Där jag kommer ifrån är på ett sätt det här med homosexualitet inte något som är väldigt problematiskt, alla ska tolereras liksom, säger Erik. Hans pappa är pastor i en liten landsortsförsamling där hans mamma spelar orgel på gudstjänsterna och leder kören. Erik var själv också aktiv och involverad genom hela uppväxten. Tillhörigheten till missionsförbundet kändes självklar, och när studierna förde honom till Lund sökte han sig därför först till missionskyrkan men valde sedan att engagera sig i Kristna studentrörelsen. Den samhällsdebatt om HBTQ-frågor som då pågick och hur krykan förhöll sig till frågorna påverkade honom starkt under den här tiden.

Först var det utställningen med "Ecce homo", sen var det filmen "Fucking Åmål" och alla debatter som följde, sen hade vi en jättestor debatt inom missionsförbundet rörande pastor Ninni Länsberg, som blev uppmärksammad för att hon levde i ett registrerat partnerskap med en annan kvinna. Man skulle hela tiden ha det här "goda samtalet" som de kallade det, vilket visar att man eftersträvar en sorts samhörighet trots skillnader på något vis och på en tradition av att beslut ska vara förankrade hos alla. Men när samtalet om huruvida man kunde ha homo-pastorer slutande med att alla homosexuella ändå avgick insåg jag att – här kan jag ju inte vara med, när andra går ur.

Egentligen var Eriks problem inte så mycket att han själv kände sig oönskad eller utsatt som bög, säger han. Debatterna ledde snarare till fram till insikter om sig själv som han kände sig tvingad att göra upp med.  De normer som verkade utstötande och föreställningar om att de som avviker ska nöjda sig med att tolereras av normen var något som omfattades i hög grad också av honom själv, menar han.

Det blev inledningen på en provess när jag upptäckte att jag faktiskt hade religiösa issues när det kom till de här frågorna. Jag insåg att min religion eller tro var heterosexistisk, att jag ansåg att heterosexualitet var mer "normalt" och lite bättre, att det heterosexuella förhållandet var den högsta levnadsformen. Min inställning att det självklart ska vara okej att vara homosexuell, byggde ändå på en hierarkisk indelning där det på något sätt innebär ett nedköp att inte vara hetero. Jag skulle absolut inte ha gjort den värderingen officiellt, men inställningen fanns ändå hos mig. Jag hade tidigare varit väldigt upptagen av intellektualism och dogmatik i teologin, men det kändes inte längre som en lika framkomlig väg.

Problemet är inte att kyrkan är homofobisk, menar han, utan den självklara heterosexismen. Han ingås hur hans egen öppenhet med sin läggning kunde bli ett viktigt motstånd. Många gånger utgår ju vardagliga samtal från att alla är heterosexuella och det innebär att så länge vi avvikare inte säger någonting så upprätthålls majoritetskulturen av sig själv. Jag hatar verkligen det här med öppenhetsparadigmet eller vad man ska kalla det, även om jag absolut också ser det som ett värdefullt politiskt redskap. Men att var öppen är jobbigt, en massa folk ska plötsligt hålla på och rota i privatlivet och det ska pratar om det i flera veckor framöver och orkar man inte prata så känns det som att man blir en "smygis".

Det mest personliga exemplet på hur tolerans fungerar syns i hur hans mamma reagerade när han valde att berätta att han var bög. Hon hade aldrig fördömt homosexualitet hos någon människa men det var samtidigt otänkbart när det kommer till hennes egen son, säger Erik. De bröt kontakten under en kortare period.

Någonstans tycker jag det är sunt att ha vissa uppbrott från föräldrarna. Det är synd om allt bra handlar om att man väntar på att de ska vara så förstående. Det har gett mig mycket att göra upp med ett underordnade förhållande till mina föräldrar. Jag tycker att fixeringen vid släktskap är problematisk i sig, man måste inte acceptera varandra och man kan göra egna val. Vi kan inte vänta in alla heterosexistmänniskor och att de ska säga att allt är "helt okej", hur mycket är egentligen vunnet med det?

