Och däremellan hann jag med en sväng till The Talent Gallery - en underbar liten shop på Kocksgatan där talangfulla grafiska formgivare och illustratörer ställer ut och säljer sina verk. För en typografinörd som jag är detta himmelriket. Blev helt såld på de typografiska tryck som gjorts med riktiga bly- och trätyper. Och så hade de superfina tygväskor med tryck på, som jag kanske måste slå till på nu när jag ändå blivit en baglady (har på senare tid bytt ut axelremsväska mot tygpåse, för att slippa belasta axlarna så mycket).

Och så Edith Piaf. Och Paris. Åååh. Satt trollbunden i drygt två timmar framför filmen "La vie en rose - en berättelse om Edith Piaf".

Ediths föräldrar övergav henne som barn och istället fick hon växa upp på farmoderns bordell i södra Frankrike. Som tonåring i Paris blev hon alkoholiserad och fick som 18-åring begrava sitt enda barn. Senare under sin karriär, efter att ha förlorat sin stora kärlek i en flygplanskrasch, började hon injicera sprutor och blev narkotikamissbrukare.

Filmen återger en kraftfull, om än späd sparv. Hon gör sig aldrig till ett offer – trots de tragiska och näst intill outhärdliga omständigheter som kantar hennes liv.

Hon dör ung (48 år gammal). Hennes kropp orkade inte bära hennes liv längre än så, tänker jag. Men ingen sorg över det: när hon i slutet av filmen, går upp på scenen är hon en böjd kvinna - men inte bruten. Aldrig bruten. Det känner man när hon i sin grande finale, med både styrka och bestämdhet, brister ut i lovsång (om liksom hela sitt liv): "Non, je ne regrette rien” (nej, jag ångrar ingenting).

Wow.

Då kunde jag inte hålla tårarna tillbaka.

Härlig avslutning på helgen.

Ja, så var den julen över. Det var enormt fint när jag klev av tåget på morgonen, precis som jag trodde.

Det bästa med de här dagarna är att jag känner att jag kommit ner i varv, hämtat lite nya krafter och ett gladare humör.

Enligt undersökning tycker tydligen 80 procent av alla svenskar att det är skönt att julen är över. Ändå är det aldrig någon som verkar yppa annat än att det ska bli roligt och skönt med jul. Gud vad folk ljuger. Eller så ljuger de för sig själva varje jul och hoppas att denna gång ska det bli annorlunda - men så blir det inte det och då inser man fakta (troligen fullt etablerade sådana): att det är jävligt skönt när julen är över!

Har ett par bekanta som inte utvecklat sin sociala kompetens så mycket. Den ena är min OCD-granne. På juldagen fick jag ett sms från henne där hon skrev: "God jul.Vi ses"

Jahapp... När jag tänker efter ligger det i och för sig i nivå med många här på qx...

Det finaste sms:et kom från någon som jag inte alls väntat mig ett god jul-sms ifrån. Vad det är härligt med människor som överraskar.

Nå, sen skulle jag hem till Sthlm i måndags. Det satte stormen Dagmar stopp för. Gjorde dessbättre inte så mycket. Fick en kväll till med brorsan + att det kändes ganska skönt att boka om till flyg (även om biljetten kostade skjortan).

Knappt hann jag landa och gå till jobbet innan jag fick hasta iväg till tandläkaren för tredje gången senste månaden. Efter 2 timmar och 7 sprutor fick tandläkaren äntligen ut  den tand som jävlats så in i h-vete de senaste veckorna. Skönt att slippa den! Lite tomt längst bak i tandraden dock...

Idag har jag jobbat med att ta fram en ny visuell identitet till ett större evenemang nästa år. Sånt är nästan det roligaste som finns tycker jag! Känns som att det kommer att bli skitfint...

Och idag fyllde också mitt bedårande lilla gudbarn 3 år. Hon svassade runt i en prinsessklänning som var liksom en glansig krås- och volanggräddtårta à la iranska mått. LYCKA för henne att få ha den på sig! Ser (alltså) tyvärr inga tecken på att hon kommer att bli gay.

Vad jag fick i julklapp? Som alla andra typ: Jag är Zlatan.

