller inte svårt att tolka läkarens missnöje med att jag hade en stödperson med mig.

- Jag hoppas att din kurators närvaro inte ska hindra oss från att prata fritt med varandra.

Det som upprörde mig mest var att jag blev inkallad drygt tolv månader efter det att smittan upptäcktes och kurerades. Inget fel hade begåtts från Venhälsans sida. Så fort jag kände taggtråden när jag pissade ringde jag och fick en tid. Gonorré konstaterades och efter konstens alla regler blev det behandling, partnerspårning och samtal kring säkrare sex och vilken typ av sex jag haft. Efter det samtalet fann man det inte nödvändigt att gå vidare. Sen, ett år senare får då smittskyddsläkaren för sig att gå igenom min och en handfull andra patientjournaler.

Samtalet var mycket obehagligt. Jag upprepade min historia från Venhälsan. Partnern var hivnegativ, jag hade berättat om min hiv. Vi träffades på fest och hade druckit en del innan vi hamnade i säng med varandra. Oskyddat analsamlag var det inte tal om däremot ömsesidigt oralsex utan kondom. Smittskyddsläkaren som hade kopierat delar av min journal tog fasta på mitt drickande och föreslog att jag skulle börja med antabus. För det kunde nog hjälpa till att ändra mitt farliga beteende. Jag fattade inte vad han höll på med. Menade han att jag var alkoholist? I samtalet betonade han vikten av förtroende och tillit mellan honom och mig. Men hur är det möjligt när han säger att han hellre ser mig bakom lås och bom än att någon smittas med hiv. Tack för den. Först blir man utpekad som alkoholist sedan anklagad för att medvetet sprida hivsmitta. Och det för att man sugit lite kuk....

Dagens Nyheter publicerade en artikel där jag blivit intervjuad om hur det är att leva med hiv och där stod bland annat:

"Sedan fyra år tillbaka lever han utan fast förhållande, men söker någon och har som hivpositiv haft flera förbindelser, självklart med kondom, alltså så kallad säkrare sex, men däremot har det hänt att han inte informerat sin partner om att han är hivpositiv."

Veckan efter artikeln får jag ett brev från smittskyddsläkaren. Han vill att jag ska ringa upp angående intervjun i DN, som jag citerat ovan. Smittskyddsläkaren undrade om mitt uttalande gjordes före eller efter vårt samtal. Jag svarade förstås att intervjun var gjord efteråt.

- Jag förstod nog det, svarade han och med det svaret kände han sig inte föranledd att vidta några åtgärder.

Några månader senare kontaktade jag i min tur smittskyddet i ett annat ärende som hade med mitt arbete på RFSL att göra. Samme läkare tog då upp en hätsk debatt som uppstått under en hivkonferens arrangerad av psykhälsan i Stockholm. Där diskuterades bland mycket annat smittskyddslagstiftningen och vid ett tillfälle påpekade jag att jag inte var säker på att jag alltid tänkte berätta för mina partner att jag har hiv. Med det uttalandet memorerat undrade han om det var min avsikt att fortsätta med det, eller om det var ett uttalande i stridens hetta.

- Jag blev väldigt upprörd under diskussionen och ville provocera, svarade jag och han sa sig ha förstått att det nog var så, och kände sig därmed inte föranledd att vidta några åtgärder.

Jag har tänkt mycket på den här historien och hur jag känt mig förföljd. Smittskyddsläkaren har i och för sig inte gjort något fel. Med stöd av gällande lagstiftning kan han arbeta på det här sättet. Men vad innebär det för mig och andra personer med hiv?

I klartext leder det till att man inte vågar prata med vare sig sin läkare eller kurator för att kunna lösa problem som uppstår kring säkrare sex. Eller få hjälp med hur man på ett bra sätt ska kunna berätta för en partner att man har hiv. Inte heller kan man som öppet hivpositiv berätta på en konferens om hiv om sina levnadsvillkor utan hotfulla uttalanden om outtalade åtgärder. Hur ska man då få hjälp om något går galet? Och hur ska man kunna bedriva ett fungerande hivpreventivt arbete?

Jag trodde gråten tagit slut. Att det bara var salt kvar i mina sår. Jag trodde fel. Biverkningarna har släppt. Ännu syns ingenting. Jag känner inget. Bara rädsla och osäkerhet. Ändå finns det där det jävla viruset. Och tabletterna. Och sorgen. Fortfarande efter drygt sex år sörjer jag. Vad finns det att sörja? Till vilken nytta?

Det är sorgen över mitt förlorade liv, att inte vara som de andra, de hivnegativa. Att jag, när jag berättar om mig själv och min hiv, skapar förtvivlan och oro. Ytterligare en sorg är att bli bortvald för att jag bär på hiv och inte för den jag är.

Smärtan är också rädslan att inte räcka till. Inte nog med att jag själv måste lära mig hantera min hivpositivitet. Enligt gällande lagstiftning måste jag ta ansvar över den som anser sig vara hivnegativ. Jag har ålagts ett ansvar som jag inte vet om jag klarar av att bära ensam. Smittskyddslagen med dess inslag av tvång, kontroll och rättsosäkerhet och en ensidig ansvarsbörda, leder den som anser sig vara hivnegativ i en falsk trygghet.

Vem tror ni jag är, nån jävla James Bond?

Varför har inte hivnegativa något som helst ansvar? Hur kan man vara så enfaldig och tro att en hivpositiv person alltid berättar om den kanske största av katastrofer i sitt liv? För vem som helst.

Inte heller som öppet hivpositiv är det alltid självklart att berätta när drömprinsen viskar i örat mest av allt vad han skulle vilja göra. Såren finns där. Sorgen, rädslan och våndan. Och det är inte det jag i första hand vill dela med mig av. Inte heller hiv. Däremot kärlek, lust, åtrå och den jag egentligen är. Det är tillåtet att jag som hivpositiv pratar om sex. Men att gå ett steg längre och ha det…