Jag tycker vi ska bevara den fina traditionen i homohistorien att man har familjer på ett annat sätt, att man bryter mot det traditionella släktskapsystemet. Det är lätt att tro att det går att få allting och att det går att ha olika sexuella kategorier jämställda och likvärdiga, är ganska mycket önsketänkande. Jag känner mig väldigt kritiskt att den här längtan efter att bli accepterade på heterosexuellas villkor. Nej, ta vara på snusk och omoral och normbrott istället som finns i den homosexuella traditionen. Jag har blivit ganska känslig för den här "frikyrkosektmentaliteten" som jag ser på massa olika håll i samhället, inte minst i pridesammanhang. Jag tror att jag som har inblick i båda världarna kan se likheter som ingendera sidan vill kännas vid.

Homosexualitet är en synd. Homosexualitet är en styggelse. Homosexualitet är något fult, smutsigt och fel... det eftersom den enda kärleksrelation som är enligt guds vilja är den mellan en man och en kvinna... det är i alla fall vad man som frikyrkligt kristen fått lära sig sedan barnsben och fortfarande pratas det i kyrkan om hur man måste bekämpa homosexualitet som sexuell läggning samtidigt som bibeln säger att man ska älska sin nästa som sig själv.

I vår församling heter det att alla är välkomna, trots det blir människor vilka inte är heterosexuella ofta utfrysta eller i vissa fall till och med helt uteslutna, vilket vidare är just en av mina absolut största mardrömmar, nämligen att bli utfryst eller utesluten ur den församling som jag älskar, den församling som för mig är som ett andra hem, den församling som jag vill kalla för familj.

I höstas kom jag ut för mina föräldrar och kort därefter berättade jag även för pastorn och ungdomspastorn i vår församling. Vid den tidpunkten var jag fast besluten om att leva ett liv i ensamhet, eftersom jag då fortfarande själv trodde att homosexualitet var en synd... men det jag nu har kommit underfund med och som vidare alla redan visste, är att en människa behöver kärlek för att kunna leva och fungera normalt. Det räcker inte med kärlek från vänner och familj, man behöver nämligen någon att ty sig till, någon att överlämna sig helt till... men enligt frikyrkans regler är detta för mig en omöjlighet vilken vidare lämnar ensamhet som enda alternativ för den homosexuelle.

Vilket bara för några veckor sedan blev väldigt tydligt för mig då det sades rakt upp i ansiktet på mig av mina egna föräldrar. Jag bröt fullständigt ihop varpå trösten jag fick lät ungefär såhär "Vi kommer aldrig att acceptera homosexualitet, aldrig någonsin! Och om du tänker fortsätta leva i synd kan du inte bo kvar hemma längre". Sedan dess har bara en tanke snurrat i huvudet på mig - Är jag verkligen inte värd någon kärlek? Ska jag verkligen behöva leva mitt liv i ensamhet? Bara tanken gör mig skräckslagen och fyller mig med både ångest och panik.

Ständigt frågar jag mig själv hur det kan vara möjligt att frikyrkoförsamlingar runt om i Sverige kan göra såhär? Frysa ut människor som kanske behöver just den gemenskapen som en församling erbjuder. Frysa ut människor som har ett brinnande hjärta för gud och som känner ett kall till att göra något i hans tjänst, men som inte får möjligheten till att göra det eftersom de inte är välkomna i församlingen... och det är vad jag kallar för fel, en styggelse och rent utsagt idioti. Vad hände egentligen med att behandla andra som man själv vill bli behandlad? Vad hände med all den kärlek bibeln har att ge? Är den inte för alla? Räcker den inte den till oss också? Vi är också människor och lika mycket värda som vilken annan Svensson som helst. Ett liv som kristen och homosexuell, är ungefär lika med helvetet.

Jag minns när jag tappa min oskuld. Det var inte gången jag brukar berätta om för mina kompisar. Inte med den där supersnygga blonda killen de fått höra om... nej, han kom mycket senare.

Jag tappa min oskuld till en ganska gammal och tillsynes ensam man. Varför? Jo, för han på den tiden var den enda som ville krama mig. Jag minns fortfarande vilken otroligt stark känsla hans uppmuntrande ord gav mig, ord som jag aldrig tidigare hört i samband med mitt eget namn.