Jag svarade att det finns ett värde i att ibland inte bara flyta med, när man upplever att bieffekterna av den tid man lever i inte alltid är av godo. Ja, ni vet vad jag menar - all ny teknik, den oändliga ström av information som hela tiden väller in över oss, all stress över att vi ska hantera både det mänskliga och det hypermoderna samtidigt. Folk smäller in i väggen lite här och lite där, och vi reagerar nästan inte längre därför att det är så vanligt.

Jag har länge tänkt att det borde växa fram någon bredare form av proteströrelse och jag har känt mig frustrerad över att det inte verkar ske.

Men så inser jag. Är det inte så att vissa "arbetarsysslor" har blivit status igen (i alla fall när man väljer att utföra dem frivilligt på fritiden)? Sånt som har att göra med att röra på kroppen och att vara ute i naturen. Plocka svamp, till exempel. Hur många statusuppdateringar om bär- och svamplockning har man inte sett på FB i höst? Och då funderar jag på om det nog i själva verket inte är en bredare form av proteströrselse som faktiskt växer fram här - att vi börjar sätta ett högt värde på allt som hör naturen till, därför att vi känner av att vi inte mår bra av att fjärma oss hur långt som helst ifrån den.

 

Har sett film.

Nawals hemlighet (originaltitel: Incendies) bland annat. Den filmen kommer jag sent att glömma. Grät ett antal gånger och mot slutet blev jag så paff att jag for upp som en spikrak pinne i soffan. Inte ofta man blir sådär överrumplad av en twist i en historia.

För övrigt blir jag nervös när 18-åriga tjejer skriver till mig här. Brukar inte svara på deras meddelanden. Vad vill de mig liksom, jag skulle ju kunna vara deras mamma!! Nåja, nu idag skrev jag med en i alla fall – i rent forskningssyfte. Vet dock inte om det var bra för tjejen att jag skrev det jag skrev... man kanske bara ska låta 18-åringarna vara just 18 och upptäcka saker på egen hand..?

23.10 2011-11-19 skrev X
Hej igen..!

23.14 2011-11-19 skrev Pantone_130C:
vad du var enträgen då ;) vet du, jag förstår inte vad någon som är 20 år yngre än mig kan vilja..?

23.15 2011-11-19 skrev X
oki...förlåt då...kram*

23.19 2011-11-19 skrev Pantone_130C:
nej, men be inte om förlåt. det är bara det att när du är 38, tror jag att du också kommer att tycka att det känns lite "konstigt" att bli flirtad (?) med av någon som rent åldersmässigt skulle kunna vara din dotter.

11.56 2011-11-20 skrev X
kanske det... vet inte det nu.. andra i din ålder är intresserade...;)

12.00 2011-11-20 skrev Pantone_130C:
Är det så?? Det tycker jag är lite skrämmande och jag ifrågasätter faktiskt om det är moraliskt okej. INTE från din sida, men från deras. När jag var 18, fantiserade jag rätt mycket om att nån äldre kvinna skulle förföra mig ;)
Men liksom... ursäkta om jag är nyfiken, men träffar du de här kvinnorna som är i min ålder då?

12.03 2011-11-20 skrev X
Det har hänt. Vad är det som är fel med det då...?

Om jag skulle försöka förklara det för dig, så tror jag att det skulle vara svårt att göra det utan att samtidigt trampa på dina 18-åriga tår. Och det vill jag inte.
Jag tänker att när man själv är 18 (jag minns rätt väl hur det var) fattar man inte riktigt vad som kan vara provocerande i det att någon som är 38 skulle ligga med någon som är 18...
hoppas dock att du minns den här diskussionen om 20 år...

* * *

........... alltså, jag blir lite illa till mods när jag tänker på att det finns 38-åringar som raggar på 18-åringar här inne. Då är man och spelar väldigt nära vuxen-barn-gränsen tycker jag! Kan vara jag som är en moraltant, men det tror jag inte.

Hittade ett citat som jag tyckte var härligt. Be careless in your dress if you will, but keep a tidy soul. Av Mark Twain.

Med andra ord är det helt okej att jag har ostrukna skjortor, så länge jag har en prydlig själ.

Och det ser jag jämt till att ha.

