En söndag som började med scones och slutade med Piaf.
Och däremellan hann jag med en sväng till The Talent Gallery - en underbar liten shop på Kocksgatan där talangfulla grafiska formgivare och illustratörer ställer ut och säljer sina verk. För en typografinörd som jag är detta himmelriket. Blev helt såld på de typografiska tryck som gjorts med riktiga bly- och trätyper. Och så hade de superfina tygväskor med tryck på, som jag kanske måste slå till på nu när jag ändå blivit en baglady (har på senare tid bytt ut axelremsväska mot tygpåse, för att slippa belasta axlarna så mycket).
Och så Edith Piaf. Och Paris. Åååh. Satt trollbunden i drygt två timmar framför filmen "La vie en rose - en berättelse om Edith Piaf".
Ediths föräldrar övergav henne som barn och istället fick hon växa upp på farmoderns bordell i södra Frankrike. Som tonåring i Paris blev hon alkoholiserad och fick som 18-åring begrava sitt enda barn. Senare under sin karriär, efter att ha förlorat sin stora kärlek i en flygplanskrasch, började hon injicera sprutor och blev narkotikamissbrukare.
Filmen återger en kraftfull, om än späd sparv. Hon gör sig aldrig till ett offer – trots de tragiska och näst intill outhärdliga omständigheter som kantar hennes liv.
Hon dör ung (48 år gammal). Hennes kropp orkade inte bära hennes liv längre än så, tänker jag. Men ingen sorg över det: när hon i slutet av filmen, går upp på scenen är hon en böjd kvinna - men inte bruten. Aldrig bruten. Det känner man när hon i sin grande finale, med både styrka och bestämdhet, brister ut i lovsång (om liksom hela sitt liv): "Non, je ne regrette rien” (nej, jag ångrar ingenting).
Wow.
Då kunde jag inte hålla tårarna tillbaka.
Härlig avslutning på helgen.
Gaymap