Jag vet inte hur det var för er, men när jag gick i skolan fick jag bara höra att jag var ful och äcklig. Ful, äcklig och bög. Sedan kom det plötsligt någon som sa något helt annat. Det kändes jättekonstigt, men jag minns hur glad jag blev. Minns hur hans generösa komplimanger om mitt utseende och mig som person fyllde mig med värme i hela kroppen och ända ut i snoppen. Självklart skulle jag ha sex med honom. Jag menar hur skulle jag möjligen kunna säga nej till någon som ville ha sex med en "fuling" som mig?

Jag kommer ihåg hur mycket jag skämdes efteråt och hur frustrerande det var att inte kunna prata med någon om det.  För visst kunde jag väl inte det? Vad skulle folk tro om mig? Hur skulle de någonsin kunna se på mig med samma ögon igen?

Än idag minns jag doften av hans rakvatten, den kommer jag aldrig att glömma. Jag kan fortfarande gå förbi folk på stan och känna samma doft, doften av billigt rakvatten, vilken tar mig tillbaka till just det där ögonblicket i den där trånga bilen ute i skogen. 

Ofta förnekar jag det som hänt och försöker intyga mig själv om att första gången egentligen var tillsammans med den där blonda killen i början av inlägget. Han med blå ögon, platt mage och det där perfekta ansiktet som jag bara inte kunde sluta att pussa på. Kanske för att det var första gången jag verkligen vara redo, kanske för att jag var kär eller kanske för att jag inget hellre önskar än att det hade varit min första gång.

Men det var inte min första gång. Min första gång var i en trång liten bil. Med en man jag egentligen inte hade några som helst känslor för och som jag i själva verket mest kände avsmak för. Inget minne jag håller kärt alltså, men som jag trots det ändå alltid tvingas bära med mig vart jag än går. Allt som krävs är nämligen doften av billigt rakvatten och jag minns det som igår. Jag var 14 år.

Jag bruka trycka att jag var den dumaste människan i hela världen som gick på hans "vänliga" ord. Men sedan tänkte jag att det finns cirka 6,8 miljarder människor i världen. Och att det därför måste det finnas någon annan där ute, som precis som jag, vaknat upp på rätt sida av fel säng. Och när det var som värst bruka jag föreställa mig honom framför mig, och hur han säkert tänkte på mig också. Så ja, om du nu fanns där ute och läser detta, hoppas jag att du vet att du inte är ensam.

Sitter på exet och kollar på när människor tragiskt råkar illa ut, riktigt illa ut. Varför vet jag inte? Men jag antar att det just nu är det enda som får mig att känna mig lugn. Jag fick nämligen nyss reda på att jag har hiv.

Och därför vet jag inte heller vad jag vill göra med livet längre, vet inte ens om jag har några drömmar kvar. Allt jag vet är att jag är rädd, och den växande ångest jag känner inom mig en dag kommer att göra slut på mig. Allt som krävs är nämligen en tanke och en tår är vad jag känner rinna ner längs min kind. Jag försöker fly verkligheten genom att tänka på annat, men så här i efterhand finner mitt förflutna allt för ofta sin väg tillbaks. Vad fan ska jag göra? Smärtan jag kände när det fortfarande fanns ett tvivel är ingenting mot vad jag känner nu.

Å andra sidan vet jag inte ens vem jag är länge, så hur ska jag då kunna vara säker på något? Men ofta känner jag mig bara så konstig, som om jag inte längre hör hemma i mitt eget skin, och när jag tittar mig själv i spegeln och ser samma kille som alltid men känner mig som någon annan blir jag bara så frustrerad på allting. Önskar att jag bara kunde skrika högt och rakt ut, men det finns ingen orsak för det. I alla fall inte enligt min omgivning. Jag vågar nämligen inte berätta för någon, för det spelar ingen roll hur väl jag väljer mina ord – människor kommer ändå alltid att förvränga vad jag säger. Samtidigt känns ett tomt rum väldigt definitivt.

Har fått en tid hos en kurator nästa vecka, och även om jag vet att jag behöver prata med någon gör tanken på att gå dit mig fullständigt rasande. Jag har ju träning då, vilken jag kommer missa. ÅHHH, fan vad jag hatar det här. Jag hatar mig själv. Och det är med tårar i ögonen jag tittar upp mot himmeln och frågar mig själv hur detta kom att bli mitt öde? Att alltid vara olycklig.