*

I övrigt gläds vi idag åt att utvisningen av Ganna Chyzhevska avbröts!

Här är lite grejer som jag har funderat över senaste veckan:

Hur mycket får en vinterjacka kosta? Vad är inom vettighetens gränser?

Har Alexander Bard varit mobbad? Varför ger han sig annars så dumt på de stackars ungdomarna i TV4 på fredagskvällarna? Fy!

Vad är status i tjejgayvärlden? Egentligen är det mest min vän P som undrar det och sen har han dragit igång mig... och jag har liksom inga svar. Om det är nån annan som känner att de har det, vänligen kommentera.

Tar det mer energi att stå emot och sätta gränser än att flyta med när gränssättningen handlar om att undvika masspåtryckningar från näringsliv/samhälle/media? Jag är lur på det. Är det värt det ändå? Ja, jag vill gärna tro det. Tycker att det är lite läskigt när jag ser mig omkring på tunnelbanan och så sitter PRECIS ALLA  med en Iphone i handen. Det läskiga med sånt (att HELA MASSAN gör likadant) är tanken på att vi kanske inte alltid är så medvetna om vilka toppstyrda system vi sakta men säkert vallas in i. Jag menar, en gång gick alla på att den ariska rasen var överlägsen och att judar och homosexuella skulle utrotas ... Idag kan vi inte förstå hur det kunde hända. "Slutade folk tänka självständigt eller vad?" undrar vi, utan att ägna en tanke åt hur påverkade vi själva är av dolda påtryckningar och agendor.

... Ok, det kan också hända att jag håller på att bli en bakåtsträvande tant, som gapar över minsta förändring. En gång i tiden var det säkert nån gammal tant som tyckte att det här med att alla skaffade radio eller TV var läskigt... Jag minns ett inslag från 80-talet, i nåt debattprogram på TV där man FÖRFASADE sig över att hårdrocken (typ likamed djävulen) kommit till Sverige...

En annan grej: tar det mer energi att sätta gränser för jobb/fritid än att bara skita i gränssättningar och se både jobb och fritid som en del av livet oavsett hur mycket tid man ägnar åt de olika sakerna? Är inte klar över det än. Jag bara har en känsla av att det tar mer energi än man nog tror att vara tydlig med sina gränser.

 

Jag har en god vän som kommer från Stockholm. Hon är en riktig city-girl. Ja, jag känner faktiskt inte till nån som är mer city än henne förutom möjligtvis tjejerna i Sex and the City då. Det här innebär bland annat att min vän får ångest om hon av någon olycklig händelse råkar hamna i någon förliten stad för långt från Stockholm, typ Gävle. Ja, faktum är att hon egentligen börjar knorra bara hon måste åka tre stationer utanför tullarna. Min vän förstår inte heller varför man ska gå ut i skogen och plocka svamp när man kan köpa på det på saluhallarna.

I går när jag var hemma hos henne och drack citykaffe sa jag att jag gärna skulle vilja gå längs Roslagsleden nån helg i höst. Hon ba (på fullt allvar): ”Varför då?! Man kan ju promenera här i stan, på norr Mälarstrand bort till Götgatan.”

Så var det samtalsämnet över :/ Som tur är har vi annat att prata om där vi förstår varandra lite bättre.

Men jag ska inte bara baktala det här med min väns city-faiblesse. Ett mynt har ju som bekant två sidor och jag ska inte sticka under stol med att jag gillar när hon drar på stort och flott med Champagne och taxi och dyraste grillköttet i stan, sådär som bara riktiga storstadstjejer kan.

Hur som helst, när jag var hos denna vän igår så tvingade jag henne att ladda ner appen Qrushr (en citygirl har givetvis en I Phone medan en annan lantlolla sjavar omkring med gammal Nokia), för att kolla om det funkar - och om det överhuvudtaget används av lesbiska singlar här i Stockholm. Men det verkar dels som om appen funkar dåligt och dels som om jag är för tidigt ute. Typiskt att alla bögar är typ ett år snabbare än alla andra på sådana här tekniska nymodigheter. De tycks ju redan ha lämnat qx och gått över till Grindr i stället. Det är i alla fall vad min manlige homovän P säger. Och jag är avundsjuk, jag tycker det verkar så roligt! Tänk att slå på en app varhelst du befinner dig och se vilka gaytjejer som råkar befinna sig i din närhet! Och så kan man ba dra iväg ett mess och säga ”Tja!”. Den dan Grindr för tjejer kommer, kommer jag att sälja min singelsjäl till Apple.