Jag har blivit en extremt osäker och avundsjuk person.  Jag avundas numer officiellt allt och alla. Deras lycka, livsglädje och möjligheter – ja, allt. Men antar livet är fucking jävla orättvist och eftersom jag endast är en bit över tjugo år kan jag inte tycka synd om mig själv och vara ledsen för evigt, för jag menar det har väl aldrig gjort någon gott? Samtidigt känner jag mig verkligen som skit, men ja, det är kanske också allt man kan göra ibland. Bara sitta där och känna sig som skit, tills man reser sig upp och kommer över det.

Å andra sidan "...du kommer över det", ofta är det just klichéerna som ställer till besvär. Får en att vilja känna någon man kanske bara inte kan.

Rätta mig om jag har fel, men är det inte så att det ofta i samband med att man pratar om homosexualitet - alltid ska läggas till någon from att problematik? Självmord, mobbing eller utanförskap... en framgångssaga utan framgång helt enkelt... eller endast efter ett hav av tårar till musik av Coldplay som i någon taskig dramaserie från USA. Därför tänkte jag dela med mig av min historia.

Jag är en kille, född nittonhundranånting, och precis som vilken annan kille som helst i min ålder käkar jag, skiter, tränar, är ständigt kåt och har inte några pengar... sedan är jag bög också. Något jag alltid vetat och därför inte heller något som varit särskilt problematiskt för mig, men självklart har ställt mig själv frågan om – varför då? Precis som jag bruka fråga min pappa om precis allting när jag var liten... fast även om jag frågat mig själv om varför, har jag aldrig känt att mina känslor varit fel, smutsiga eller äckliga.

Min kille bruka i början då vi sågs konstant fråga mig om jag var ok? Om det kändes bra? Som om att han bara vänta på ett bakslag... och det inte i hans röv. Men varför skulle det kännas fel? sa jag då till honom. Det här är precis vad jag alltid har velat och det känns rätt för mig. Jag behöver inte världens samtyckte.

Jag har aldrig tänkt i banor av att komma ut, utan snarare sett det som något jag gör den dag då jag har någon att berätta om, för jag menar vad spelar det annars för roll? Sedan råkade det ju bara bli så att jag träffa en kille som heter Alexander nu i våras och plötsligt hade jag då någon att berätta om, vilket fick bli i all hast då jag var på väg till just honom.

Mina föräldrar bara tittade på varandra och log, sedan sa de att de haft sina funderingar (vilket jag tyckte var konstigt eftersom jag inte tycker att jag har gett uttryck för min sexualitet på något sätt) men att de inte ville fråga mig rakt ut eftersom det inte spelade någon roll. Och visst, jag kan väl erkänna att jag hade väntat mig en något större reaktion... men samtidigt fylldes jag av ett glädjerus likt det man får när man bara springer upp för en trappa utan att man egentligen har bråttom. Mina bröder är väl tyvärr dock inte lika tillmötesgående och beter sig faktiskt lite som fittor... men jag antar att man blir vad man äter.

I skolan har det bara varit ett fåtal kommentarer från elever i min parallellklass, men överlag har det inte varit något problem. Vilket jag tror beror mycket på att jag själv inte ser det som ett, ens egen inställning påverkar mer än man tror. Sen har jag väl också insett att livet inte är en dans på rosor för någon, oavsett om man är bög eller inte... men jag tror att vi bögar ofta är våra egna värsta fiender. Skrämmer upp varandra med skräckhistorier om föräldrar och vänner vilka inte är värda namnet. Hatar oss själva för något vi inte kan råför. Är rädda för våra egna skuggor. Behöver förstoringsglas för att se att det blir bättre.

I livet kommer det alltid att finnas tider då man blir osäker, det är okej, men det får aldrig hindra en från att vara den man är, för jag menar i slutändan sitter ändå allt bara i ens huvud. Vi skapar ofta vår egen verklighet, och genom att misstro både sig själv och sin omgivning lägger man bara krokben för sig själv.

Med det sagt vill jag inte skryta med min situation, inte heller vill jag tillintetgöra den problematik många upplever i samband med sin sexualitet. Jag propagerar inte för att andra ska komma ut, då jag inte kan veta om det är rätt för just er... utan allt jag egentligen ville säga var bara att – det behöver inte vara så problematiskt.

Jag var med i prideparaden under europride i Stockholm för ett par år sedan, vilket vidare var något av det absoluta största jag någonsin upplevt i hela mitt liv.

Det var pirrigt innan men plötsligt stod jag bara där som en av dem, stolta föräldrar till homosexuella barn, vilka under öronbedövande jubel marscherade stolt under banderollen. Vi föräldrar tittade på varandra och kände hur tårarna sakta började att rinna. Vi hade haft rätt, vi behövdes, då om vi inte gjorde det, folk inte hade applåderat för något så självklart som att älska sina barn ovillkorligt. Applåderna var som ett kvitto på att vi måste fortsätta att stötta våra barn och visa hur mycket vi älskar och beundrar dem, samt att få samhället att förstå vilket ond det gör genom att inte acceptera HBTQ personer som människor.

Men vägen till pridefestivalen och stolt förälder har varit lång och plågsam. Alldeles för många föräldrar fortsätter att leva med sin sorg i hemlighet istället för att kämpa mot samhällets tabun.

En kall vinterdag i februari bad min son mig att få prata enskilt. Vi har alltid pratat mycket och han frågade mig vad man skulle göra om man var kär i någon som alla tyckte var fel. Självklart ska du kämpa för kärleken blev mitt svar. Även om det är en kille? Jag glömmer aldrig hur mitt hjärta stannade och hur jag med ens kände mig väldigt liten, rädd och övergiven samtidigt som jag såg att min son förväntade sig en fortsätt dialog. Jag kunde inte visa för honom vad jag kände. Det enda jag kunde tala om för honom var att det faktum att han var homosexuell inte ändrade mina känslor för honom. Han var min älskade son som alltid. Dock behövde jag tid för att smälta nyheten, vilket jag fick i massor då han lämnade Sverige för att studera utomlands.

Jag befann mig i fullständigt chocktillstånd. Jag kände mig liten och övergiven. Först tänkte jag: det är inte sant, det är en fas, det kommer att gå över, imorgon vaknar jag och det hela var bara en dröm. Samtidigt kände jag skam och skuld: Det är mitt fel, jag har varit en dålig mor. Jag skulle inte ha låtit honom klä ut sig till tjej. Jag har bara gjort fel hela tiden... och plötsligt kom jag ihåg hur mina vänner gett mig råd för att han inte skulle bli homosexuell. De hade förmodligen redan då förstått min sons läggning, men inte jag.

Jag gick till biblioteket för att låna allt som gick att läsa om homosexualitet, gamla böcker från 60-talet som inte gav någon vidare tröst utan bara fastslog att homosexualitet alltid funnits och att runt 5-10% av befolkningen var homosexuella. Det var så ohyggligt plågsamt att jag inte ville leva längre. Det fanns igen som jag kunde prata med. Det var värre än allt svåra jag tidigare upplevt. Det var värre än när min far dog, värre an när en av mina döttrar blev så sjuk att jag var rädd för hennes liv. Och ändå var min son inte död, inte sjuk. Varför kändes det så? Och vilken bild hade jag av homosexuella för att känna så?

För sju år sedan visste jag väldigt lite om homosexualitet. Att en person var homosexuell, talade man om bara när han eller hon inte var där. Sedan skulle man titta på honom eller henne som ett studieobjekt, se hur feminin han var eller hur manlig hon var. Alla skämt om homosexuella var alltid välkomna. Man var med och skrattade. Homosexuella var löjliga. De var inte riktiga individer, bara rollfigurer på något sätt.

Kyrkan var bland de starkaste motståndarna med argument från Bibeln (Sodom och Gomorra). Det är Guds straff att de får hiv/aids. Homosexualitet dömdes ut som onaturligt och syndigt.

Jag var själv homofob, inte fanatisk, men ändå, vilket gjorde det omöjligt för mig att acceptera min sons sexuella läggning. Bara tanken om var ”de” gjorde när ”de” hade sex fick mig att skaka. Plus risken med hiv/aids,  som om det bara var homosexuella som fick det. Alla fördomar som fanns strömmade rakt in i mina tankar.

Det tog många år innan jag gjorde min egen ”kom ut” och pratade öppet om min sons sexuella läggning då någon frågade om en uppdatering på barnen mina. Men det fanns hela tiden en övertygelse inom mig. Det är inget fel på min son, mina känslor för honom är lika strka om inte starkare efter det förtroende han visat för mig genom att berätta.