Allt har ett pris.

Ofantligt roligt att Tranströmer fick Nobelpriset till slut!!! Välförtjänt dessutom.

Undrar hur det känns att efter så många år av spekulationer få ett sånt pris och sedan inte ha möjlighet att uttrycka sina känslor kring det?

Kanske har han sagt det själv redan:

Dessutom skälver mitt typografiska designerväsen till av lycka vid åsynen av hans handstil. Synd att man inte får se den på väggarna på Momma längre...

Jag och A gick på bio ikväll och såg Woody Allens film och kärleksförklaring till den stad han ville men aldrig flyttade till - Midnatt i Paris. Det hade kunnat bli en succé - helt i spåren av Vicky Christina Barcelona. Upplägget fanns där, men... filmen grep aldrig tag i mig ordentligt. Själva storyn var för lös på nåt sätt.

När jag satt där i biostolen och njöt (trots allt) av alla bilder från gathörn, barer och bokhandlar i Paris innerstad, tänkte jag: ja, jag känner ju igen allt det här, jag vet precis hur man tar sig till det gathörnet, jag vet hur det luktar och jag vet hur det känns att promenera just där. Jag förstår också vad som sägs när de pratar. Liksom .... så nära, men ändå så långt borta. Det är länge sedan de där kvarteren var mina. 20 år sedan (obegripligt, men det måste ju betyda att jag närmar mig 40). Då, när jag var 20, var livet och Paris fortfarande som en dröm. Föga visste jag då om den bistra verkligheten. Motgångar, smärta, svårigheter - det hade jag ingen aning om vad det var. Jag var UNG. Och det är vackert så, att jag fick vara ung och naiv, leva ut och vidga mina vyer. Är helt säker på att tiden i Paris har format mig till en roligare människa med vidare vinklar.

Och inte att förglömma: utanför ett fönster, med utsikt över Paris takåsar och Eiffeltornet på blott ett par hundra meters avstånd, blev jag kär på riktigt för första gången. I en tjej.

Och jag hör nu, att det låter precis som i en film.

* * *

Har skaffat mig nya glasögon. F-n vad svårt det är! Först tänkte jag skaffa mig pilotglasögon, men till slut blev det ett par andra, som nog är lite pilot-aktiga i sin design - men något mer "klassiska". Jag vet inte, tror det här blev bra, men alltså... f-n vad svårt det är!

Måste man gå och lägga sig nu? Det vill inte jag.

Ibland tror jag att jag är KUNG på att göra ingenting. När jag lägger den sidan till bemästrar jag det till fulländning, utan mista dåligt samvete, och jag kan hålla på i timmar - ja, ibland en hel dag. Då undrar jag hur folk står ut med att leva i ett ekorrhjul som går ut på att uträtta saker varje vaken minut.

Att göra ingenting ger luft under vingarna - att sedan göra någonting riktigt kreativt! Att göra ingenting ger också perspektiv på livet och vardagen - det tomma "ingentinget" blir som en ljusbärare, som lyser upp vägen där man går.

Det känns som att jag för tillfället har en mycket härlig balans mellan jobb och ledighet (där jag mellan varven får möjlighet att förkovra mig i sysslolöshetens ädla konst). Eller ja, faktiskt balans på det mesta i livet. Det är bara att njuta, för det ska gudarna veta att det alltid kommer andra tider.

Aristoteles har formulerat något om att att arbetet endast var uthärdligt i den mån det ledde till ett högre tillstånd av ledighet. Och jag tror det på sätt och vis är sant. Visst är det lättare att stå ut med jobb, när man vet att man kommer att få vara ledig och visst är det skönare att ha ledigheten, när man vet att man snart måste återgå i jobb.

Nogkontemplerat för ikväll. Måste faktiskt göra en grej innan jag går i säng.

Imorgon ska jag jobba och yoga.