Konflikten mellan vad samhället lärt mig och vad mitt hjärta kände var enorm. Och det fanns ingen med vilken jag kunde prata. Jag kände inga andra föräldrar som hade homosexuella barn, inte enligt min vetskap i alla fall.

Det gäller att gå in i alla fördomar man samlat på sig under åren, som man fått utifrån och tagit in som sina egna. Samhället, kyrkan, alla har talat om för oss att det är fel att vara homosexuell. Och under alla dessa år har jag själv tyckt lika genom att inte en enda gång ifrågasätta. Men ju mer jag lärde mig om homosexualitet, ju mer förstod jag.

Min son är homosexuell och det finns inget som kan ändra på det. Det är naturligt och inget man själv kan råda över. Jag har inte gjort något fel i min sons uppfostran då man föds som homosexuell. Jag är stolt och lycklig över den min son är, och vill leva för att visa världen hur fel den har som inte vill inse att homosexualitet är kärlek.

Nu, när jag har kommit så här långt, vill jag påverka samhället och ändra på dess syn på homosexualitet, men först vill jag få en chans att hjälpa alla andra föräldrar under den plågsamma process som kan komma att starta då ens barn kommer ut.

En natt hade jag en dröm. Tänk om alla föräldrar, syskon, anhöriga och vänner till HBTQ personer vågade stå upp och prata öppet och kärleksfullt om deras barn, syskon eller vänner. Vågade propagera för att homosexuella och transexuella ska behandlas precis likadant som alla andra människor. Med samma rätt till familj, öppenhet och respekt. Jag tror att det behövs att vi, som inte är HBTQ personer, börjar att agera för att samhället ska kunna tänka om.

Horan eller madonnan, som bög måste du helt enkelt bestämma dig – eller finns det något mellanting? Går det att ha ett stabilt förhållande och leva i total tvåsamhet och samtidigt ha ett spännande rikt sexliv. Svaret på den frågan tror jag många skulle svara lite oreflekterat ja på men vad förklarar att merparten av alla Grindr-användare är i en relation, eller att vissa så starkt skärmar av sig från bög-Stockholm att de väljer flytta ner till Skåne och gå under jorden. Det finns nog inget entydigt svar men jag är övertygad om att i framtiden kommer vi se helt annorlunda ut på sex. Bögvärlden är tack och lov rätt befriad ifrån tvångstanken om reproduktion och därav kommer ett mer accepterat klimat för lösaktighet. Men någonstans kommer slampan, sexnjutaren och den som har legat med alla att ständigt vara stämplad och stigmatiserad – den är det till och med i lag.

Finns den lyckliga horan? Enligt lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster, det som i vardagligt tal brukar kallas för sexköpslagen (SFS 1998:408) så är svaret på den frågan nej. Om man gillar att ha mycket sex och gärna tar betalt för det så är det idag inte accepterat.  Jag är född på tidigt nittiotal och har växte upp i folkhemsidyll och under oljekrisen som präglade Bildt regeringen. Har alltid varit öppet sinnad och nyfiken på livet och min relation till sex är något komplicerad men inte märkvärdig. Att många unga killar säljer sex är ett faktum och  jag är en av dem. Nu tänker ni genast stackare arma krake som låtit sin kroppsliga sexuella integritet exploateras och att man inte är fullt frisk. Jag är tämligen lyckad, studerar helfart på en av landets mest eftertraktade universitetets utbildningar, jobbar deltid, ofta ute på helgerna, tränar kontinuerligt och har mycket goda vänner. Jag påstår inte att jag är en garant för att alla sexarbetare är lyckliga nordbor som växt och getts möjligheterna till skapa ett drägligt liv – men jag tror inte man löser alla oönskade samhällsproblem med att lagstifta bort dem.

Vi lever på 20-talet och jag skulle vilja tala om att det sker just nu en globalisering på just sex området. Frekvensen  idag på allt är blixtsnabb och vi lever i en tid där omsättningen av människor är hög och där det handlar mer och mer om att få uppleva. Den traditionella och konventionella bilden på relationer, sex och familjeliv kommer och är idag redan starkt utmanad. Trots det vill de allra flesta både äta och behålla kakan. Men varför göra det så svårt för sig och varför sätter vi upp repressalier för dem som älskar att ha sex?

En hyfsat innovativ lösning har varit att leva i ett öppet förhållande men som oftast brukar handla om kiss don't tell. Det kanske bottnar i det rädslan av att bli sårad, men då kommer nästa fråga måste sex innehålla känslor? Ja absolut - men utöver lusten, passionen, upplevelsen och erotiken så är svaret nej. Jag påstår inte att det är fel eller ohederligt att leva i tvåsamhet men jag förstår inte bara varför vi ställer horan och madonnan dikotomt mot varandra. Folk har i alla tider haft en älskare och prostitution är nog en av de äldsta yrkena. Ni får gärna kalla mig för revolutionär, ultra liberal, eller rent av dum. Men när allt kommer om kring så tror jag de flesta skulle kunna skriva under på, sex is good, sex is fine, doggy style or 69, just for fun, or getting paid, everyone likes getting laid.

"Jag skulle aldrig kunna duscha eller byta om tillsammans med en bög i samma rum, jag menar man vet ju aldrig om han tänder på det eller inte"

Det var det första som hördes från en kille då vi hade HBT-vecka i skolan. Man blir frustrerad men samtidigt väldigt rädd. Ska man säga ifrån? Eller ska man bara sitta där och vara tyst? Det sistnämna kom i alla fall att bli mitt mantra under hela jävla HBT-veckan, vilken snarast kändes påtvingad lärarna deras engagemang av att döma, för hur skulle jag som ensam kunna säga ifrån och stå på mig?

Förra året blev två killar i min parallellklass hotade till livet, en blev till och med förföljd och misshandlad på väg hem från en fotbollträning. Allt för att de var mörkhyade.

Det råder en ganska spänd stämning på min skola, en skola vilken uteslutande präglas av praktiska program och utbildningar för de mer traditionellt genusdominerade yrkena. På omvårdnadsprogrammet gick där en kille vilken var lite feminin, inte ens mycket. Han gick i trean och fick utstå riktigt hemska saker på grund av sin sexuella läggning. Men det var ingen som egentligen visste om han var bög eller inte. Det är nämligen det som är problemet med att bo i en småstad, att folk inte bryr sig om fakta utan bara går på vad de hört. Och vad de hört sprider sig snabbt.    

Ibland önskar jag att jag valt ett annat program och en annan skola, med en mer öppen och tolerant skara elever som inte värdesätter människor utifrån vem de knullar med eller vilken hudfärg de har.

Att stå på sig i en småstad är svårt. Att säga ifrån och hålla huvudet högt är svårare. Man blir dömd redan innan man hunnit öppnat munnen. Småstadsmentaliteten är inte alltid att leka med. Rykten sprider sig snabbt och jag är livrädd för att någon mot min vilja ska öppna dörren till garderoben i vilken jag sitter.

I somras kom jag ut för mamma och pappa. Det gick skit, bokstavligen talat. Mamma grät, kramade mig och sa att hon älskade mig ändå, bara för att dagar senare ringa min syster och beklaga sig över att jag är bög. Vad skulle grannarna säga? Pappa slutade äta middagen vilken han åt då jag berättade. Han tittade på mig med tomma ögon, besviken och äcklad. Veckor senare frågade jag honom om han accepterat mig och fick då till svar "du vet vad tycker om såna där". I pappas ögon hade jag blivit "en såndär" och inte längre hans son. Det finns en låttext som går "This town kills you when you're young" och det stämmer. Småstäder suger musten ur en och när man redan ligger ner sparkar de på en.

Det går många rykten om mig och jag har mot min vilja blivit tilldelad alla HBTQ bokstäver. Men det är ingen vet om det stämmer. Homohatet är stort på min skola, men okunskapen är större. Lärare rättfärdigar homofobi genom att inte säga till när kommentarer fälls, en del skämtar till och med friskt med. Det är nämligen så man ska göra i min stad, på mitt program och på min skola.

En gång i tiden fanns det några som var öppna med sin läggning på min skola, men de hade ett helvete och är inte längre kvar. De skippa småstadens idioti och flytta till storstaden där de blev en i mängden och inte längre "den där bögen".